Den tär på mig. Denna ständiga ovisshet som jag lever med dag in och dag ut. Jag vaknar på morgonen och oroar mig. Jag ligger vaken långt in på småtimmarna. Det finns egentligen inte så mycket mer jag kan göra. Kan försöka mig på några timmars sömn om jag har tur. Har jag otur blir jag som sagt bara liggandes där. Timme efter timme. Det blir så tyst. Jag kan nästan höra väggklockan vid matbordet en våning upp. Kan nästan höra hur den tickar.
Plötsligt tänker jag att jag skulle kunna göra något. Sekunden efteråt kommer jag på mig själv med att det var helt ologiskt. Jag kanske till och med har glömt vad det var jag tänkte på. Men jag kommer ihåg att det var osammanhängande och omöjligt. Då förstår jag att jag för en millisekund befann mig i något som skulle kunna kallas för sömnläge. Men vetskapen om att jag nyss sovit med ändå tänkt mig ur det får mig att vakna till ännu mer. Jag blir mer och mer oroad.
Egentligen vet jag ingenting mer än att det kan ringa vid sju-snåret. En lärare kan vara sjuk. Rätt vad det är kan jag få hoppa in och vikariera. Har skrivit upp mig som det nu och det är en obekväm känsla av att man kanske kan vara uppe på kvällen men att man kanske egentligen inte borde. Det fungerar inte. Jag somnar inte på kvällen numera. Det är omöjligt att gå upp på morgonen när man inte har något att göra. Därför har allting hamnat uppochned. Så ni kanske tror att det känns lite nervöst för mig om det ringer och jag knappt har sovit något alls. Men jag jobbar inte så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar