So Long, Farewell, auf Wiedersehen, Goodbye

Jag har bestämt mig för att strunta i den här bloggen ett tag. Ni kan ju själva se att jag har varit allt annat än aktiv den senaste tiden. Om jag själv fick bestämma så skulle jag vara inspirerad att skriva flera gånger om dagen. Det skulle inte spela någon roll om det gällde stora världsomfattande händelser eller bara om jag tappat bort en strumpa. Men som det är nu känner jag mig inte särskilt inspirerad till att skriva nånting som skulle kunna passa in här.

Jag har blivit en twittrare. Som en fågel fast med större ben, fler tår och mer hår. På Twitter är jag betydligt mer aktiv. Det har visat sig vara en kanal där jag kan förmedla mina tankar på ett enklare och smidigare sätt utan att behöva sätta mig ner och skriva en längre text.

Det är klart att ibland, när jag hamnar i långa köer och på tåg och sånt, så kommer jag sakna den här bloggen. Det är därför jag inte tänker radera den. Jag tänker helt enkelt bara lägga den på is ett tag. Tills jag känner mig motiverad att fortsätta tänka, skapa, skriva, roa och underhålla. Det har åtminstone alltid varit mitt mål med den här bloggen. Jag vet att många tycker det är roligt att läsa den. Vissa tycker att jag är konstig, men ni förstår inte mina skämt. Jag har inte velat säga det innan, men, ni är trögare än andra människor och jag känner ingen lust att vistas i er närhet.

Fast snart syns vi kanske igen. Ha det så bra till dess. Och tjena, nu höll jag på att glömma det viktigaste. Ni ska ju följa mig på Twitter. Där heter jag @filipborglin

Svårare än så är det inte.

https://twitter.com/#!/filipborglin

Bankomatförbannelsen

Igår när jag tog ut pengar så kom jag att tänka på alla hemska saker som kan hända när man gör det. Man kan ju till exempel bli rånad, eller så har någon satt en list över sedeluttaget så att pengarna inte kommer ut. Eller om man har riktig otur så kommer det fram en tant som ser så himla snäll ut, men rätt vad det är sprutar hon kaviar i ansiktet på en. Det finns då folk till allt.

Sommaren 2010 begav jag mig, tillsammans med Mattias och Simon, till Stockholm. Vi hade tänkt se Muse på stadion, men dom hade fått för sig att ställa in på grund av privata skäl. En kväll skulle jag ta ut 200 kronor. Jag slog in siffrorna. Men bankomaten var inte så snabb. Jag hade tryckt två gånger på nollan, men det hade bara dykt upp en på skärmen. Så jag tryckte en gång till, lite hårdare och då kom det upp en till nolla. Så jag tryckte på "klar" och till min förskräckelse såg jag då hur en till nolla, plötsligt, från ingenstans, blinkade sig fram på skärmen. Jag hade tagit ut 2 000 kronor i kontanter och pappa hade dragit så många rånarhistorier för mig att jag blivit paranoid. Jag gömde pengarna i skon.

Förra året däremot, åkte vi till Cypern. Då fick jag inte ut nånting alls. Det var en jävla dramatik. Jag skrev i min kod och jag skrev i hur mycket pengar jag ville ha. Sen skulle jag ta ut mitt kort i vanlig ordning. Det började glida ut, hackigt och långsamt och det pep från maskinen som av en backande lastbil. Men det gick så långsamt. Precis när kortet hade glidit ut så långt att jag kände att jag över huvud taget kunde få ett grepp om det, så sögs det in igen! Med en väldig fart. Jag hade inte en chans att ta det. Så det började glida ut igen. Men samma sak hände igen. En text kom fram på skärmen. Tiden för att ta ut kortet hade gått ut. Jag var tvungen att kontakta banken. Men det var så sent på kvällen att jag var tvungen att vänta till dagen efter. Det var en av dom mer obekväma känslorna jag har känt i mitt liv.

Melodifestivalen

Loreen vann alltså sen. Fast det var väl ganska väntat. Enligt Aftonbladet var hon ju i alla fall storfavorit. Och oftast är det ju så att storfavoriten vinner, för att flest folk har gett sken av att gilla den låten. Så om flest folk gillar den, så borde den ju vinna. Man kunde ju nästan ha skippat finalen. Hörde ni jublet när det var dags för "Euphoria"? Hela Globen var ju med henne.

Personligen tror jag att det var den bästa låten som vann. Det är en riktigt bra låt, om än inte riktigt min musikstil. Men den är bra, det tycker jag. Och jag tror framför allt att den kan komma bra till i Eurovision Song Contest. Har aldrig haft en så positiv känsla för något av Sveriges tidigare bidrag. Jag tror den kan vinna! Ballt. Det blir säkert jättebra.

Utanför Zonen

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra nu. Jag vet bara att jag skulle vara på fritidsgården Zonen vid två. Så nu står jag här utanför. Har precis fått reda på att min kompanjon, chefen, blir en kvart sen. Men innan dess gick jag fram och försökte gå in. Men det var visst låst.

Innanför dörren satt en tjej i soffan. Hon tittade avslaget mot mig. Som om jag var en surrande fluga i andra änden av rummet. Sådär långt bort att hon inte behövde oroa sig för att jag skulle flyga fram och gå på hennes armar med en kittlande känsla, men tillräckligt nära för att hon skulle höra surret från mig. Så suckade hon och vände sig åter mot teven. Här står jag i snön.

Drömmen om Göteborg

Det slog mig just att jag inte var i Göteborg på hela förra året. Eller, jag var på Liseberg tre gånger, men inte så där i staden. Jag älskar ju den staden. Sommardagar och kvällar i Göteborg. En konsert också, kom jag på. Med Lasse. Då gick vi runt en stund upp och ner längs avenyn. Men det var ju i september. Det regnade lite och jag hade jacka. Har man jacka är man inte i Göteborg. För det är en sommarstad. Så länge jag har på mig jackan är jag kvar i Vetlanda.

I sommar måste jag dit. Eftersom jag inte var där på hela förra året så har jag inte varit där sen jag fyllde 18. Jag har inte kunnat sätta mig på Götas Bar & Kök och beställa en Eriksberg med mina vänner. Fint, mysigt ställe. Vi var alltid där minst en kväll med familjen och Bengt när vi var i Göteborg på somrarna. Så det är sommar för mig. Efter det gick vi ner till Röda Sten. Sen satt vi där och tittade på alla båtar som kom in. Pappa och Bengt köpte sig varsin öl. Vi andra drack Pepsi ur glasflaska med sugrör. Det var alltid så smala sugrör där. Tror jag. Antingen smala och färgglada, eller vanliga svarta. Något annat ställe försöker uppenbarligen blanda sig in i mitt minne.

Sen dess har det alltid varit lite av ett sommarmål för mig. När jag är stor ska jag åka till Göteborg med några härliga vänner och bo där några nätter. Någon kväll ska vi äta underbar pizza på Götas och sen gå vidare till Röda Sten. Nu är jag ju stor. Eller, inte jobbstor uppenbarligen, enligt förra inlägget. Men jag får gå ut och ta en öl i Göteborg. I höst får jag gå ut och ta en öl på Systemet. Mot betalning, förstås. Och i utbyte mot att jag inte dricker den där inne. Nästa sommar kan jag handla på Systemet i Göteborg.

En gång var jag i Göteborg med pappa och Mattias. Mitt på ljusa dagen gick vi runt på några trånga, folktomma gator och stötte på en ganska berusad man. Han var uppenbarligen från Göteborg. Väldigt tydlig dialekt. När vi mötte honom frågade han lite aggressivt: "Är ni tre finare typer än mig eller?!"
Jag skakade på huvudet och pappa sa något i stil med "nejnej". Efteråt pratade jag med Mattias om det lite obehagliga som hade hänt. Mattias förstod inte varför vi hade sagt nej. Jag förstod inte vad han menade, det hade väl varit elakt och aningen onödigt av oss att säga att vi var finare typer än honom.

Då visade det sig att Mattias trodde att mannen hade sagt: "Är ni tre goa gubbar eller?"

När jag blir stor

När jag blir stor kanske jag jobbar på Elitfönster. Sökte jobb där idag. Att jag fyller 20 i år är ganska stressande. Jag ska ju ha ett jobb nu. Jag ska redan vara stor. Det finns folk som är yngre än jag som är etablerade artister eller idrottare. Killar som är yngre än jag var med och vann JVM-guld i ishockey i Kanada. Jag har aldrig varit i Kanada. Jag har aldrig ens spelat hockey i lag. Dom har sitt jobb klart för sig. Dom kommer spela hockey. Och dom kommer förmodligen tjäna mer än jag.

Jag ska göra galet mycket väsen av mig och bli känd. Sen ska jag få pengar för att bara vara. Folk ska betala för att få göra intervjuer med mig om just ingenting. Dom ska fråga varför jag är känd. Men jag ska inte kunna svara. Jag bara är det. Vissa kommer älska mig, för vissa älskar alla, bara dom är kända. Medan vissa kommer hata mig. Dom kommer ställa frågan: "Vad fan är han känd för?" Jag ska bli känd för att vara känd för ingenting. Jag ska vara rikare än Wayne Gretzky.

Jag kan gå vid Times Square och alla ska skrika efter mig. Dom få som inte känner igen mig frågar sina kompisar vem jag är. Men deras kompisar är så upptagna med att försöka få en glimt av mig att dom först inte hör. Den undrande kompisen börjar dra den vetande kompisen i tröjarmen, fråga snabbt om och om igen. Till slut får han ett surt svar: "Han är svensk". Då frågar han: "Är han känd för att han är svensk?" och får svaret "Jag vet inte."

Dålig på att hata

Ibland känner jag mig kränkt. Jag är så känslig. Det krävs inte mycket för att jag ska hata någon. Det tar inte heller så lång tid innan jag kommer på att jag inte orkar hata mer. Jag är inte riktigt en hatare. Folk behöver bete sig rätt illa innan jag börjar hata på allvar.
För några år sen, när Sverige förlorade mot Holland och åkte ur EM. Tror det var 2004, efter straffar i kvarten. Då hatade jag Edwin van der Sar. Jag skrev hans namn på ett papper, fäste det på en darttavla, sen satte jag mig ute på garageuppfarten på en solstol med ett glas apelsinjuice på ett bord bredvid mig och kastade pil. Hoppades att han fick riktigt ont.

På min praktik skulle jag bära upp en bänk till övervåningen och därefter fråga en dam var den skulle stå. Hennes kontor var längst ner i korridoren och när jag frågade henne, sa hon att den skulle stå längre ner i korridoren. Eftersom det fortfarande fanns en bit kvar att flytta ner bänken, lydde jag hennes order. Då sa hon till mig att den skulle stå längs med korridoren, så jag ställde den med långsidan mot långsidan av korridoren. Då blev hon frustrerad och irriterad och kom ut och tog tag i bänken och satte den mitt i korridoren, i mitten, längre upp. Jag förstod inte hur jag skulle förstå det av det hon just hade sagt. Så jag kände mig kränkt av hennes reaktion. Men det gick över sen. Hyser inget agg.

Ikväll var det musik där också. En kvartett som spelade skickligt på sina instrument. Jazz. Inte min stil, men jag uppskattar hur duktiga de var. Satt uppe och pratade med dem en stund innan. De var ett sånt där skönt gäng som verkade ha kul tillsammans. Skrattade och skojade med varandra. Jag försökte komma in med nån halvkul kommentar ibland, men ingen fattade att jag var oseriös. Varje gång jag sa något, tittade de allvarligt på mig som om jag var dum i huvudet. Jag kände mig kränkt då. I början av konserten var jag lite tveksam till att låta mig själv bli underhållen. Men det släppte också sen.