En så typisk söndag att jag aldrig varit med om en lika typisk söndag

Det är en sån där dag idag när jag inte riktigt kommer ut i luften. Jag gick upp och kände mig nere. Satte mig i bilen för att hämta pappa i Nässjö. Musik gör så mycket mer när man sitter i en bil med hög volym. Man blir omsluten av den och den får en helt annan funktion. Man hamnar inne i musiken. Det är en bra känsla.

Vi kom tillbaka till Vetlanda och möttes av regn en mulen söndag som den här. Gräset har börjat dö överallt. Nu är det inte så grönt längre. Mer brunt och gult och grått och trist. Men det är också mysigt. Värmen har försvunnit, åtminstone psykiskt. Det brukar bli så när jag sitter här och tänker att det är mörkt och ruggigt ute. Att nu är det inte långt kvar till julen. Jag får nästan en jullovskänsla. Det är nästan konstigt att det är en lampa i fönstret istället för en ljusstake.

Alla tankar på julen får mig att längta dit. Nu är värmen och den härliga sommaren slut. Den bra delen av hösten går också sina sista steg innan den faller ihop och dör. Nu vill jag att snön ska komma. Då blir det vitt och fint. Så länge det är snö får det gärna vara kallt. Därför gick jag upp och kollade på termometern hur kallt det var. Det var elva grader. Fy fan. Det är ju inte ens kallt. Elva grader kan vara tidernas sämsta temperatur. Alldeles för kallt för att gå runt i t-shirt och njuta av sommaren. Alldeles för varmt för att det ska komma snö och vara jul och nyår och all annan bra skit. Elva grader, jag hatar dig.

Vi hittade en lapp i soffan.

Tänker inte beställa några krämer. Men jag skulle behöva en kram.

Nostalgi på något sätt

Nu är vi här. Vi sitter på bowlingen och har det trevligt. Vi är i Vetlanda. Då är det bara bowlingen som funkar. Så är det. Och det har vi vuxit upp med. Sedan vi fyllde 18. Dom har tagit tillbaka sina stora enlitersglas med Hofbräu München. Det är lite nostalgiskt. Till sådär ett år tillbaka. Förra vintern var vi här jämt typ. Vi köpte alltid en sån här. Sen försvann dom och allt försvann med det. Nu är dom tillbaka. Känns nästan som förra vintern. Känns nästan som att jag borde ta på mig min rock. Den påminner om vintern och om detta på något sätt. Jag gillar det. Tycker om vintern med snö men inte med slask. Älskar vintern med snö.

Fick ett vykort

Kom hem och tittade i brevlådan och vad fick jag se där? Jo, ett vykort! Till mig! Jag får aldrig vykort. Det var från Mattias. Han har varit i Italien. Tydligen i en stad som heter Sperlonga, men sen har dom rest vidare till Rom och är nu på väg hem. Så här stod det på kortet:

"Buonasera, Filip!
Vi har det jättebra här nere i Italien, något som jag hoppas du redan förstått av att läsa alla mina kvittringar!
Imorgon lämnar vi samhället vi bott i hittills, Sperlonga, och reser vidare in mot Rom. Det kommer bli AWESOME!

Med glada hälsningar
Mattias"

Var det inte festligt? Med kvittringar menar han tweets på Twitter. Men jag tänkte så här, att eftersom det finns människor bland oss som använder sig av andra språk så kan jag ju översätta. Vi får väl se om ni ser någon skillnad.

Tjenare mannen, Filip!
Vi har det jätte bra här nere i italien något som jag hoppas du redan för stått av att läsa alla mina kvitringar imorgon lämnar vi sam hället vi bott i hitils Sperlånnga och reser vidare in mot rom det kommer bli super fränt med glada hälsningar finaste mattias

Kartongspöket

Skolan samlar på sig en massa kartonger från matsalen och allt möjligt. Därför fick jag bära ut allt från ett förråd till gården. Så skulle några simmare komma och hämta allt sen. Dock inte med simdräkter, antar jag. Det är egentligen bara det jag har gjort på Withala. Jag har satt kartong över en sprucken ruta också. Och så har jag skruvat åt ett handtag så att man skulle kunna stänga ett fönster. Det sista jag gör varje dag är att låsa skolan. Precis som alla vet att det sista man gör är att dö, så vet jag att det sista jag gör varje dag är att låsa.

På tal om att dö så hände något märkligt när jag gick och bar på kartongerna. En flicka satt i ett fönster och tittade mot mig med död blick. Jag tittade tillbaka lite snabbt men ångrade mig direkt. Det kändes så konstigt. När jag kom ut på gården med ett lass kartonger så märkte jag att hon vänt sig om och fortfarande följde mig med sin döda blick. Och så där fortsatte det ända tills hon gick och ställde sig och lutade sig mot väggen vid dörren till förrådet där alla kartongerna var.

Det kom elever som sprang. Någon knuffade in en annan i förrådet och stängde dörren och jag var där inne och kände mest att, jaha, vad tyst det blev. Så fick jag öppna och gå ut. Flickan stod kvar där utanför. Hon stod där ända tills jag var klar och jag tittade lite tveksamt åt hennes håll, men inte mot henne. Sen gick jag därifrån. Sen dess har jag aldrig sett henne igen. Kartongspöket kallar jag henne.

Budgetpromenaden

Varje dag går jag mellan Withala och stadshuset med posten. Spännande del av dagen. Hoppas alltid att jag ska slippa träffa på någon bekant och om jag skulle göra det så spricker jag upp i ett leende och säger: "Tjenare mannen, tycker du om väskan?"

Kom fram till att dom kanske tror att jag vill ha komplimanger för den. Att jag tigger efter det. Men det är inte så det är. Jag bär bara post från och till östra skolområdet i den. Och jag vill inte att folk ska tro att jag älskar den här väskan över allt annat. Igår till exempel var det två flickor utanför stadshuset som skrattade åt den. Jag hoppas att det var åt den. För jag gjorde inget fel. Mer än att skutta som en indian. Skämt och sidor. Och så skämt åsido på det. Ni går på den varje gång. Man kan inte säga "skämt och sidor", det är helt ologiskt!

Jag har nu bestämt mig för att vara stolt över att gå där med väskan. Så om jag möter någon jag känner ska jag inte ursäkta mig. Jag ska hålla huvudet högt och säga: "Hej på dig du, din gamle indian!" Då blir dom nog paffa. Då är det dom som ligger sömnlösa om natten.

Sol, fest och svärföräldrar

River Reggae Club

Jag har börjat titta på "Sol, fest och oroliga föräldrar" på kanal5play. Sitter här och tittar på det med uppspärrade ögon. Jag tittar på det nästan maniskt. Skulle någon försöka prata med mig skulle jag vilt slå till dom hårt i ansiktet. Det kan vara för att jag gillar att se andra människor skämma ut sig. För det är alltid kul, så länge man inte själv är med om det. Speciellt om det är tröga människor som gör det. Som inte fattar att dom skämmer ut sig. Är det snälla och smarta människor som har otur så är det inte lika kul. Jag är väl inte riktigt så skadeglad på det viset.

Men jag tycker att serien vore så mycket finare om dom inte bara drack alkohol och spydde. Det finns ju så mycket annat fint på Cypern. En helt annan natur än i Sverige. Andra djur som vi inte ser här hemma. Skämt och sidor, och så skämt åsido på det. Men i vilket fall som helst så åker ju alltid föräldrarna efter och ser vad ungdomarna har för sig. Det är alltid föräldrarna till en kille och sen föräldrarna till en tjej. Tänk er då följande scenario med påhittade namn.

 Ebba ska åka till Cypern med sina två bästa kompisar. Planen är att supa och träffa killar som skiter i kärlek lika mycket som dom. Den här veckan får allt hända. För det som händer i Ayia Napa, det stannar i Ayia Napa.
 Frank ska åka till Cypern med tre av sina barndomsvänner. Han ser fram emot en vecka med ett jävla ös. Vi snackar brudar, sprit och misslyckade fylletatueringar. Skit samma att kanal 5 är med och filmar alltihop. Föräldrarna kommer ju aldrig få veta något. Det fattar ju vem som helst. Skulle dom titta på TV?
 En kväll är båda gängen på Grabbarna Grus. Efter att ha beställt en drink och fått den efter att killen i baren misslyckats med att kasta en isbit i glaset för tredje gången, går Ebba mot dansgolvet. Hon börjar gunga med i musiken och det är där, på dansgolvet, till Björn Rosenströms "Het", som Ebbas och Franks blickar möts för första gången. Det är ett väldigt vimmel där inne. Dom hinner bara hålla kvar blickarna för några korta slow motion-sekunder innan en stor, biffig kille försöker dra tag i Ebba. Hon vräker ut sin drink i hans ansikte och hennes mamma jublar framför TV-apparaten på sitt hotell.
 Grabbarna Grus börjar sakta men säkert fösa ut sina gäster. Det är dags för andra klubbar att ta över. Någon stans på vägen mot Car Wash tappar Frank bort sitt sällskap. Han går längs en gata och tittar sig omkring för att förhoppningsvis kunna hitta sina vänner. Men han måste sett mer osäker ut än vad han trodde. För plötsligt hör han en kvinnlig röst några meter bakom sig.
 "Har du gått vilse?" frågar Ebba med ett retfullt leende på läpparna och Frank vänder sig om och tittar osäkert mot henne. "Eller?" fortsätter hon och lyckas få Frank att skratta till lite lätt.
 "Kanske det." svarar Frank och ler försiktigt mot tjejen. Hans första spontana tanke var att hon måste ha änglaögon.
 Båda kommer fram till att dom inte har någon aning om var deras respektive kompisar har tagit vägen och bestämmer sig för att gå till River Reggae Club. Dom tycker det verkar vara lite dåligt med folk men får höra från stamgäster att gästerna brukar dyka upp vid fyratiden. Så dom slår sig ner på en stol och håller om varandra. Till slut dyker faktiskt deras vänner upp. Men inget stör Ebba och Frank under resten av resan.
 Bådas föräldrapar har insett att dom kommer lära känna varandra bättre under den närmaste tiden och när dom kommer hem till Sverige fortsätter Ebba och Frank att träffas regelbundet. Dom flyttar ihop och en dag gifter dom sig och får tre barn. Inte samtidigt, för trillingar verkar jävligt jobbigt. Men ja, dom får tre barn.

Tänk om det skulle hända. Vilket succéprogram det skulle bli. Världens bästa dejtingprogram. "Bonde söker fru" kan slänga sig i väggen. För "Sol, fest och oroliga föräldrar" blir plötsligt "Sol, fest och glada svärföräldrar".

Jag kan inte prata

Idag när jag hade låst och släckt och sånt där på Withala så skulle jag gå hem. Förvånande va? Jag lämnade en dörr öppen, för det är utveckligssamtal och då är det ju inget annat än positivt om eleverna och föräldrarna kommer in i skolan.

När jag skulle gå kom det en pappa och hans dotter. Dom försökte gå in i en dörr som jag redan låst och när jag skulle gå ut så höll jag dörren öppen åt dom. Då sa pappan tydligt och klart: "Tack så mycket!" För det säger man ju. Och då ville jag svara lika tydligt och rakt tillbaka. Kanske säga "Varsågod!" eller "Ingen orsak" eller "Det är lugnt". Jag körde på det sista. Men jag fick inte fram det. "Imhnjäe" sa jag. Eller något liknande. Och det var ju förstås inte meningen.

Så där blir det varje gång jag ska säga något litet ord helt plötsligt utan noggrannare planering. Jag bara mumlar. Folk måste tro att jag inte kan prata. Att jag är från yttre rymden. Dom undrar vad det är för jävla galning som får tillåtelse att jobba på skolan. Men jag är inte galen. Inte på det sättet. Jag tänker bara galet. Och oftast när jag är galen så skämtar jag.

På tal om att få tillåtelse om att jobba på skolan så ska jag skicka in något papper till polisen så att jag kan vara vikarie. Då ska jag lära eleverna allt jag kan. Tycker dock att det är lite ologiskt att jag inte behöver lämna in polispappret förrän jag har jobbat färdigt. Då har ju potentiella galningar redan hunnit skada barnen.

Hjälp mig hitta Sören!

Jag har verkligen starkt för mig att jag sett ett tv-program någon gång i min tidiga, tidiga barndom. Som ett litet minne jag har någonstans långt bak i huvudet bara. Det ska då ha varit som någon form av talkshow. Allt i studion var vitt och programledaren och gästerna satt på sådana där liggstolar, eller divaner eller vad dom heter. Även dom var vita så klart.

Programledaren hette Sören. Han var väldigt populär bland tittarna och varje gång han kom in i studion genom den där porten så jublades det högt. Han hade vit kostym och vit skjorta och vitt hår. Möjligtvis grått. I mitt huvud påminde han lite om läkaren i Sunes sommar. Hans namn var också titeln på programmet. Med andra ord hette programmet "Sören". Möjligtvis att dom hade lagt till ett utropstecken så det blev "Sören!" eller något annat fräsigt.

Har detta programmet ens funnits? Jag börjar tvivla allt mer. Det kanske bara är en dröm jag hade när jag var riktigt liten och som har klamrat sig fast i min hjärna. För jag vet inte riktigt varför jag tittade på det i så fall. Det var nog bara någon enstaka gång. Men det är nästan sinnessjukt hur tråkigt det borde ha varit. Han kanske inte ens pratade med gästerna. Dom kanske bara mediterade.

Humörlyftare - del 6

Jag var på hockey i Landsbro innan. Äntligen lyckades Boro göra lite mål och vann till slut med 6-1 mot Osby. Motståndarna hade en klack på en person som tycktes be till sin egen herre i alla möjliga positioner. Vid något tillfälle tror jag att han ställde sig med ryggen mot rinken och lutade huvudet mot läktarraden över. Det såg konstigt ut. En spelare i Osby fick matchstraff för charging. Vid det tillfället skrek den här supportern: "Du går emot allting vi står för, Jens! Du skämmer ut hela laget!" Men trots alla dessa spännande händelser känner jag mig mest nere. Jobbig känsla. Som något slags tryck mot bröstkorgen. Känner mest att jag inte orkar någonting och vänder mig till Paul McCartney och hans Beatles. För du Paul, du är alltid suverän.

Hey Jude

Att stå vid sidan av

Alla har gjort det. Precis när det så kallade discot går mot sitt slut. Stått vid sidan av. Jag gör det nu. Vi skulle gå. Så Robin skulle gå på toa och nu står jag ensam här och väntar. Nej, nu ville någon dansa. Jag dansade lite. Till "Carrie" av Europe. Hon kunde inte stå upp. Hon var 21 och ville flytta till Stockholm, men skulle på arbetsintervju i Göteborg. I vilket fall. Att stå ensam vid sidan av brukar ju inte va så kul.

Hockey hos Poppe

Ikväll ska vi ut en sväng och vi värmer upp med att titta på hockey hos Poppe. Han har skaffat flickvän för att han är poppelär. Detta var tänkt att bli ett riktigt malligt inlägg för att HV nyss visade var skåpet skulle stå genom att kvittera - direkt. Men sen gjorde Timrå mål igen och det är helt enkelt inte okej. Det är bara inte det.

Han bara grät och grät

Väcklarklockan ringde vid tio för att jag inte vaknar av mig själv. Ställer jag inte klockan eller blir väckt av någon fysisk person, så sover jag i all evighet. Som Törnrosa typ. Fast jag har inte stuckit mig. Jag hade inte ens besiktigat bilen förrän jag gick upp för att göra just det. Så det var därför jag bytte däck igår. För att vinterdäcken utan tvekan går igenom besiktningen och för att det ändå är så nära vintern nu att det kändes som en vettig idé.

Jag kom till Bilprovningen och var tätt förföljd av en stor Volvo. Han envisades med att köra så tätt bakom mig att jag bromsade till för att visa vad som kan hända. Så han körde in i bakdelen på min bil. Han flög över min bil och landade på min motorhuv, för en sådan idiot som han använde givetvis inte bälte. När han sakta vände huvudet mot mig där jag satt i förarsätet räckte jag långsamt och förnedrande upp mitt högra långfinger. 

Han sprang tillbaka till sin bil och tog ut ett baseball-trä. Jag flinade åt honom. "Tror du att du kan skada mig?" sa jag. Då skrapade han med fötterna mot marken som en tjur. Han intog någon form av attackposition som gick ut på att han satte sig på huk med armarna bakåt som om han gjorde ett svandyk. Jag sa att han var löjlig. En människa intar inte attackposition på det sättet. Men det förstod ju inte han. Han bara grät och grät, medan jag bara skrattade och skrattade.

Sen for jag in på Bilprovningen. Där sa herrn som jobbade att han tyckte den gick riktigt bra, men att jag behövde byta en lampa. Och jag har redan köpt en lampa. Så jag var halva steget före där. Nu får jag fortsätta framföra bilen ännu ett år.

Ska ge mig ut och byta däck på bilen

Saker jag stör mig på - uppdaterad

- När folk särskriver
Viss särskrivning är mer okej än annan. Det är till exempel när man särskriver adjektiv med "jätte" framför. Till exempel "jättebra" och "jätte bra". Det är fortfarande inte okej, men det är inte lika illa som "pann kakor".
Min vän Claes tog fram ett väldigt bra exempel som jag tänker använda mig av nu. "Giftsvamp" och "gift svamp" är två ord som visar hur lätt särskrivning kan förstöra en menings mening. För er som tror att det inte är någon skillnad så vill jag inte ens förklara, det känns onödigt. Men "giftsvamp" är en giftig svamp och "gift svamp" är en svamp som har gift sig med en annan svamp och lever lyckligt i alla sina dagar.

- När folk skriver "och" istället för "att"
Detta är också en sådan sak som får duga ibland, medan det i vissa fall blir hur fel som helst. Jag stör mig på det väldigt mycket. Det har förmodligen blivit så efter att talspråket gjort om båda orden till "å". Men här kommer en nyhet för er. Man säger inte att det är kul och åka bil. Det heter att det är kul ATT åka bil. Däremot säger man att man ska gå hem och se på TV. För där säger man först att man ska gå hem OCH sen se på TV - när man har kommit hem. Om man inte vill lägga till ett "för". Då blir det: "Jag ska gå hem för att se på TV." Så då får man absolut inte säga: "Jag ska gå hem för och se på TV." Ni hör väl själva hur dumt det låter? Dårar!

- Folk som skriver "skämt och sidor"
Tänk att det finns folk som skriver "skämt och sidor". Det här med att man säger "skämt åsido" har ju att göra med att man pratar om något och sedan skämtar, för att sen förklara att det var lite som ett skämt vid sidan av. Men nu finns det alltså människor som har börjat skriva "skämt och sidor". Det där är bara två substantiv som sägs utan minsta innebörd. Var hittar ni logiken i det språkbruket?
Ex 1: - Skämt och sidor.
         - Va? Är det ett mail eller något?

Ex 2: - Skämt åsido.
         - Aha, hehe.

- Folk som åker till Ayia Napa och släpper loss för att dom tror att föräldrarna inte ska se - tillsammans med ett kamerateam från kanal 5
Jag har själv åkt till Ayia Napa. Känner att vi var aningen lugnare än dom som visas i "Sol, fest och oroliga föräldrar" på kanal 5. Där får man följa ungdomar som har åkt på sin första utlandssemester utan sina föräldrar, dock vet dom inte att föräldrarna följer efter och spionerar. Så dom är där för att festa och bara skita i allt helt enkelt. Dom pratar framför kameran om hur skönt det är att slippa föräldrarna på resan, så att dom kan göra vad dom vill utan att föräldrarna är där och klagar. Men jag förstår inte hur dom har tänkt. Om dom låter sig filmas av ett kamerateam från kanal 5 borde dom väl förstå att deras föräldrar kommer se det någon gång? Tröga människor. Tänk att det finns sådana. Har dom det behovet att resan MÅSTE filmas, så kunde dom väl åkt med SVT24 istället? Då kanske dom skulle klara sig undan.

Den snyggaste bilden jag någonsin tagit?

Tittar igenom bilderna från Cypern ännu en gång. Jag längtar tillbaka, för det börjar bli riktigt kallt ute. Den här bilden tog jag från balkongen på hotellet. Bilden föreställer någon attraktion på nöjesfältet i Ayia Napa. Så jag rörde lite på kameran samtidigt som jag tog kortet och då blev det så här. Det är ju inget proffsfoto direkt, men jag tycker allt det blev lite fräsigt.

Lök Stroganoff

Jag saknar skolan. Fast ändå inte riktigt skolan. Men jag saknar verkligen att ha dagarna planerade. Så saknar jag att få mat varje dag även om jag ibland hatade skolmaten och klagade på den. Ibland kanske jag kallade någon maträtt för "Pytonpanna". Det var det hårdaste jag kunde komma på. Jag slog ner Pyttipanna med ett hårt slag, sen reste den sig aldrig upp igen. Men ibland tog jag själv illa upp. Det var när mina närstående kallade Korv Stroganoff för "Lök Stroganoff". Dom påstod att det var för mycket lök i den. Men då tänkte jag så här nu att, eftersom jag var den enda som verkade gilla Korv Stroganoff, så ska jag göra min egen Korv Stroganoff, med lite mer vettig mängd lök. För jag är hungrig. Och jag har köpt falukorv.

Saker jag stör mig på

Ibland stör jag mig lite extra på olika saker och då känner jag att jag vill få ut det här, men istället för att ge varje sak en egen plats, får allt hamna på en lista. Så den här listan kommer fyllas på så småningom. Ordningen har inget att göra med hur illa det är, ordningen har enbart att göra med i vilken ordning jag kommer fram till det.

- När folk särskriver
Viss särskrivning är mer okej än annan. Det är till exempel när man särskriver adjektiv med "jätte" framför. Till exempel "jättebra" och "jätte bra". Det är fortfarande inte okej, men det är inte lika illa som "pann kakor".
Min vän Claes tog fram ett väldigt bra exempel som jag tänker använda mig av nu. "Giftsvamp" och "gift svamp" är två ord som visar hur lätt särskrivning kan förstöra en menings mening. För er som tror att det inte är någon skillnad så vill jag inte ens förklara, det känns onödigt. Men "giftsvamp" är en giftig svamp och "gift svamp" är en svamp som har gift sig med en annan svamp och lever lyckligt i alla sina dagar.

- När folk skriver "och" istället för "att"
Detta är också en sådan sak som får duga ibland, medan det i vissa fall blir hur fel som helst. Jag stör mig på det väldigt mycket. Det har förmodligen blivit så efter att talspråket gjort om båda orden till "å". Men här kommer en nyhet för er. Man säger inte att det är kul och åka bil. Det heter att det är kul ATT åka bil. Däremot säger man att man ska gå hem och se på TV. För där säger man först att man ska gå hem OCH sen se på TV - när man har kommit hem. Om man inte vill lägga till ett "för". Då blir det: "Jag ska gå hem för att se på TV." Så då får man absolut inte säga: "Jag ska gå hem för och se på TV." Ni hör väl själva hur dumt det låter? Dårar!

- Folk som skriver "skämt och sidor"
Tänk att det finns folk som skriver "skämt och sidor". Det här med att man säger "skämt åsido" har ju att göra med att man pratar om något och sedan skämtar, för att sen förklara att det var lite som ett skämt vid sidan av. Men nu finns det alltså människor som har börjat skriva "skämt och sidor". Det där är bara två substantiv som sägs utan minsta innebörd. Var hittar ni logiken i det språkbruket?
Ex 1: - Skämt och sidor.
         - Va? Är det ett mail eller något?

Ex 2: - Skämt åsido.
         - Aha, hehe.

På dagen 13 år

Det är 13 år sedan idag. Jag kan inte riktigt förstå det. Att det har hunnit gå 13 långa år. Tiden går så fort. I början går den så långsamt. Då tar man ett år i taget. När ett år har gått känns det som en evighet. Men i takt med att antalet år ökar, ökar också tidens hastighet.

Jag undrar hur du hade sett på mig nu. Jag kollar på ditt pass. Hade du varit här hade jag varit 22 centimeter längre än du. Nästan alla pojkar blir längre än sina mammor. Du hade nog tittat på mig och varit stolt. Och då hade jag också varit stolt.

Jag har så många minnen av dig, men ändå så få. Till exempel kommer jag ihåg Grekland. Du hade sådan otur med halsfluss. Och jag kommer ihåg att du hade köpt en glass som du inte orkade äta upp, så du lade in den i frysen. Jag frågade om jag fick ta den, men du sa att du inte ville att jag skulle bli sjuk. Men jag var liten och förstod inte. Det var då jag frågade dig det. "Men mamma, cancer smittar väl inte?" Och jag skäms så för det. Inte för att du tog illa upp, för det gjorde du inte. Men du kunde ha gjort det. Det ville inte jag.

Så kommer jag ihåg att Carl och Johan bråkade på hotellet. På något sätt kom jag på den inte alls så briljanta idén att lägga lägenhetsnyckeln i lådan i nattduksbordet, hos den av dom två som jag tyckte var snällast för stunden. Jag kommer inte ihåg om det var Carl eller Johan, men någonstans lade jag nyckeln. Sen hittade vi inte den och fick börja leta. Till slut lyckades du hitta den och du var arg. Men du visste inte vem av oss du skulle vara arg på. Du skulle ha varit arg på mig.

En annan sak jag minns är hur du alltid parkerade på gången in till dagis när du skulle lämna mig. Så dom sa till mig att hälsa mamma att hon inte får ställa bilen där. Och jag kommer ihåg att du hämtade mig tidigare någon dag i veckan. Så när jag började på förskolan så frågade du om du kunde hämta mig tidigare där också någon dag i veckan. Men det fick du inte.

På något sätt känns det som att utomstående som läser det här kommer tolka det väldigt fel. Som att jag bara har lite ledsamma minnen. Men sanningen är att det inte finns några dåliga minnen. För alla minnen jag har av dig ser jag som bra. Och hur lång tid det än går efter att pappa ringde hem mig från Mattias för att han ville samla familjen och berätta något, så kommer jag alltid minnas hur bra du var. För det finns så många som tycker det. Det finns så många som har berättat hur bra du var. Och en sak till. Jag kommer alltid älska dig.

MMS:et som aldrig hittade hem

Det verkar som att min telefon vill bli senil. Den har inte blivit det ännu, men den vill med all säkerhet bli det. Så klagandet på för lite minne resulterade i att jag började radera lite konversationer. Då hittade jag ett meddelande som inte skickats. Den fula, grå ikonen som jag alltid föraktat i stressade situationer satt där och log hånfullt åt mig. Det visade sig vara ett MMS. En bild som jag tog första kvällen på Cypern och som jag tänkt skicka hem, som ett vy-MMS.

"Här sitter vi på balkongen i solnedgången och har precis öppnat varsin öl. Hoppas ni har det bra hemma i Sverige!" stod det under bilden. Detta får mig osökt att tänka på Pontiak Johanzons låt "Gulliga Johanna", där han högst poänglöst poängterar att han beställer "två glas öl, inte ett, utan TVÅ glas öl!" Ikväll ska jag förresten träffa stora delar av det så kallade Cypern-gänget. Ni förstår, det är gänget jag åkte till Cypern med.

Jag har nycklarna till Withalaskolan

I min ficka har jag nycklarna till Withalaskolan. Jag har makt nu. Okej. Jag har inte nycklarna till huvudbyggnaderna, men jag har nyckeln till baracken. Där kan jag gå in om jag vill, varför jag nu skulle vilja det. Jag var och låste skolan innan. För att Mattias pappa var ledig idag. Där gick jag runt och släckte och låste och stängde något fönster så där.

 Så kom Hiphop-Sam gåendes. "Tjenare mannen!" ropade han. Så undrade han vad fan jag höll på med. Jag sa att jag gick och kollade så att det var släckt som det skulle och att det var låst. Så pratade vi lite. Han hade visst fått en fläck på sin skjorta som inte gick bort. Han hade provat att tvätta den och gnugga med vatten och allt möjligt. Men han hade inte försökt med Vanish. Så om ni vet vad det kan vara, eller hur man får bort det, så kan ni ju höra av er? Det var över hela bröstet, någon sorts lager av en matt, vit färg. Han behöver nu er hjälp!

 Till slut gick jag in i skolan och skulle låsa allt. Då mötte jag David Åverling. DAVID! Honom mötte jag. Så sa vi hej och så. "Hej på dig", "Är du här och smyger?" Sådana saker sa vi. Det var trevligt att återse en gammal lärare. Han har fått längre hår. Antar att det blir så när man inte klipper sig. Fast han hade nog klippt sig. Dock bara toppat det. Som ni med långt hår gör.

Jag bytte adress

Hej, det är så att jag bytte adress. Istället för fborglin.blogspot.com är det nu somfilipsa.blogspot.com. Det är ju mer logiskt med tanke på att det är så bloggen heter. Så om det är någon förvirrad själ som sökt på fborglin och fått fram att bloggen är avslutad, så är så inte fallet. Har ni då försökt söka på Som Filip sa, så har ni nog hittat hit och förstår vad ni ska gå in på i framtiden. Här är jag, som alltid. Sammanfattningsvis kan vi ju slå fast att om någon har sökt på fborglin och trott att bloggen är avslutad, så har den personen gjort bort sig totalt! Helt borta. Vakuum i huvudet.

Follow my blog with Bloglovin

Mäns ständiga homofobi

Jag är en heterosexuell man som numera ser ner på andra heterosexuella män, för jag vet inte om ni har tänkt på det. Men varje gång man hamnar i en situation där man jämför två andra mäns utseende. Då ska man genast bortförklara det.

"Han ser ju lite bättre ut än honom, men alltså, jag är ju inte bög." säger någon. Och om någon frågar: "Är jag så ful?", har man väl rätt att svara: "Nej, du ser väl rätt bra ut?" och sen inte behöva förklara att man inte tänder på honom för det. Som kille tänder man ju ändå inte på alla tjejer som ser bra ut. Varför skulle en homosexuell man då tända på alla killar som ser bra ut? Det är så löjligt. Om en kille säger att jag ser bra ut tänker inte jag att han är tänd på mig, jag ifrågasätter inte hans läggning över huvud taget. Man förstår ju att en man faktiskt kan se med objektiva ögon ifall en annan man ser bra ut eller inte.

En gång sa en kompis till mig att jag såg bra ut. Taget ur sitt sammanhang låter det lite konstigt kanske, men det fanns ett sammanhang. Sen lade han till "ur ett vänskapligt perspektiv". Då kände jag mest att, ja, jo, jag förstod det. Och sådär håller män på hela tiden. Man tittar på TV. Ser Johnny Depp i rutan, med rutor. Så tänker man: "Fan vad tjejer han kan få. Så snygg som han är. Jag menar, det kan man ju se utan att va bög." Hur löjligt som helst. Något som hade varit förvånande. Det hade varit om någon sa så här:

"Fan vad snygg han är! Jo, förresten, jag är bög..."

Om livet vore en värktablettsreklam

Om livet vore en värktablettsreklam skulle jag just nu se ut så här:

Och om bara några sekunder skulle jag se ut så här:

EM 2012

Ikväll blev det alltså klart att Sverige kommer vara med i EM 2012. Vilket jag tycker är otroligt skönt. VM 2010 var ingen höjdare när Sverige inte fick vara med och kämpa. Speciellt inte för mig som inte har fotboll som favoritsport direkt. Som alla sporter är det kul när det händer mycket, men det är sällan det gör det i fotboll. Och därmed tycker jag oftast bara det är roligt när jag själv har ett lag att hålla helhjärtat på. Så när Sverige spelar, tycker jag alltid det är värt att se. Sån är jag. Jag gillar IFK Göteborg också. Och både Liverpool och Arsenal. Det är jag rätt ensam om vad jag har förstått. Men jag brukar sällan titta. Och jag är sämst på att spela själv. Beror mycket på mitt dåliga intresse sedan barnsben och barnsfötter.

Jag tycker det är väldigt intressant och spännande att läsa alla kommentarer på Facebook efter sådana här matcher. Nu när Sverige vann mot självaste VM-finalisterna Holland så är det givetvis hyllningar som står på schemat. Och tro det eller ej, oftast gäller det inte matchen i sig utan plötsligt är dom med landslaget i vått och torrt. Ikväll älskar dom Sveriges landslag. Dom tycker att dom är bäst. Dom tycker att dom är mäktiga. Men så fort Sverige har gjort en dålig match så snackar dom ner landslaget totalt. Då är det inte en dålig match som har spelats. Då är Sverige plötsligt en pinsam ursäkt för ett landslag. Då fattar dom inte varför Sverige får spela fotboll. Då tycker dom att Sverige visar att dom är dåliga och inte alltid har tur som dom har när dom vinner. Då är Sveriges landslag ALLTID sämst. Fattar inte grejen. Men glad är jag i alla fall.

Tydligen har Sverige vunnit samtliga matcher som dom spelat utan Zlatan under kvalet eller något sådant. Vet inte riktigt om det visar att Sverige är bättre utan Zlatan, om motståndet är mindre på tårna eller om Sverige tror att dom behöver kämpa mer. Oavsett ska väl inte sådana psykiska saker påverka så mycket på en professionell nivå. Jag kan så lite att jag mest lyssnar på andra när dom säger något. Säger någon att Zlatan är överskattad så säger jag det också. Då svarar någon att Zlatan är världsklass, men "Zlatan makes no team". Då lyssnar jag på det istället. Jag vet inte hur många matcher Sverige har vunnit med Zlatan i laget. Och jag vet inte någonting egentligen. Tycker Hamrén får bestämma om Zlatans vara eller inte vara. Förresten, någon klagade på Hamrén också såg jag. Att detta var det första lyckade han har gjort som förbundskapten. Jag tycker han verkar ha gjort det bra. Tycker framför allt att Sverige är lite roligare att se nu. Men det är ju jag.

Ont

Jag har ont någonstans. Det kan vara vid tinningen. Men det kan också vara högt upp i käkbenet. Det började för några dagar sedan, typ i onsdags, men nu har det blivit värre. Jag fick ont innan när jag åt. Varje gång jag bet ihop så spände det till. Jag kan inte gapa ordentligt. Det spänner på något sätt. Det gör inte jätteont, men det känns. Ibland spänner det till mer än vanligt. Så jag har kollat runt lite. Googlat lite. Kom fram till att jag kanske gnisslar tänder som en galning när jag sover. Eller att jag kanske har problem med en visdomstand. I vilket fall som helst får det gärna gå över.

Några tankar om partiledarna

Jag satt och såg på partiledardebatten innan idag. Det som påverkade mest var nog det att både Håkan Juholt och Lars Ohly valt att lämna studion för att dom inte ville stå på samma sida som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Frågan jag ställer mig då är: "Vad är dom rädda för?"

Om dom är så hårt emot Sverigedemokraterna så är det väl så mycket bättre att argumentera för det under debatten? På så sätt kan dom kanske vinna väljare och faktiskt se till att SD inte får ett lika framgångsrikt val nästa gång. Nu stack dom alltså för att dom inte ville stå på samma sida som SD. Är dom rädda att folk ska tro att dom står för samma saker? För om dom på allvar tror att folk är så tröga, då är det mer troligt att folk tror att det finns likheter nu, när dom inte vågade säga sitt och inte vågade gå emot SD.

Varje liten människa i vårt avlånga land har ju förstått att Sverigedemokraterna inte är accepterade av resterande riksdagspartier. Men hur har dom tänkt bli av med dom om dom inte kan ta en debatt? SD är ett problem. Men det är fruktansvärt omoget av våra folkvalda partiledare att välja att ignorera problemen istället för att konfrontera. Om SD är kvar efter nästa val kan dom ju tacka Håkan Juholt och Lars Ohly för deras omogna sätt att hantera situationen.

Tack förresten till Claes för hjälpen med lite ordval här i slutet.

Längtan efter vinter

Regnet piskar mot rutorna på ett sätt som får en att tänka än mer på hösten. Den är här nu. Mörkret har lagt sig utanför. Det är blött och skumt. Allt mörkt blir genast dubbelt så mörkt. Allt grått blir svart. Morgon blir snart natt. Det blir svårt att se men ändå kan jag inte låta bli att njuta. Jag har tagit det första steget nu. Raggsockorna befinner sig på mina fötter. Kanske borde jag tända ett ljus. Kanske borde jag låsa in mig och läsa Tranströmer nu. I en halv evighet tills solen lyser in igen. Men jag längtar faktiskt efter vintern. Så länge snön får vara ifred. När snön packas på vägarna och klistrar sig mot trädens alla grenar. När det blir helt vitt får det gärna bli mörkt. Då är vintern det bästa som finns. Tills vidare är Radical Face det bästa som finns. Det är den musiken jag stänger inne mig själv med idag. Helt fantastiskt.

Withaladisco

Igår var en väldigt lustig dag. Jag, Freddy, Ludvig, Mattias, Simon och Per var på Withaladisco för första gången sen vi slutade nian. Men det är inte hela  historien. Vi var yngst där. Helt klart. Vi sänkte medelåldern med cirka 30 år. Lärare är så mycket roligare när dom inte jobbar. Dom kanske till och med tog en öl eller två igår. Eller tre eller fyra kanske. Det var konstigt att gå runt där igår. Flera föräldrar till folk man känner var där. Jag tänkte att det kanske är så här det kommer se ut om 30 år. En stor återförening av en massa gamla klasskamrater. Och där går vi. Det kanske är så det kommer se ut. Eller som på bilden. Så ser det väldigt sällan ut i skolan.

Sitter i skolan

Hej på er. Vi har just sett en inledning på Stefan och Kims show. Och fan vad bra dom är. Så inspirerande och tekniska och sköna. Det blir en riktigt bra kväll. Jo förresten. Här sitter jag och dricker starköl i skolan. Ur ett sånt där glas som man alltid har på skolorna här i Vetlanda. När jag gick på lågstadiet kunde jag inte riktigt tänka mig att det skulle hända.

Rubriken blir Stefan och Kim men borde egentligen vara Withalaskolan

Imorgon spelar Stefan och Kim i Withalaaulan, så ikväll var vi där och plockade och bar och lyfte och svor. Jag älskar att gå runt där inne i skolan. Det har jag gjort ända sen jag var liten och fick hänga med Mattias dit. Som att det är något speciellt när man är där och går runt själv. Inga andra skolbarn som skriker och springer och sådant. Och jag kan inte ens förklara vad jag gillar med det. För jag vet inte själv. Jag bara tycker om det helt enkelt. Speciellt nu när jag får minnesbilder av varje liten vrå. Där spenderade jag mina tre bästa skolår. På den skolan träffade jag många av dom som skulle komma att bli mina allra bästa vänner. Och på den skolan blandar dom tydligen vatten med elektricitet. Vatten och elektronik - Det är grejer det!

Jag har aldrig huvudvärk

Många har huvudvärk ibland. Om ni är lite trötta kanske ni får en skvätt av det. Om ni har ansträngt er kanske ni får lite ont i huvudet. Jag får aldrig ont i huvudet. Aldrig någonsin. Eller, det var en gång på mellanstadiet när jag helst ville dö för att det gjorde så ont i huvudet. Annars får jag aldrig ont i huvudet. Förutom små korta anfall. Som Stuart Sutcliffe. Fast inte lika intensivt. Men nu har jag haft ont vid tinningen i tre dagar. Det gör inte så ont, men jag känner ett visst obehag. Det kan knäcka till något fruktansvärt om jag gäspar eller skriker. Så när det gör ont så skriker jag och då gör det ännu ondare och då skriker jag ännu mer. Det blir som en kedja av smärta och skrik. Men annars har jag aldrig direkt huvudvärk.

Höst

Ni som har varit med här ett tag kommer kanske ihåg min syn på hösten. Att den är vacker i början med alla färger. Men när den har fått döda löven ett tag så blir allt brunt och grått och klistrat mot marken. Allt är mulet och påminner om forna Sovjetunionen, tanter blir påkörda av lastbilar och tänker sina sista tankar. Sådan är hösten i sin senare variant. Men nu är det som på bilden. Vackra färger. Tyvärr gör inte bilden den nuvarande sortens höst rättvisa. Tyvärr, tyvärr.

Jag läfpar bara ibland

När jag var liten och gick på lågstadiet så kan jag minnas att vi hade små grupper av barn för nästan allting. Vissa fick gå iväg och få hjälp med matten. Andra hade problem med att läsa. Jag fick gå till en talpedagog. Naturligtvis hade jag ingen aning om varför. Jag frågade väl någon gång. Men det tycktes inte vara så att de ville svara på det. Antar att de var rädda att jag skulle ta åt mig. Att jag skulle tro att det var något fel på mig. Det är mycket möjligt att jag hade gjort det. Jag var en känslig karaktär. Skör som få. Det räckte med att mina vänner kallade mig dum i huvudet på skämt för att jag skulle börja gråta floder. Jag hade alltid i tankarna att de måste fått idén från något. De skulle inte kalla mig dum i huvudet om de inte haft den minsta teorin om att det faktiskt var så.

Hos talpedagogen fick jag sitta i ett litet rum med ett runt bord och läsa upp ord som stod på små kort. Det var ord som ”saft”, ”sand” och ”sluta prata fult”. Någon aning om varför hade jag inte.  Jag fick bara reda på hur jag skulle placera tungspetsen i munnen för att få fram rätt ljud för bokstaven S. Kan det fortfarande inte. Framför allt inte när jag tänker på det. Är det ett ord jag verkligen inte kan säga så är det ”läspa”. Det försvårar helt klart situationer när jag ska förklara att jag oftast inte läspar. Jag låter inte alls övertygande.

I femman skulle jag och några kompisar spela in en film. Vid ett tillfälle skulle vi presentera karaktärerna lite närmare och eftersom det var en romantisk komedi i ett gäng 11-åringars ögon, fanns det väl inget bättre sätt att presentera ett par än att låta dem ge varandra en kyss.

  

”Nu ska jag, Anders och Elin pussas.” sa jag. Jag kommer ihåg den repliken. Inte bara för att jag sa ”Anderf” istället för ”Anders”, utan mycket för att det faktiskt låter som att jag ska ha någon slags pusstrekant med en tjej och en till kille. Något jag faktiskt inte skulle. Anders i det här fallet var ju faktiskt jag själv. Vi var alltså bara två, som vi var. Anders och Elin.

Efter att ha sett och hört mig själv uttala namnet Anders på detta spektakulära sätt, svor jag på att aldrig läspa igen. Vid resten av scenerna, på bandet som aldrig blev någon film, hör man hur jag ger ifrån mig ett tj-ljud istället för att försöka mig på bokstaven S. Efter ett tag tröttnade jag väl på att göra tj-ljud. Det blev enformigt. Kände kanske att jag började låta lite för Stockholmsk. Men jag glömde i vilket fall som helst bort det. Det verkade som att jag kunde prata som alla andra ända fram tills jag gick i nian.

På en tyskalektion översatte jag ett tyskt ord till svenskans ”gnejs”.  Varpå två kompisar ville att jag skulle upprepa det. Sen skulle jag upprepa det igen. Och igen. Jag undrade varför. De sa att det inte var något speciellt. Men ändå skrattade de, åt mig men ändå med mig. Då kände jag att de inte skulle skrattat åt det om jag inte hade ett talfel. Jag kände att jag pratade dåligt. Jag kunde inte tala. Jag började känna ett förakt mot mig själv som sedan avtog när jag insåg en sak. Att även om man gör fel ibland, det kan vara att man säger fel eller att man sköter något fel, så innebär det inte att man alltid gör fel. Ofta gör man faktiskt rätt också. Jag läfpar till exempel bara ibland.

Satte i halsen

Jag satte just sådant där prydnadssocker i halsen och höll på att hosta ut hela hjärtat. Tänk er själva. Sitter i kaféet på sjukhuset och hostar ut hjärtat. Så knasigt.

På sjukan

Sitter nu och äter en baguette på Eksjö Lasarett. Jag körde hit farmor för hon skulle få någon sak som skulle mäta hennes andning och snarkningar och sådant i natt. Så hon var förväntansfull och tyckte det skulle bli spännande. Jag ska skjutsa hit henne imorgon också så får hon väl något resultat. Själv sitter jag och väntar i tysthet. Jag blir deppig av sjukhus. Tanken på att folk kommer hit och får hemska besked. Tanken på att behöva hamna här någon gång. Tanken på att hamna här en sista gång. Jag tycker om världen utanför.

Tigger komplimanger

En gång i tiden hade jag ett Lunarstorm-konto. Så en gång skrev jag ett lajv-meddelande. Jag hade precis lagt upp en ny profilbild och därför såg meddelandet ut så här: "Visst är jag ful". Det var första gången jag hörde talas om uttrycket att tigga komplimanger. Jag lade ut en gullig bild på mig på Facebook nu. Hoppas jag kommer få 1000 kommentarer om hur söt jag är på bilden. Går in i natten med stora förhoppningar. Vaknar jag utan en enda kommentar kommer jag vara väldigt besviken. Jag kommer spendera morgonen med att blänga dystert in i väggen. Det är inte mitt förbannade mål.

Mördarnyckel

Jag körde runt på min bror Carl och hans fästmö igår på kvällen. De har en Skoda och jag upptäckte tjusningen med den bilnyckeln. Den påminner precis om en sådan kniv en gängmedlem bara fäller ut i filmer när det oskyldiga tidningsbudet som absolut inte skulle ha sett något, försöker förklara att han inte ska säga något bara han får gå. Han vill kunna se sina barn växa upp. Men det är försent, han har redan sett för mycket. En sådan nyckel är det.

Barn eller ond trollkarl?

Det är så konstigt. Under hela auditionturnén var Alexander Bard en elak gubbe med irriterande röst. Han får sina onda ögon när han tycker att något är dåligt och sen ger han personen i fråga världens utskällning. Så är det. Han spänner mustaschen. Han är verkligen bitsk, skulle man kunna säga. Många har garanterat blivit sårade av honom. Men bakom den här hårda fasaden kan man ibland få se honom riktigt glad. Och när han blir glad blir han inte bara glad. Han blir som ett glatt litet barn på julafton. Till exempel som när Anders Bagge imiterade honom och tog fram hans mest, vad ska man säga, feminina personlighetsdrag. Då satt Bard och skrattade som ett litet barn och klappade hysteriskt händerna med armbågarna tätt ihop.