Det är 13 år sedan idag. Jag kan inte riktigt förstå det. Att det har hunnit gå 13 långa år. Tiden går så fort. I början går den så långsamt. Då tar man ett år i taget. När ett år har gått känns det som en evighet. Men i takt med att antalet år ökar, ökar också tidens hastighet.
Jag undrar hur du hade sett på mig nu. Jag kollar på ditt pass. Hade du varit här hade jag varit 22 centimeter längre än du. Nästan alla pojkar blir längre än sina mammor. Du hade nog tittat på mig och varit stolt. Och då hade jag också varit stolt.
Jag har så många minnen av dig, men ändå så få. Till exempel kommer jag ihåg Grekland. Du hade sådan otur med halsfluss. Och jag kommer ihåg att du hade köpt en glass som du inte orkade äta upp, så du lade in den i frysen. Jag frågade om jag fick ta den, men du sa att du inte ville att jag skulle bli sjuk. Men jag var liten och förstod inte. Det var då jag frågade dig det. "Men mamma, cancer smittar väl inte?" Och jag skäms så för det. Inte för att du tog illa upp, för det gjorde du inte. Men du kunde ha gjort det. Det ville inte jag.
Så kommer jag ihåg att Carl och Johan bråkade på hotellet. På något sätt kom jag på den inte alls så briljanta idén att lägga lägenhetsnyckeln i lådan i nattduksbordet, hos den av dom två som jag tyckte var snällast för stunden. Jag kommer inte ihåg om det var Carl eller Johan, men någonstans lade jag nyckeln. Sen hittade vi inte den och fick börja leta. Till slut lyckades du hitta den och du var arg. Men du visste inte vem av oss du skulle vara arg på. Du skulle ha varit arg på mig.
En annan sak jag minns är hur du alltid parkerade på gången in till dagis när du skulle lämna mig. Så dom sa till mig att hälsa mamma att hon inte får ställa bilen där. Och jag kommer ihåg att du hämtade mig tidigare någon dag i veckan. Så när jag började på förskolan så frågade du om du kunde hämta mig tidigare där också någon dag i veckan. Men det fick du inte.
På något sätt känns det som att utomstående som läser det här kommer tolka det väldigt fel. Som att jag bara har lite ledsamma minnen. Men sanningen är att det inte finns några dåliga minnen. För alla minnen jag har av dig ser jag som bra. Och hur lång tid det än går efter att pappa ringde hem mig från Mattias för att han ville samla familjen och berätta något, så kommer jag alltid minnas hur bra du var. För det finns så många som tycker det. Det finns så många som har berättat hur bra du var. Och en sak till. Jag kommer alltid älska dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar