Nu har det kommit till den där punkten igen, när jag måste städa. Jag verkligen måste städa. Det är inte en sån där veckorutin jag har. Just nu är det verkligen ett måste. Det är dammigt. Golvet är täckt av damm. Det ser ut som två dagar efter majbrasan när allt som återstår av högen bara är aska. Det ligger stora råttlik i ett hörn och flugor kalasar på härligheten. I ett annat hörn har någon kräkts och försöka täcka över det med en matta. Doften av deodorant är stark, men inte tillräckligt stark för att dölja doften av fisk. Att gräva en damm i mitt sovrum var ingen bra idé.
Hur vill jag då ha det när jag städar? Jag vill kunna trycka på en knapp som får alla fysiska föremål i rummet att sväva. Sen lyfts en golvlist upp och ut kommer en stor dammsugare lika bred som rummet. Den drar en gång över golvet och sen tillbaka in i väggen. Efter det öppnar jag fönsterna. Det är nu jag ska trycka på knapp nummer två. Då sugs allt damm på möbler och apparaturer ut genom fönsterna. Allt papper klassat som skräp filtreras vid fönstret till ett "pappersrör" som för det vidare till miljöstationen en bit bort. Hela systemet känner till och kan blixtsnabbt avläsa vad som är skräp, vad som ska behållas och vad som först ska gå via mig så att jag får avgöra huruvida det ska slängas eller vara kvar.
tisdag 29 november 2011
måndag 28 november 2011
Funderingar i juletid
Här sitter jag och har precis börjat tänka på julklappar till mina nära och kära. Det är mindre än en månad kvar. Adventsljusstakarna lyser vid fönsterna. Det är en mysig tid. Pappa drack glögg innan. Det luktade glögg, förvånande va? Det luktade också juligt. Det var därför jag började fundera på det här.
Jag brukar försöka ge min bror Johan något speciellt. För tre år sedan gav jag honom Göran Perssons självbiografi "Min väg, mina val". För två år sedan gav jag honom en biografi om Johan III och förra året gav jag honom bland annat en kylskåpsmagnet med texten: "Konsten är inte att hitta en man, utan att behålla honom." Därav funderar jag lite extra på det just nu. Men jag tror att jag har listat ut något.
Dom andra är svårare, då jag inte har några självutnämnda traditioner där. Kan ju visserligen införa något. Min andre bror, Carl, skulle säkert uppskatta Göran Perssons självbiografi. Eller en frukt. När han konfirmerade sig önskade han sig en moped. Jag undrar om det fortfarande är aktuellt. Ett gashandtag kanske. Ett sånt där som barn har på sina cyklar.
Det är konstigt att bli äldre. Dom senaste åren har jag kommit på mig själv med att inte bli så besviken över antalet julklappar. Det blev jag alltid förr. Det spelade ingen roll om man fick 40 julklappar, man ville ha 41. Det är inte så viktigt längre helt enkelt. Man blir glad av några sedlar i ett kuvert. Eller ett presentkort. Det behöver inte vara en stor plasttruck i ett stort kubikformat paket med guldigt snöre och världens finaste krulliga rosett. Vad ska man med en plasttruck till? Det går inte direkt att arbeta med den.
Jag har funnit en annan glädje i att ge bort något riktigt bra och genomtänkt. Det är en härlig känsla när man känner att man verkligen lyckats. När man tycker att man kommit på en så bra julklapp att man till varje pris vill se personens reaktion. Och när man ser att man gjorde personen riktigt glad. Det är en härlig känsla. Men det är så svårt att hitta så bra grejer. Kanske en julklapp varje år, resten blir mer påtvingat och skitnödigt. Man ger något för att man ska. Man vill ge något, men kommer man inte på något riktigt bra så känns det bara lönlöst.
En av dom bästa julklapparna jag har fått var boken med Lars Winnerbäcks 112 sånger. Antar att Johan kände sig riktigt nöjd med den. Den var perfekt på så många vis. Det händer nämligen ofta att jag letar ackord och text till hans låtar på internet. Man fick även en skiva specialproducerad för boken. Så fick man med ett plektrum också, ett sånt plektrum som jag verkligen försökte fånga när det kastades ut på konserten i Kinnarps Arena några månader tidigare. I boken fick jag till slut det där plektrumet. Så den julklappen blev så bra den kunde bli.
Det är precis en sådan julklapp man vill hitta och ge bort till någon. Något som personen inte visste att han eller hon önskade sig, men som han eller hon kom på att han eller hon faktiskt önskade sig när han eller hon öppnade paketet. Det är kul att få också givetvis.
Jag brukar försöka ge min bror Johan något speciellt. För tre år sedan gav jag honom Göran Perssons självbiografi "Min väg, mina val". För två år sedan gav jag honom en biografi om Johan III och förra året gav jag honom bland annat en kylskåpsmagnet med texten: "Konsten är inte att hitta en man, utan att behålla honom." Därav funderar jag lite extra på det just nu. Men jag tror att jag har listat ut något.
Dom andra är svårare, då jag inte har några självutnämnda traditioner där. Kan ju visserligen införa något. Min andre bror, Carl, skulle säkert uppskatta Göran Perssons självbiografi. Eller en frukt. När han konfirmerade sig önskade han sig en moped. Jag undrar om det fortfarande är aktuellt. Ett gashandtag kanske. Ett sånt där som barn har på sina cyklar.
Det är konstigt att bli äldre. Dom senaste åren har jag kommit på mig själv med att inte bli så besviken över antalet julklappar. Det blev jag alltid förr. Det spelade ingen roll om man fick 40 julklappar, man ville ha 41. Det är inte så viktigt längre helt enkelt. Man blir glad av några sedlar i ett kuvert. Eller ett presentkort. Det behöver inte vara en stor plasttruck i ett stort kubikformat paket med guldigt snöre och världens finaste krulliga rosett. Vad ska man med en plasttruck till? Det går inte direkt att arbeta med den.
Jag har funnit en annan glädje i att ge bort något riktigt bra och genomtänkt. Det är en härlig känsla när man känner att man verkligen lyckats. När man tycker att man kommit på en så bra julklapp att man till varje pris vill se personens reaktion. Och när man ser att man gjorde personen riktigt glad. Det är en härlig känsla. Men det är så svårt att hitta så bra grejer. Kanske en julklapp varje år, resten blir mer påtvingat och skitnödigt. Man ger något för att man ska. Man vill ge något, men kommer man inte på något riktigt bra så känns det bara lönlöst.
En av dom bästa julklapparna jag har fått var boken med Lars Winnerbäcks 112 sånger. Antar att Johan kände sig riktigt nöjd med den. Den var perfekt på så många vis. Det händer nämligen ofta att jag letar ackord och text till hans låtar på internet. Man fick även en skiva specialproducerad för boken. Så fick man med ett plektrum också, ett sånt plektrum som jag verkligen försökte fånga när det kastades ut på konserten i Kinnarps Arena några månader tidigare. I boken fick jag till slut det där plektrumet. Så den julklappen blev så bra den kunde bli.
Det är precis en sådan julklapp man vill hitta och ge bort till någon. Något som personen inte visste att han eller hon önskade sig, men som han eller hon kom på att han eller hon faktiskt önskade sig när han eller hon öppnade paketet. Det är kul att få också givetvis.
lördag 26 november 2011
Pepparkaksbakning hos Linn
Jag hamnade hos Linn med Freddy, Mikael, Elin, Ellen och Frida. Vi bakade pepparkakor. Sen började vi äta lite. Vi åt och åt, sen upptäckte vi det. Det var hår i pepparkakorna. I varje liten kaka. Så här lät vi: "Åh, den var ren... nej, hår."
fredag 25 november 2011
I sing
Sitter hos Per med Mattias och värden själv. Vi tittar på hockey, Anaheim-Chicago. Dricker lite vin och någon öl sådär. Men det är en grej jag aldrig har förstått med hockey. Ibland säger speakern "I sing" och jag undrar mest, vad är det han sjunger på? Han bara säger det utan att sjunga något efteråt. Han kanske sitter i sekretariatet och sjunger, men det är inget vi får höra isåfall. Är det någon sorts hockeytradition att säga så? Ett internt skämt bland hockeyfolk? Finns det någon vänlig själ som kan förklara? Förvirrad kille.
torsdag 24 november 2011
En fin liten kortfilm
För längesedan visade en vän mig den här filmen. Så rätt vad det var så kom jag att tänka på den idag. Den har rätt många visningar, ni kanske redan har sett den. Men då kan ni se den igen. Jag tycker det är något speciellt med den. Den är väldigt bra gjord. Det kanske inte är så mycket att göra bra, men det lilla dom gör, gör dom mycket bra.
Så titta!
Så titta!
På banken
Tidigare i veckan hade jag ett möte på banken. Tänker inte säga vad det gällde utan jag lämnar det där, det låter häftigare så. Nu kan ni inte utesluta att jag satte in 13 miljoner på ett konto. Men ni kan heller inte utesluta att jag blev kallad dit för att dom var oroliga för mig. Dock kan ni utesluta det, för det var verkligen inte därför, farmor, pappa och alla ni. Det var inte anledningen!
Jag kom iväg sent så jag såg ingen annan lösning än att ta bilen. Den är alltid lite seg när den är kall. Dör när man inte gasar och sånt. Men den kom igång efter några meter och jag satte kurs mot parkeringen utanför biografen här i staden. Det kändes som en helt vanlig morgon. Förutom att fåglarna kvittrade tystare än vanligt. Det var som om dom viskade till varandra. Som att det var något dom inte ville att jag skulle få veta.
När jag kom till banken pratade vi en stund. Hon skrev ner lite siffror på datorn och så sa hon att det var bra att jag hade mobilbanken i telefonen.
"Du kan ju göra så mycket med din iPhone" sa hon.
Hon bara antog att jag hade en iPhone. Antar att det är lika mycket mitt fel. Tiden fanns att rätta henne. Istället nickade jag medhållande med ett artigt leende på läpparna. Naturligtvis kan jag göra massor av saker med den. Om jag bara hade haft en iPhone. Mina armar skakade. Det ryckte i mitt ansikte. Jag ville springa därifrån men det fanns ingen fri väg ut. Det var folk överallt. Plötsligt kunde jag inte höra vad hon pratade om. Istället hörde jag bara alla runt omkring. Folk hade börjat tissla och tassla om min iPhone. Rykten hade börjat spridas. En tjej sa till en annan att killen i det där båset där borta har världens finaste iPhone.
"Jag har hört att det är en iPhone23" fortsatte hon medan jag sjönk ihop mer och mer där jag satt på min stol. Jag levde på en lögn. Aldrig mer skulle jag bli älskad för den jag verkligen var. För all framtid skulle jag bli älskad som killen med världens bästa iPhone. Ryktet föregick mig och det fanns inget jag kunde göra.
Innan jag visste ordet av hade mötet börjat lida mot sitt slut. En sammanfattning om vad vi hade gått igenom väntade. Hon skulle skriva en mening och hon letade efter bokstäverna på tangentbordet. Tangent för tangent formade hon långsamt en mening. Jag vill slänga mig över datorn och skriva åt henne.
"Så... långsamt..." kämpade jag fram mellan kramperna.
"Förlåt?"
"INGET!" vrålade jag.
Sen tog jag fram bältet jag alltid har med mig. Jag fäste det runt stolen och spände fast mig. Det var i förebyggande syfte. Jag ville inte skada henne. Men det gick så långsamt. Mina händer var kalla. Min blick hade fått Tyrannosauros rex att tveka. Överläppen ryckte två snabba gånger åt vänster. Dom sista trådarna i det snart sönderslita bältet vittnade om att mitt ursinne var stort. Större än vad jag hade vågat tro. Precis då, när jag gjorde en sista kraftansträngning och påbörjade min färd över bordet, lutade hon sig tillbaka på sin stol.
"Så där ja." sa hon belåtet.
Jag drog en suck av lättnad. "Var det allt?"
"Ja, om det inte är något mer du undrar över?" frågade hon som om ingenting hade hänt. Jag tittade mot henne. Spände ögonen i henne, reste mig upp, svalde långsamt och gick därifrån.
Jag kom iväg sent så jag såg ingen annan lösning än att ta bilen. Den är alltid lite seg när den är kall. Dör när man inte gasar och sånt. Men den kom igång efter några meter och jag satte kurs mot parkeringen utanför biografen här i staden. Det kändes som en helt vanlig morgon. Förutom att fåglarna kvittrade tystare än vanligt. Det var som om dom viskade till varandra. Som att det var något dom inte ville att jag skulle få veta.
När jag kom till banken pratade vi en stund. Hon skrev ner lite siffror på datorn och så sa hon att det var bra att jag hade mobilbanken i telefonen.
"Du kan ju göra så mycket med din iPhone" sa hon.
Hon bara antog att jag hade en iPhone. Antar att det är lika mycket mitt fel. Tiden fanns att rätta henne. Istället nickade jag medhållande med ett artigt leende på läpparna. Naturligtvis kan jag göra massor av saker med den. Om jag bara hade haft en iPhone. Mina armar skakade. Det ryckte i mitt ansikte. Jag ville springa därifrån men det fanns ingen fri väg ut. Det var folk överallt. Plötsligt kunde jag inte höra vad hon pratade om. Istället hörde jag bara alla runt omkring. Folk hade börjat tissla och tassla om min iPhone. Rykten hade börjat spridas. En tjej sa till en annan att killen i det där båset där borta har världens finaste iPhone.
"Jag har hört att det är en iPhone23" fortsatte hon medan jag sjönk ihop mer och mer där jag satt på min stol. Jag levde på en lögn. Aldrig mer skulle jag bli älskad för den jag verkligen var. För all framtid skulle jag bli älskad som killen med världens bästa iPhone. Ryktet föregick mig och det fanns inget jag kunde göra.
Innan jag visste ordet av hade mötet börjat lida mot sitt slut. En sammanfattning om vad vi hade gått igenom väntade. Hon skulle skriva en mening och hon letade efter bokstäverna på tangentbordet. Tangent för tangent formade hon långsamt en mening. Jag vill slänga mig över datorn och skriva åt henne.
"Så... långsamt..." kämpade jag fram mellan kramperna.
"Förlåt?"
"INGET!" vrålade jag.
Sen tog jag fram bältet jag alltid har med mig. Jag fäste det runt stolen och spände fast mig. Det var i förebyggande syfte. Jag ville inte skada henne. Men det gick så långsamt. Mina händer var kalla. Min blick hade fått Tyrannosauros rex att tveka. Överläppen ryckte två snabba gånger åt vänster. Dom sista trådarna i det snart sönderslita bältet vittnade om att mitt ursinne var stort. Större än vad jag hade vågat tro. Precis då, när jag gjorde en sista kraftansträngning och påbörjade min färd över bordet, lutade hon sig tillbaka på sin stol.
"Så där ja." sa hon belåtet.
Jag drog en suck av lättnad. "Var det allt?"
"Ja, om det inte är något mer du undrar över?" frågade hon som om ingenting hade hänt. Jag tittade mot henne. Spände ögonen i henne, reste mig upp, svalde långsamt och gick därifrån.
onsdag 23 november 2011
Statist
Här om dagen skrev jag att jag ville bli skådespelare. Så jag skrev in mig på statist.se idag. Ska lägga upp några proffsiga bilder på mig in action och sen kommer regissörer och producenter stå i kö för att få med mig i sina filmer. Tills vidare ska jag bara tala som en typisk svensk skådespelare. Då menar jag dramatisk. Ska få varje situation i det dagliga livet att verka spännande och allvarlig. Jag ska prata som Erik Ponti i Ondskan.
tisdag 22 november 2011
Nu ska jag på bio...
Nu ska jag på bio. Jag är lite orolig för att det kommer bli fruktansvärt varmt med den här tröjan, men den är väldigt gosig så det får gå. Tänkte jag skulle ta en bild där jag såg ruskigt cool ut. Så jag gick för äcklad.
Remember Me
Jag såg "Remember Me" nyss. Den slutade precis. Den satte in mig i en historisk händelse på ett helt annat sätt än innan. Det finns så många filmer, men den här var speciell. Alla filmer är inspelade ur passagerarnas synvinkel. Men den här filmen var om ett annat liv. Ett vanligt liv. Ett liv med kärlek, problem, hat och alla möjliga olika känslor.
Precis som livet, för dom som omkom den 11 september i samband med terrorattackerna, inte handlade om att det skulle ta slut där, handlade inte heller filmen om det. Istället hamnade man i så många människors situation. Alla anhöriga. Precis som det blev för hela världen, inte minst för dom som var med om det, blev det en även en chock för mig. Ett orättvist slut som man inte kan göra något åt. Ett förvånande sådant som ingen kunde förutse.
Egentligen älskar jag världen. Mina tankar när jag ser en riktigt bra film, eller hör en riktigt bra låt, handlar enbart om att jag är tacksam över att det finns så kreativa och duktiga människor som kan göra sånt här. Världen vore så tråkig utan dom. Men sen händer det saker ibland som får mig att tänka om. Så ibland kan jag säga att jag hatar mänskligheten. Inte för att det går att lösa. Ingen är perfekt. Alla gör något dåligt ibland. Det är tillsammans vi blir en dålig art. Både du och jag är en del av den.
Det kan handla om människor som klipper av en snäll, oskyldig flickas hår för att dom tycker att hon inte är som dom. Det kan handla om personer som styr samhället på ett orättvist sätt. Det kan handla om dom som tar till helt fel medel för att dom inte vill ha det så. Den här filmen fick mig verkligen att tänka. Världen är så orättvis. Det är bra att det finns dom som kan uppmärksamma oss om det också. Små ljusglimtar bland allt hat. Ett litet ljus i ett stort mörkt rum lyser upp mer än vad man tror. Antar att ni har testat.
Precis som livet, för dom som omkom den 11 september i samband med terrorattackerna, inte handlade om att det skulle ta slut där, handlade inte heller filmen om det. Istället hamnade man i så många människors situation. Alla anhöriga. Precis som det blev för hela världen, inte minst för dom som var med om det, blev det en även en chock för mig. Ett orättvist slut som man inte kan göra något åt. Ett förvånande sådant som ingen kunde förutse.
Egentligen älskar jag världen. Mina tankar när jag ser en riktigt bra film, eller hör en riktigt bra låt, handlar enbart om att jag är tacksam över att det finns så kreativa och duktiga människor som kan göra sånt här. Världen vore så tråkig utan dom. Men sen händer det saker ibland som får mig att tänka om. Så ibland kan jag säga att jag hatar mänskligheten. Inte för att det går att lösa. Ingen är perfekt. Alla gör något dåligt ibland. Det är tillsammans vi blir en dålig art. Både du och jag är en del av den.
Det kan handla om människor som klipper av en snäll, oskyldig flickas hår för att dom tycker att hon inte är som dom. Det kan handla om personer som styr samhället på ett orättvist sätt. Det kan handla om dom som tar till helt fel medel för att dom inte vill ha det så. Den här filmen fick mig verkligen att tänka. Världen är så orättvis. Det är bra att det finns dom som kan uppmärksamma oss om det också. Små ljusglimtar bland allt hat. Ett litet ljus i ett stort mörkt rum lyser upp mer än vad man tror. Antar att ni har testat.
måndag 21 november 2011
Imorgon är första dagen på mitt nya liv
Men först ska jag se Breaking Dawn på bio. Det blir trevligt. Affischen bakom mig? Nej den betyder ingenting. Det är något skitband som spelar bögmusik. Ska byta ut den så snart jag får tag i en affisch med kungen på, Eddie alltså.
En väldig massa film
Så mycket filmer nu för tiden. Jag känner mig efter i filmvärlden. Det finns så många stora filmer som ska vara så bra och som jag missat att se. Nu har jag börjat se en massa filmer. Jag har kommit in i ett stim kan man väl säga. Ett läge där jag inte blir trött på att följa andra människor från soffan. Ett läge där jag kan sitta nästan konstant och bara njuta av andra människors kreativitet.
Som sagt såg jag "Twilight" för första gången för några dagar sen. Efter det följde jag upp med den andra filmen, "New Moon", och sen "Eclipse". Jag tycker om filmerna. Det verkar som att alla killar hatar dom. Många killar säger att Twilight-filmerna är gay. Men jag kan inte förstå hur det är gay när en tjej och en kille blir förälskade i varandra. Möjligtvis gay som i glatt. Men då förstår jag i stället inte varför folk inte vill se filmer som gör en glad. Jag tycker om dom filmerna. Dom är väldigt bra. Faktiskt så bra att jag började se andra filmer med Kristen Stewart och Robert Pattinson.
Jag började med Adventureland med Kristen Stewart. Jag har sett den innan men det var ett tag sen så jag kände att det gick väl an att se den igen. Hon är väldigt söt. Väldigt söt. Filmen är väldigt rolig. Ett indie-projekt som slog väl ut. Bra skådespelare som man känner igen. Ryan Reynolds, till exempel. Stundtals väldigt sjuk humor helt i min smak. Det handlar om överdrifter och kontraster. Sånt gillar jag. Det handlar även om väldigt oväntade pungslag, som trots sin normala, lite löjliga hemmagenre, faktiskt blir rätt kul i den här filmen. Just för att det är så oväntat.
Sen såg jag "Water for Elephants" med Robert Pattinson. Det kändes väldigt Titanic-aktigt i början när den äldre herren började prata om sin ungdom. Hur han hade kommit med på cirkus-tåget. Så min första tanke var att en bra och fin film väntade. Och där hade jag ju rätt. Tror att jag är synsk. Filmen utspelar sig på 30-talet och jag gillar det. Jag tycker alltid om filmer som utspelar sig förr i tiden. Från 50-talet och bakåt. Jag älskar mystiken innan civilisationen blev så självklar.
Robert Pattinson är en väldigt bra skådespelare. Han verkar också vara en väldigt skön kille när han inte är på vita duken. Så är han väldigt charmig också. Han är snygg och kan spela mystisk, det är inte så svårt att förstå varför alla tjejer blir förälskade i honom. I stället för att hata honom har jag därför bestämt mig för att erkänna att jag är avundsjuk och att han är en av mina favoritskådespelare. Man kan säga att han och många andra lyckade människor väckte min återkommande dröm om att bli skådespelare. Tänk att kunna få ett manus och sen börja leva sig in i en karaktär. Bli en helt annan människa för ett tag.
Nu ska jag börja titta på nästa film tror jag. "Welcome to the Rileys" heter den. Kristen Stewart är med i den. Hon är väldigt söt förresten, sa jag det? Även James Gandolfini som spelade Tony i "The Sopranos" är med i filmen. Tittade aldrig på den serien, men den är ju känd och han lär vara bra. Kanske även ska ge den serien en chans. Mycket jag måste titta på hela tiden. Jag borde äta något. Nej, jag åt nyss. Förvirrad. Nästa film börjar när jag har gått en promenad och fångat en del av min egen kreativitet i ett nät. Förhoppningsvis går inte nätet sönder som det brukar göra.
Som sagt såg jag "Twilight" för första gången för några dagar sen. Efter det följde jag upp med den andra filmen, "New Moon", och sen "Eclipse". Jag tycker om filmerna. Det verkar som att alla killar hatar dom. Många killar säger att Twilight-filmerna är gay. Men jag kan inte förstå hur det är gay när en tjej och en kille blir förälskade i varandra. Möjligtvis gay som i glatt. Men då förstår jag i stället inte varför folk inte vill se filmer som gör en glad. Jag tycker om dom filmerna. Dom är väldigt bra. Faktiskt så bra att jag började se andra filmer med Kristen Stewart och Robert Pattinson.
Jag började med Adventureland med Kristen Stewart. Jag har sett den innan men det var ett tag sen så jag kände att det gick väl an att se den igen. Hon är väldigt söt. Väldigt söt. Filmen är väldigt rolig. Ett indie-projekt som slog väl ut. Bra skådespelare som man känner igen. Ryan Reynolds, till exempel. Stundtals väldigt sjuk humor helt i min smak. Det handlar om överdrifter och kontraster. Sånt gillar jag. Det handlar även om väldigt oväntade pungslag, som trots sin normala, lite löjliga hemmagenre, faktiskt blir rätt kul i den här filmen. Just för att det är så oväntat.
Sen såg jag "Water for Elephants" med Robert Pattinson. Det kändes väldigt Titanic-aktigt i början när den äldre herren började prata om sin ungdom. Hur han hade kommit med på cirkus-tåget. Så min första tanke var att en bra och fin film väntade. Och där hade jag ju rätt. Tror att jag är synsk. Filmen utspelar sig på 30-talet och jag gillar det. Jag tycker alltid om filmer som utspelar sig förr i tiden. Från 50-talet och bakåt. Jag älskar mystiken innan civilisationen blev så självklar.
Robert Pattinson är en väldigt bra skådespelare. Han verkar också vara en väldigt skön kille när han inte är på vita duken. Så är han väldigt charmig också. Han är snygg och kan spela mystisk, det är inte så svårt att förstå varför alla tjejer blir förälskade i honom. I stället för att hata honom har jag därför bestämt mig för att erkänna att jag är avundsjuk och att han är en av mina favoritskådespelare. Man kan säga att han och många andra lyckade människor väckte min återkommande dröm om att bli skådespelare. Tänk att kunna få ett manus och sen börja leva sig in i en karaktär. Bli en helt annan människa för ett tag.
Nu ska jag börja titta på nästa film tror jag. "Welcome to the Rileys" heter den. Kristen Stewart är med i den. Hon är väldigt söt förresten, sa jag det? Även James Gandolfini som spelade Tony i "The Sopranos" är med i filmen. Tittade aldrig på den serien, men den är ju känd och han lär vara bra. Kanske även ska ge den serien en chans. Mycket jag måste titta på hela tiden. Jag borde äta något. Nej, jag åt nyss. Förvirrad. Nästa film börjar när jag har gått en promenad och fångat en del av min egen kreativitet i ett nät. Förhoppningsvis går inte nätet sönder som det brukar göra.
lördag 19 november 2011
Samtal vid bordet
Mattias: Hostmedicin, som jag älskade när jag var liten.
Jag: Du är nog den enda jag vet som tycker hostmedicin är gott.
Ludvig: Hostmedicin? Men det har jag också alltid tyckt om.
fredag 18 november 2011
Titta jag har nya kängor
Det börjar bli vinter. Det var till och med kallt i några dagar, men det försvann väl. Jag känner mig som en nynazist. Men sen drar jag ner byxorna. Nej, jag drar ner byxbenen, så kan det nästan se ut som finskor. Fina skor alltså. Inte finska tjejer. Såna har man inte på fötterna. Inte jag i alla fall. Här får ni också en fps-överblick om hur det är att ha långa ben. Fast skjut inte på finskorna. Finns säkert trevliga damer i Finland också.
torsdag 17 november 2011
Såg Twilight innan
Jag såg den första Twilight-filmen för första gången innan. Trodde det skulle vara mycket mer tjejfilm än vad det var. Den var faktiskt rätt bra. Kristen Stewart är väldigt vacker. Men man blir lite tveksam nu. Hur ska tjejer kunna nöja sig med dödliga varelser nu efter att Edward Cullen charmat alla? Och bilden... nej jag vet inte vad som flög i mig. Var hungrig och hade precis skaffat ny kamera.
onsdag 16 november 2011
Ett litet minne
Titta vad jag hittade. Det är en liten kryddpåse. Eller en luktpåse eller nåt. Den luktar ingenting men om man trycker på den så känner man doften av nån krydda. Ett av teknikens underverk.
Jag kommer ihåg exakt när jag köpte den. Det var på en medeltidsmarknad i Forngården. Jag var där med Mattias och vi kanske 7-8 år gamla. Vi hade förväntat oss riddare och eldslukare. Gycklare som jonglerade, en osympatisk kung, en man som ville döda den osympatiske kungen och själv bli en mer sympatisk kung, men ändå fortfarande osympatisk.
I stället fann vi där en massa äldre damer som sålde bröd och kakor. Alla var klädda som på medeltiden. Själva var vi fattiga som på medeltiden. Vi gick runt och frågade vad olika saker kostade tills vi kom fram till ett stånd där dom sålde små askar och kryddpåsar. En dam hade hjälp av två yngre tjejer vid kassan. Två tonårstjejer som fnissade medan vi köpte varsin ask. Och den här kryddpåsen. Så det är vad den här kryddpåsen ger mig idag. Minnet av att jag var söt när jag var liten.
tisdag 15 november 2011
Spelar lite Halo
Nej, det bara ser ut så. Kikade in på fliken 'spotlight'. Trodde ni på allvar att jag skulle spela Halo? Hahaha!
Dagens tre telefonsamtal
Idag har jag ringt till ett företag tre gånger för att fråga om jobb. Jag har vänner som jobbar där och dom sa att en hade slutat och att dom skulle anställa en ny så dom tyckte att jag skulle ringa dit. Så det gjorde jag. Först var det bara buller i bakgrunden och killen bad mig ringa senare för han stod i fabriken och hörde inte "ett jävla skit".
Den andra gången ringde jag och sa att jag hade blivit kopplad till Magnus innan angående ett jobb. Killen i växeln sa med extrem basröst att han skulle koppla mig ner till Magnus. Ni förstår, killen i växeln hade precis så där mörk röst att man kände sig som ett litet barn i jämförelse. Jag började fundera på om jag hade pratat i ett högre register än vanligt av någon anledning, men jag kom fram till att det nog bara var killen i växeln som var extrem. Han hade nog ätit tavelkrita.
Den här Magnus svarade inte, så jag väntade en halvtimme och ringde igen. Då svarade en väldigt glad kille i växeln. Han verkade positiv. En sann livsnjutare. Jag sa återigen att jag hade blivit kopplad ner till den här Magnus innan och så kopplade han ner mig dit igen. Jag kan tänka mig att han sjöng på en liten glad visa medan han gjorde det. Fast han jag skulle prata med visste inte så mycket om framtiden. Men dom hade nog redan fixat en glad lax till företaget. Här sitter jag.
Den andra gången ringde jag och sa att jag hade blivit kopplad till Magnus innan angående ett jobb. Killen i växeln sa med extrem basröst att han skulle koppla mig ner till Magnus. Ni förstår, killen i växeln hade precis så där mörk röst att man kände sig som ett litet barn i jämförelse. Jag började fundera på om jag hade pratat i ett högre register än vanligt av någon anledning, men jag kom fram till att det nog bara var killen i växeln som var extrem. Han hade nog ätit tavelkrita.
Den här Magnus svarade inte, så jag väntade en halvtimme och ringde igen. Då svarade en väldigt glad kille i växeln. Han verkade positiv. En sann livsnjutare. Jag sa återigen att jag hade blivit kopplad ner till den här Magnus innan och så kopplade han ner mig dit igen. Jag kan tänka mig att han sjöng på en liten glad visa medan han gjorde det. Fast han jag skulle prata med visste inte så mycket om framtiden. Men dom hade nog redan fixat en glad lax till företaget. Här sitter jag.
måndag 14 november 2011
söndag 13 november 2011
Den ständiga ovissheten
Den tär på mig. Denna ständiga ovisshet som jag lever med dag in och dag ut. Jag vaknar på morgonen och oroar mig. Jag ligger vaken långt in på småtimmarna. Det finns egentligen inte så mycket mer jag kan göra. Kan försöka mig på några timmars sömn om jag har tur. Har jag otur blir jag som sagt bara liggandes där. Timme efter timme. Det blir så tyst. Jag kan nästan höra väggklockan vid matbordet en våning upp. Kan nästan höra hur den tickar.
Plötsligt tänker jag att jag skulle kunna göra något. Sekunden efteråt kommer jag på mig själv med att det var helt ologiskt. Jag kanske till och med har glömt vad det var jag tänkte på. Men jag kommer ihåg att det var osammanhängande och omöjligt. Då förstår jag att jag för en millisekund befann mig i något som skulle kunna kallas för sömnläge. Men vetskapen om att jag nyss sovit med ändå tänkt mig ur det får mig att vakna till ännu mer. Jag blir mer och mer oroad.
Egentligen vet jag ingenting mer än att det kan ringa vid sju-snåret. En lärare kan vara sjuk. Rätt vad det är kan jag få hoppa in och vikariera. Har skrivit upp mig som det nu och det är en obekväm känsla av att man kanske kan vara uppe på kvällen men att man kanske egentligen inte borde. Det fungerar inte. Jag somnar inte på kvällen numera. Det är omöjligt att gå upp på morgonen när man inte har något att göra. Därför har allting hamnat uppochned. Så ni kanske tror att det känns lite nervöst för mig om det ringer och jag knappt har sovit något alls. Men jag jobbar inte så.
Plötsligt tänker jag att jag skulle kunna göra något. Sekunden efteråt kommer jag på mig själv med att det var helt ologiskt. Jag kanske till och med har glömt vad det var jag tänkte på. Men jag kommer ihåg att det var osammanhängande och omöjligt. Då förstår jag att jag för en millisekund befann mig i något som skulle kunna kallas för sömnläge. Men vetskapen om att jag nyss sovit med ändå tänkt mig ur det får mig att vakna till ännu mer. Jag blir mer och mer oroad.
Egentligen vet jag ingenting mer än att det kan ringa vid sju-snåret. En lärare kan vara sjuk. Rätt vad det är kan jag få hoppa in och vikariera. Har skrivit upp mig som det nu och det är en obekväm känsla av att man kanske kan vara uppe på kvällen men att man kanske egentligen inte borde. Det fungerar inte. Jag somnar inte på kvällen numera. Det är omöjligt att gå upp på morgonen när man inte har något att göra. Därför har allting hamnat uppochned. Så ni kanske tror att det känns lite nervöst för mig om det ringer och jag knappt har sovit något alls. Men jag jobbar inte så.
Mitt misstag
Jag känner mig dum. Jag gjorde ett misstag. Fick reda på i kommentarsfältet att min brors gode vän Rickard, som kallas för Lake efter ett efternamn, har gift sig. Detta skedde i fredags.111111. Dagen som jag antog skulle vara det snabba slutets dag. Men vet ni? Egentligen tror jag inte på sånt. Att dagar har olika krafter. Möjligtvis att man har mer tur ibland än annars. Men det är nog mest en grej man orsakar själv under dagens gång.
Lake var alltid en favorit för mig bland Carls kompisar. Han var alltid trevlig och glad och stod hårt fast vid att han inte tänkte skjutsa någon på sin moped så länge personen i fråga inte använde hjälm. Så för en sån kille är 111111 en evighetens dag. Tror ni inte det? Som min andra bror sen kommenterade: "Lake har blivit make" så finns det väl bara en sak att säga. Grattis, jag önskar er ett långt och lyckligt äktenskap!
fredag 11 november 2011
Tog en fredagsfika
Jag gick ut och gick en liten runda med Freddy innan. Jag ville se lite dagsljus. Det har blivit en ovana på senare tiden att inte komma utanför dörren förrän det är mörkt, vilket verkligen inte är kul. Så idag fick jag ta tag i det. Och jag lyckades precis. Det blev mörkt ganska snabbt sen. Det var då vi tänkte att en kopp kaffe vore fint. Så vi gick till Cecil. Där satt Linn och Teo. Vi pratade med dom en bra stund. Tiden rann iväg. Personalen drog fram dammsugaren. Frågade om vi ville ha det sista kaffet. Sen satt vi där. Fyrtio minuter efter att det stängt kom vi på att vi kanske borde gå. Vi bestämde oss för att se drakhuset som Linn pratade om. Sen tittade vi på tvillinghuset i Holsby. Det var impulsivt. Såg ingenting genom den immiga vindrutan. Ruskigt trevligt sällskap över allt.
111111
 |
| Den här bilden kunde ha tagits 080808 men den togs 080813 och det är tanken som räknas, faktiskt. |
För tre år sedan och några månader var det 080808. I media beskrevs den som evighetens dag eller något liknande. Det var för att samtliga siffror hade en sluten form. Nollan tar aldrig slut och inte heller åttan. Det går bara runt hela tiden. Därför var det väldigt många som ville gifta sig just den dagen. Även många som ville att deras barn skulle födas den dagen. För evigt liv antar jag. Jag vet inte hur dom tänkte där. För som jag har förstått det så är livet bara roligt tills man blir sådär 120 år och inte kan gå, sitta, stå, ligga, känna något eller prata längre.
Men nu har dagens datum fått mig att fundera lite. Om 080808 var evighetens dag. Borde inte 111111 vara motsatsen då? Det snabba slutets dag. Det finns väl ingen siffra som börjar och tar slut lika snabbt som ettan? Kontrollerar på tangentbordet och står fast vid min tro och åsikt. Det här är det snabba slutets dag. Så det borde väl rimligtvis vara den absolut sämsta dagen att gifta sig på. Det kanske tar slut redan i morgon.
onsdag 9 november 2011
Jag har så tråkigt
Jag har så tråkigt. Har tagit bilder på mig själv ur konstiga vinklar. Så här ser jag ut om man ser mig rakt framifrån. Därför har jag lärt mig att alltid undvika att bli sedd rakt framifrån. Ni kanske tror att ni har sett mig rakt framifrån, men ack så fel ni har. Kanske kan tänka lite själva?
tisdag 8 november 2011
Saker jag stör mig på - uppdaterad
- När folk särskriver
Viss särskrivning är mer okej än annan. Det är till exempel när man särskriver adjektiv med "jätte" framför. Till exempel "jättebra" och "jätte bra". Det är fortfarande inte okej, men det är inte lika illa som "pann kakor".
Min vän Claes tog fram ett väldigt bra exempel som jag tänker använda mig av nu. "Giftsvamp" och "gift svamp" är två ord som visar hur lätt särskrivning kan förstöra en menings mening. För er som tror att det inte är någon skillnad så vill jag inte ens förklara, det känns onödigt. Men "giftsvamp" är en giftig svamp och "gift svamp" är en svamp som har gift sig med en annan svamp och lever lyckligt i alla sina dagar.
- När folk skriver "och" istället för "att"
Detta är också en sådan sak som får duga ibland, medan det i vissa fall blir hur fel som helst. Jag stör mig på det väldigt mycket. Det har förmodligen blivit så efter att talspråket gjort om båda orden till "å". Men här kommer en nyhet för er. Man säger inte att det är kul och åka bil. Det heter att det är kul ATT åka bil. Däremot säger man att man ska gå hem och se på TV. För där säger man först att man ska gå hem OCH sen se på TV - när man har kommit hem. Om man inte vill lägga till ett "för". Då blir det: "Jag ska gå hem för att se på TV." Så då får man absolut inte säga: "Jag ska gå hem för och se på TV." Ni hör väl själva hur dumt det låter? Dårar!
- Folk som skriver "skämt och sidor"
Tänk att det finns folk som skriver "skämt och sidor". Det här med att man säger "skämt åsido" har ju att göra med att man pratar om något och sedan skämtar, för att sen förklara att det var lite som ett skämt vid sidan av. Men nu finns det alltså människor som har börjat skriva "skämt och sidor". Det där är bara två substantiv som sägs utan minsta innebörd. Var hittar ni logiken i det språkbruket?
Ex 1: - Skämt och sidor.
- Va? Är det ett mail eller något?
Ex 2: - Skämt åsido.
- Aha, hehe.
- Folk som åker till Ayia Napa och släpper loss för att dom tror att föräldrarna inte ska se - tillsammans med ett kamerateam från kanal 5
Jag har själv åkt till Ayia Napa. Känner att vi var aningen lugnare än dom som visas i "Sol, fest och oroliga föräldrar" på kanal 5. Där får man följa ungdomar som har åkt på sin första utlandssemester utan sina föräldrar, dock vet dom inte att föräldrarna följer efter och spionerar. Så dom är där för att festa och bara skita i allt helt enkelt. Dom pratar framför kameran om hur skönt det är att slippa föräldrarna på resan, så att dom kan göra vad dom vill utan att föräldrarna är där och klagar. Men jag förstår inte hur dom har tänkt. Om dom låter sig filmas av ett kamerateam från kanal 5 borde dom väl förstå att deras föräldrar kommer se det någon gång? Tröga människor. Tänk att det finns sådana. Har dom det behovet att resan MÅSTE filmas, så kunde dom väl åkt med SVT24 istället? Då kanske dom skulle klara sig undan.
- Folk som blinkar men kör rakt fram ändå
Idag skulle jag åka till Maxi och handla. När jag då var vid korsningen vid Shell så skulle jag svänga vänster. En bil jag mötte skulle också åt vänster - trodde jag. Han blinkade åt vänster. Så när vi då skulle mötas i svängen så där käckt som dom lär ut på körskolan, så slutade han plötsligt blinka och bestämde sig för att köra rakt fram istället med full fart så att han var nära att köra in i mig. Felet i detta ligger i att när han ska rakt fram så ska jag lämna honom företräde. Men eftersom han blinkade åt vänster känner jag mest att det hade varit orättvist att jag hade varit den som "gjorde fel". Glad att det inte hände något, men dagens ris till dig. Jag tycker inte om dig.
- När folk skriver fel på "de" och "dem" istället för att bara använda "dom"
Jag känner mig själv väldigt dålig på att använda "de" och "dem" på rätt sätt och på rätt ställe. Därför använder jag "dom". Då blir det åtminstone halvt accepterat. Däremot om jag läser en text som är skriven av någon annan. Då har jag hur lätt som helst för att se att dom använder "dem" fel. Men inte när jag skriver själv. Lite konstigt kanske. Men det är så sjukt fult. Man kan inte börja en mening med "dem". Det går bara inte. Så snälla ni dumma. Om ni verkligen inte kan så kan ni väl åtminstone låta bli att försöka och istället använda ordet "dom"? Det funkar för både "de" och "dem". Jag förespråkar att man använder "dom". Svenska språket blir lite enklare då. Både för oss och för andra.
- När bloggare har frågestund utan att ha några läsare
Det finns massor av bloggare som ingen känner till och som bara skriver för sig själva och sina vänner och bekanta. Jag är en av dom. Fast jag skriver inte om kläder. Jag har bara skrivit två inlägg om kläder. Det ena handlade om att min nya jacka inte var specialtillverad för ryska spioner. Det andra handlade om att en tröja jag köpt i samband med studenten var alldeles för liten. I vilket fall har vi ungefär lika måna läsare. Och lyssna på mig. Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att ha en frågestund i min blogg. För jag skulle inte få några frågor. Det är löjligt. Det är så fruktansvärt... naivt att tro att någon skulle intressera sig. Det funkar inte på vår nivå. Man ska ha flera tusen läsare om det ska verka vettigt.
måndag 7 november 2011
Justin time for christmas
Det är nog inte så många som har missat det nu. Världens mest älskade och hatade Justin Bieber har ju släppt en jullåt. Den heter "Mistletoe". Låten handlar om att det snart är jul och att det är vackert. Han sjunger också att han borde vara ute och leka i snön men att han istället kommer befinna sig under en mistel. För han är kär i en tjej som är söt och han ska enligt egen uppgift inte kunna sluta stirra på henne. Men i videon tycker jag att han mest går iväg med andra tjejer hela tiden. Förstår inte riktigt hur han tänker. Han sitter där och viskar med en annan tjej vid samma bord som tjejen han är så förälskad i.
Vid ett tillfälle väljer hans stora kärlek ut en halsduk åt honom. Han ser glad ut, men vänder sig plötsligt om. Där står en annan tjej. Det som händer sen är att han antingen ger den andra tjejen halsduken, eller så säger han något i stil med; "Den här? Nej, den skulle jag aldrig ha på mig, hehe!" Det är lite svårt att klura ut händelseförloppet i videon när den är så orelaterad till texten.
Det enda juliga med låten är egentligen texten. Hela grejen med att det snart är jul. Man känner stämningen. Det är ju en känsla dom allra flesta tycker om. Men om jag får sticka upp här med en åsikt, så är det väl så att en jullåt ska låta julig också. Melodin och hela köret ska påminna om att vara glad tillsammans med släkten och öppna paket och se snön falla. Det här är bara en helt vanlig pop-låt. Dom har lagt till såna där bjällror, ni vet? Såna hör man under hela låten. Men annars är det bara en vanlig Justin Bieber-låt.
söndag 6 november 2011
Döda fötter
Kommer ni ihåg serien "Kalla fötter"? Jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Minns bara att den kvinnliga huvudpersonen dog i slutet. Minns också att pappa tyckte det var dystert. Att det hade börjat som en rolig komediserie och sen blivit en ledsam dramaserie. Idag var mina fötter inte kalla. Dom var nästan döda. Döda fötter. Jag lovar och svär att dom nästan var döda. Så ont hade jag i dom. Vi åkte skridskor nämligen.
Jag har inte åkt skridskor på flera år. Säkert två år. Det är ju flera år, eller? Ett par år kan man ju säga. Men flera år låter så mycket mer extremt. Då kan folk tro att jag inte åkt skridskor sen barnsben. Små, små barnsben. Men det var kanske två år sedan. Fast med tanke på hur ovana mina fötter tydligen var och hur dålig jag var så var det nog två långa år sedan. Kanske hade små, små barnsben då. Kan tänka mig att folk som är där dagligen och sysslar med hockey, tyckte att jag såg vinglig ut. Dom kanske satt med en kopp kaffe och skrattade åt killen i den gula hjälmen.
Är inte så stolt över mig själv. För några år sedan åkte jag skridskor rätt ofta. Lyckades till och med åka rätt bra, vad jag minns. Sen tog det något år innan vi åkte skridskor på idrotten i skolan. Jag sa till vår hockeyspelande klasskamrat att jag kunde åka skridskor. Men det kunde jag inte. Det hade gått för lång tid. Då fick jag skämmas. Som ett slag mot nacken med en stor, frusen kyckling.
Fast nu har jag bestämt mig för att åka lite skridskor ibland. Så kanske fötterna känns mindre och mindre döda för varje gång. Säg att jag är mesig då, gör det. Men vem vill att fötterna ska vara döda? Ska lära mig åka nu. Så att jag kan fokusera på klubban också. Jag var rätt bra på att stå i mål när jag var liten. Tror jag i alla fall. En del sa det till mig. Men dom kan ha ljugit. Fast jag släppte inte in så mycket när vi spelade hockey med boll på "Blå mattan". Kommer ihåg att Cliff sa till mig att jag borde börja spela hockey. "Du är ju minst lika bra som dom som spelar." sa han också. För ett tag sen pratade vi om den där tiden. Han sa att han kom ihåg att jag fan var bra på att vara målvakt. Så jag kanske var det då.
Men nu snackar vi om att spela som utespelare. Utan skridskor är jag kung, bara så ni vet. Kan göra mål från vart jag än står. Ingen förstår hur den går in. Förutom i fotboll då. Där är det väl troligare att jag gör självmål. Fast då kanske ingen förstår heller. Jag bara babblar. Fick kramp i foten nu. Äter upp min chokladkalender. Hos mig är det 18 december. Jealous, much?
Jag har inte åkt skridskor på flera år. Säkert två år. Det är ju flera år, eller? Ett par år kan man ju säga. Men flera år låter så mycket mer extremt. Då kan folk tro att jag inte åkt skridskor sen barnsben. Små, små barnsben. Men det var kanske två år sedan. Fast med tanke på hur ovana mina fötter tydligen var och hur dålig jag var så var det nog två långa år sedan. Kanske hade små, små barnsben då. Kan tänka mig att folk som är där dagligen och sysslar med hockey, tyckte att jag såg vinglig ut. Dom kanske satt med en kopp kaffe och skrattade åt killen i den gula hjälmen.
Är inte så stolt över mig själv. För några år sedan åkte jag skridskor rätt ofta. Lyckades till och med åka rätt bra, vad jag minns. Sen tog det något år innan vi åkte skridskor på idrotten i skolan. Jag sa till vår hockeyspelande klasskamrat att jag kunde åka skridskor. Men det kunde jag inte. Det hade gått för lång tid. Då fick jag skämmas. Som ett slag mot nacken med en stor, frusen kyckling.
Fast nu har jag bestämt mig för att åka lite skridskor ibland. Så kanske fötterna känns mindre och mindre döda för varje gång. Säg att jag är mesig då, gör det. Men vem vill att fötterna ska vara döda? Ska lära mig åka nu. Så att jag kan fokusera på klubban också. Jag var rätt bra på att stå i mål när jag var liten. Tror jag i alla fall. En del sa det till mig. Men dom kan ha ljugit. Fast jag släppte inte in så mycket när vi spelade hockey med boll på "Blå mattan". Kommer ihåg att Cliff sa till mig att jag borde börja spela hockey. "Du är ju minst lika bra som dom som spelar." sa han också. För ett tag sen pratade vi om den där tiden. Han sa att han kom ihåg att jag fan var bra på att vara målvakt. Så jag kanske var det då.
Men nu snackar vi om att spela som utespelare. Utan skridskor är jag kung, bara så ni vet. Kan göra mål från vart jag än står. Ingen förstår hur den går in. Förutom i fotboll då. Där är det väl troligare att jag gör självmål. Fast då kanske ingen förstår heller. Jag bara babblar. Fick kramp i foten nu. Äter upp min chokladkalender. Hos mig är det 18 december. Jealous, much?
lördag 5 november 2011
Köpte chokladkalender
Köpte mig en chokladkalender idag. Femte november. Dom börjar tidigt. Fast plasten är helt omöjlig att ta bort. Jag hatar plasten.
Så mycket ljus
Vi var på bandy innan och såg Vetlanda spela lika mot Tillberga. Det var en liten besvikelse kanske, men med tanke på att Tillberga ledde i slutsekunderna så var det en riktig segerkänsla. Härligt, härligt och inte särskilt farligt alls.
Efter det gick vi till kyrkogården och såg alla ljus. Så mycket ljus. Det är minsann vackert. Tänk att det finns en dag när alla tänder ljus vid gravarna. Det tycker jag är bra. Och man går där inne på kyrkogården och möter så mycket folk. Det är julstämning över det. Jag vet, mycket jul för mig nu. Det kändes som julskyltning eller något liknande. På kyrkogården dock.
fredag 4 november 2011
Kort ställningstagande angående Idol
Sitter här i min ensamhet tillsammans med sex andra personer. Har just sett Idol utan ljud och förstått att Amanda P och Olle hängde löst. Bara där börjar det hemska. Sen åkte Olle ut. Det hade inte spelat så stor roll för mig om inte André hade funnits. Nu skäms jag. Jag vill inte se Idol-André där i rutan. Jag tycker inte om honom någonstans. Jag känner ett förakt mot honom som påminner om mycket för många myggor en sommarkväll. Eller en vinterkväll. Tänk på julafton. Tänk att bli överfallen av 4 000 myggor på julafton. Vem hade inte hatat det? Man skulle bara vilja att dom skulle försvinna. Så känner jag om André.
torsdag 3 november 2011
Humörlyftare - del 7
Kan inte förstå att det redan är mörkt. Har lite med att vi ställde om klockan i helgen att göra, i och för sig, men fortfarande. Det hade vart mörkt redan vid fem ändå. Fast nu är klockan bara kvart över fyra. Vintern är på väg. Snart blir det att gå ut och gå i snön som ligger packad på vägen. Så utan att tänka på det börjar man glida fram istället för att gå. Man tar ett tag, sen glider man en meter och sen ett tag till innan man glider ännu en meter. Kan inte riktigt låta bli. Ungefär som att jag alltid böjer min fot när jag går med tofflor. När jag lyfter ett ben så böjer jag foten så att toffeln inte ska hänga löst och jag kan absolut inte hålla foten rak. Det går inte. Så är det för mig. Jag kanske har för stora tofflor. Det är också en möjlighet. Samma sak är det att glida fram på snön, kan inte sluta med det heller.
Så varför inte passa på att rycka upp sig lite i det nuvarande höstmörkret genom att lyssna på vår konstiga låt som vi spelade in sommaren 2009. Vi gjorde även en otroligt osynkad video till den. Den är så konstig och fruktansvärt bra. Jag blir fruktansvärt glad av allt som har med den att göra. Jag kommer ihåg när vi skrev den hemma hos Löken, medan vi spelade biljard. Ett tag senare satt vi i ett rum på ett vandrarhem i Borgholm och spelade in den för första gången på våra mobiler.
Så varför inte passa på att rycka upp sig lite i det nuvarande höstmörkret genom att lyssna på vår konstiga låt som vi spelade in sommaren 2009. Vi gjorde även en otroligt osynkad video till den. Den är så konstig och fruktansvärt bra. Jag blir fruktansvärt glad av allt som har med den att göra. Jag kommer ihåg när vi skrev den hemma hos Löken, medan vi spelade biljard. Ett tag senare satt vi i ett rum på ett vandrarhem i Borgholm och spelade in den för första gången på våra mobiler.
onsdag 2 november 2011
MItt livs mest misslyckade köp
Den här tröjan måste vara mitt livs mest misslyckade köp. Den köptes i samband med studenten och festligheter och allt möjligt sånt där. Jag provade en tröja som enligt försäljaren från ABC-gruppen hade samma storlekar. Men varken jag eller min vän Simon fick särskilt vettiga storlekar. Detta är en L. Man ser inte riktigt på bilden hur liten den är. Men armarna är jättekorta och den sitter som en 90-talstopp på mig. Provade Simons XL och den satt ungefär likadant.
tisdag 1 november 2011
Saker jag stör mig på - uppdaterad
- När folk särskriver
Viss särskrivning är mer okej än annan. Det är till exempel när man särskriver adjektiv med "jätte" framför. Till exempel "jättebra" och "jätte bra". Det är fortfarande inte okej, men det är inte lika illa som "pann kakor".
Min vän Claes tog fram ett väldigt bra exempel som jag tänker använda mig av nu. "Giftsvamp" och "gift svamp" är två ord som visar hur lätt särskrivning kan förstöra en menings mening. För er som tror att det inte är någon skillnad så vill jag inte ens förklara, det känns onödigt. Men "giftsvamp" är en giftig svamp och "gift svamp" är en svamp som har gift sig med en annan svamp och lever lyckligt i alla sina dagar.
- När folk skriver "och" istället för "att"
Detta är också en sådan sak som får duga ibland, medan det i vissa fall blir hur fel som helst. Jag stör mig på det väldigt mycket. Det har förmodligen blivit så efter att talspråket gjort om båda orden till "å". Men här kommer en nyhet för er. Man säger inte att det är kul och åka bil. Det heter att det är kul ATT åka bil. Däremot säger man att man ska gå hem och se på TV. För där säger man först att man ska gå hem OCH sen se på TV - när man har kommit hem. Om man inte vill lägga till ett "för". Då blir det: "Jag ska gå hem för att se på TV." Så då får man absolut inte säga: "Jag ska gå hem för och se på TV." Ni hör väl själva hur dumt det låter? Dårar!
- Folk som skriver "skämt och sidor"
Tänk att det finns folk som skriver "skämt och sidor". Det här med att man säger "skämt åsido" har ju att göra med att man pratar om något och sedan skämtar, för att sen förklara att det var lite som ett skämt vid sidan av. Men nu finns det alltså människor som har börjat skriva "skämt och sidor". Det där är bara två substantiv som sägs utan minsta innebörd. Var hittar ni logiken i det språkbruket?
Ex 1: - Skämt och sidor.
- Va? Är det ett mail eller något?
Ex 2: - Skämt åsido.
- Aha, hehe.
- Folk som åker till Ayia Napa och släpper loss för att dom tror att föräldrarna inte ska se - tillsammans med ett kamerateam från kanal 5
Jag har själv åkt till Ayia Napa. Känner att vi var aningen lugnare än dom som visas i "Sol, fest och oroliga föräldrar" på kanal 5. Där får man följa ungdomar som har åkt på sin första utlandssemester utan sina föräldrar, dock vet dom inte att föräldrarna följer efter och spionerar. Så dom är där för att festa och bara skita i allt helt enkelt. Dom pratar framför kameran om hur skönt det är att slippa föräldrarna på resan, så att dom kan göra vad dom vill utan att föräldrarna är där och klagar. Men jag förstår inte hur dom har tänkt. Om dom låter sig filmas av ett kamerateam från kanal 5 borde dom väl förstå att deras föräldrar kommer se det någon gång? Tröga människor. Tänk att det finns sådana. Har dom det behovet att resan MÅSTE filmas, så kunde dom väl åkt med SVT24 istället? Då kanske dom skulle klara sig undan.
- Folk som blinkar men kör rakt fram ändå
Idag skulle jag åka till Maxi och handla. När jag då var vid korsningen vid Shell så skulle jag svänga vänster. En bil jag mötte skulle också åt vänster - trodde jag. Han blinkade åt vänster. Så när vi då skulle mötas i svängen så där käckt som dom lär ut på körskolan, så slutade han plötsligt blinka och bestämde sig för att köra rakt fram istället med full fart så att han var nära att köra in i mig. Felet i detta ligger i att när han ska rakt fram så ska jag lämna honom företräde. Men eftersom han blinkade åt vänster känner jag mest att det hade varit orättvist att jag hade varit den som "gjorde fel". Glad att det inte hände något, men dagens ris till dig. Jag tycker inte om dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)