Jag läfpar bara ibland

När jag var liten och gick på lågstadiet så kan jag minnas att vi hade små grupper av barn för nästan allting. Vissa fick gå iväg och få hjälp med matten. Andra hade problem med att läsa. Jag fick gå till en talpedagog. Naturligtvis hade jag ingen aning om varför. Jag frågade väl någon gång. Men det tycktes inte vara så att de ville svara på det. Antar att de var rädda att jag skulle ta åt mig. Att jag skulle tro att det var något fel på mig. Det är mycket möjligt att jag hade gjort det. Jag var en känslig karaktär. Skör som få. Det räckte med att mina vänner kallade mig dum i huvudet på skämt för att jag skulle börja gråta floder. Jag hade alltid i tankarna att de måste fått idén från något. De skulle inte kalla mig dum i huvudet om de inte haft den minsta teorin om att det faktiskt var så.

Hos talpedagogen fick jag sitta i ett litet rum med ett runt bord och läsa upp ord som stod på små kort. Det var ord som ”saft”, ”sand” och ”sluta prata fult”. Någon aning om varför hade jag inte.  Jag fick bara reda på hur jag skulle placera tungspetsen i munnen för att få fram rätt ljud för bokstaven S. Kan det fortfarande inte. Framför allt inte när jag tänker på det. Är det ett ord jag verkligen inte kan säga så är det ”läspa”. Det försvårar helt klart situationer när jag ska förklara att jag oftast inte läspar. Jag låter inte alls övertygande.

I femman skulle jag och några kompisar spela in en film. Vid ett tillfälle skulle vi presentera karaktärerna lite närmare och eftersom det var en romantisk komedi i ett gäng 11-åringars ögon, fanns det väl inget bättre sätt att presentera ett par än att låta dem ge varandra en kyss.

  

”Nu ska jag, Anders och Elin pussas.” sa jag. Jag kommer ihåg den repliken. Inte bara för att jag sa ”Anderf” istället för ”Anders”, utan mycket för att det faktiskt låter som att jag ska ha någon slags pusstrekant med en tjej och en till kille. Något jag faktiskt inte skulle. Anders i det här fallet var ju faktiskt jag själv. Vi var alltså bara två, som vi var. Anders och Elin.

Efter att ha sett och hört mig själv uttala namnet Anders på detta spektakulära sätt, svor jag på att aldrig läspa igen. Vid resten av scenerna, på bandet som aldrig blev någon film, hör man hur jag ger ifrån mig ett tj-ljud istället för att försöka mig på bokstaven S. Efter ett tag tröttnade jag väl på att göra tj-ljud. Det blev enformigt. Kände kanske att jag började låta lite för Stockholmsk. Men jag glömde i vilket fall som helst bort det. Det verkade som att jag kunde prata som alla andra ända fram tills jag gick i nian.

På en tyskalektion översatte jag ett tyskt ord till svenskans ”gnejs”.  Varpå två kompisar ville att jag skulle upprepa det. Sen skulle jag upprepa det igen. Och igen. Jag undrade varför. De sa att det inte var något speciellt. Men ändå skrattade de, åt mig men ändå med mig. Då kände jag att de inte skulle skrattat åt det om jag inte hade ett talfel. Jag kände att jag pratade dåligt. Jag kunde inte tala. Jag började känna ett förakt mot mig själv som sedan avtog när jag insåg en sak. Att även om man gör fel ibland, det kan vara att man säger fel eller att man sköter något fel, så innebär det inte att man alltid gör fel. Ofta gör man faktiskt rätt också. Jag läfpar till exempel bara ibland.