Dålig på att hata

Ibland känner jag mig kränkt. Jag är så känslig. Det krävs inte mycket för att jag ska hata någon. Det tar inte heller så lång tid innan jag kommer på att jag inte orkar hata mer. Jag är inte riktigt en hatare. Folk behöver bete sig rätt illa innan jag börjar hata på allvar.
För några år sen, när Sverige förlorade mot Holland och åkte ur EM. Tror det var 2004, efter straffar i kvarten. Då hatade jag Edwin van der Sar. Jag skrev hans namn på ett papper, fäste det på en darttavla, sen satte jag mig ute på garageuppfarten på en solstol med ett glas apelsinjuice på ett bord bredvid mig och kastade pil. Hoppades att han fick riktigt ont.

På min praktik skulle jag bära upp en bänk till övervåningen och därefter fråga en dam var den skulle stå. Hennes kontor var längst ner i korridoren och när jag frågade henne, sa hon att den skulle stå längre ner i korridoren. Eftersom det fortfarande fanns en bit kvar att flytta ner bänken, lydde jag hennes order. Då sa hon till mig att den skulle stå längs med korridoren, så jag ställde den med långsidan mot långsidan av korridoren. Då blev hon frustrerad och irriterad och kom ut och tog tag i bänken och satte den mitt i korridoren, i mitten, längre upp. Jag förstod inte hur jag skulle förstå det av det hon just hade sagt. Så jag kände mig kränkt av hennes reaktion. Men det gick över sen. Hyser inget agg.

Ikväll var det musik där också. En kvartett som spelade skickligt på sina instrument. Jazz. Inte min stil, men jag uppskattar hur duktiga de var. Satt uppe och pratade med dem en stund innan. De var ett sånt där skönt gäng som verkade ha kul tillsammans. Skrattade och skojade med varandra. Jag försökte komma in med nån halvkul kommentar ibland, men ingen fattade att jag var oseriös. Varje gång jag sa något, tittade de allvarligt på mig som om jag var dum i huvudet. Jag kände mig kränkt då. I början av konserten var jag lite tveksam till att låta mig själv bli underhållen. Men det släppte också sen.