Om min kärlek för uniformer

Sedan jag var liten har jag alltid velat tydliggöra och visa upp vem jag är. Ordet jag letar efter kanske är legitimera, jag vet inte. Jag har alltid velat legitimera mig som något. Känslan av obetydlighet som jag då och då kan drabbas av försvinner tvärt när jag får visa vad jag gör och får stoltsera med min identitet eller befattning. Det kan handla om allt från att bära enhetliga kläder på scen som ett band till att klä mig i militäruniform samtidigt som jag håller mitt avsprängda ben i ena handen och visar att jag varit med om något hemskt och förmodligen väldigt viktigt. Eller också så onödigt att även det satt sitt avtryck i historien.

När jag skaffade mitt första ID-kort kunde jag sitta i en halv evighet och se på det. Jag var stolt. Jag visste inte varför det var så stort. Men nu i efterhand kan jag nästan konstatera att det var för att jag då för första gången bar på något som skulle visa vem jag var. Inte för att jag var något, men jag kunde i alla fall vara helt säker på att jag var jag i fall jag av någon oklar anledning skulle börja tvivla.

Första gången jag av en legitim anledning hade på mig ett par snickarbyxor valde jag nöjt en promenad ner till lunchen med Oscar framför att dölja min identitet bakom bilens förardörr. Inte för att någon brydde sig nämnvärt, men det gav åtminstone mig en känsla av en viss uppskattning. Folk skulle inte bara se en oömt klädd kille, utan de skulle med beundrande ögon inse att jag hade ett syfte. Trodde jag. Nu i efterhand var väl inte det ett större ögonblick än när jag som liten i både sinne och storlek gick bredvid min pappa som klippte gräset. Han med en vrålande maskin till sitt förfogande, jag med ett stycke plastaskit från Leksakslagret. Men jag hade åtminstone ett syfte. Att störa pappa.

Jag tycker om att ha kostym på mig, då antar folk att jag ska på något fint och viktigt. Min studentmössa är en av mina käraste ägodelar. När jag konfirmerade mig stod jag och beundrade min klänning i spegeln. Senast vi spelade live med Smålänningarna, det extraordinära bandet, gick jag ner i lokalen och stämde min gitarr innan vi skulle göra entré. Delvis för att den behövde stämmas, men också för att på något sätt visa att jag var en del av bandet och för att se publikens reaktioner på det. Det var absolut ingen som brydde sig om det. Sen om det var för att ingen visste hur bandet klädde sig kvällen till ära och därför inte kunde identifiera mig som någon alls, eller om det var för att jag ibland fortfarande är kvar där på gräsmattan med pappa vet jag inte.

Klart är i alla fall att jag blir osäker, rädd och obekväm om någon tittar på mig på stan, om tonårstjejer fnissar när jag går förbi eller om jag möter någon i en trång korridor. Kanske är det för att jag utan den där legitimerande uniformen inte har någonting att komma med. Av sju miljarder människor är jag en ganska liten del. Men kan jag på något sätt visa vad min del i världen är. Då får jag ändå en viss betydelse. Då är jag åtminstone inte ingenting - jag är någon.