Jag såg "Remember Me" nyss. Den slutade precis. Den satte in mig i en historisk händelse på ett helt annat sätt än innan. Det finns så många filmer, men den här var speciell. Alla filmer är inspelade ur passagerarnas synvinkel. Men den här filmen var om ett annat liv. Ett vanligt liv. Ett liv med kärlek, problem, hat och alla möjliga olika känslor.
Precis som livet, för dom som omkom den 11 september i samband med terrorattackerna, inte handlade om att det skulle ta slut där, handlade inte heller filmen om det. Istället hamnade man i så många människors situation. Alla anhöriga. Precis som det blev för hela världen, inte minst för dom som var med om det, blev det en även en chock för mig. Ett orättvist slut som man inte kan göra något åt. Ett förvånande sådant som ingen kunde förutse.
Egentligen älskar jag världen. Mina tankar när jag ser en riktigt bra film, eller hör en riktigt bra låt, handlar enbart om att jag är tacksam över att det finns så kreativa och duktiga människor som kan göra sånt här. Världen vore så tråkig utan dom. Men sen händer det saker ibland som får mig att tänka om. Så ibland kan jag säga att jag hatar mänskligheten. Inte för att det går att lösa. Ingen är perfekt. Alla gör något dåligt ibland. Det är tillsammans vi blir en dålig art. Både du och jag är en del av den.
Det kan handla om människor som klipper av en snäll, oskyldig flickas hår för att dom tycker att hon inte är som dom. Det kan handla om personer som styr samhället på ett orättvist sätt. Det kan handla om dom som tar till helt fel medel för att dom inte vill ha det så. Den här filmen fick mig verkligen att tänka. Världen är så orättvis. Det är bra att det finns dom som kan uppmärksamma oss om det också. Små ljusglimtar bland allt hat. Ett litet ljus i ett stort mörkt rum lyser upp mer än vad man tror. Antar att ni har testat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar