Bild

Bild

Om min kärlek för uniformer

Sedan jag var liten har jag alltid velat tydliggöra och visa upp vem jag är. Ordet jag letar efter kanske är legitimera, jag vet inte. Jag har alltid velat legitimera mig som något. Känslan av obetydlighet som jag då och då kan drabbas av försvinner tvärt när jag får visa vad jag gör och får stoltsera med min identitet eller befattning. Det kan handla om allt från att bära enhetliga kläder på scen som ett band till att klä mig i militäruniform samtidigt som jag håller mitt avsprängda ben i ena handen och visar att jag varit med om något hemskt och förmodligen väldigt viktigt. Eller också så onödigt att även det satt sitt avtryck i historien.

När jag skaffade mitt första ID-kort kunde jag sitta i en halv evighet och se på det. Jag var stolt. Jag visste inte varför det var så stort. Men nu i efterhand kan jag nästan konstatera att det var för att jag då för första gången bar på något som skulle visa vem jag var. Inte för att jag var något, men jag kunde i alla fall vara helt säker på att jag var jag i fall jag av någon oklar anledning skulle börja tvivla.

Första gången jag av en legitim anledning hade på mig ett par snickarbyxor valde jag nöjt en promenad ner till lunchen med Oscar framför att dölja min identitet bakom bilens förardörr. Inte för att någon brydde sig nämnvärt, men det gav åtminstone mig en känsla av en viss uppskattning. Folk skulle inte bara se en oömt klädd kille, utan de skulle med beundrande ögon inse att jag hade ett syfte. Trodde jag. Nu i efterhand var väl inte det ett större ögonblick än när jag som liten i både sinne och storlek gick bredvid min pappa som klippte gräset. Han med en vrålande maskin till sitt förfogande, jag med ett stycke plastaskit från Leksakslagret. Men jag hade åtminstone ett syfte. Att störa pappa.

Jag tycker om att ha kostym på mig, då antar folk att jag ska på något fint och viktigt. Min studentmössa är en av mina käraste ägodelar. När jag konfirmerade mig stod jag och beundrade min klänning i spegeln. Senast vi spelade live med Smålänningarna, det extraordinära bandet, gick jag ner i lokalen och stämde min gitarr innan vi skulle göra entré. Delvis för att den behövde stämmas, men också för att på något sätt visa att jag var en del av bandet och för att se publikens reaktioner på det. Det var absolut ingen som brydde sig om det. Sen om det var för att ingen visste hur bandet klädde sig kvällen till ära och därför inte kunde identifiera mig som någon alls, eller om det var för att jag ibland fortfarande är kvar där på gräsmattan med pappa vet jag inte.

Klart är i alla fall att jag blir osäker, rädd och obekväm om någon tittar på mig på stan, om tonårstjejer fnissar när jag går förbi eller om jag möter någon i en trång korridor. Kanske är det för att jag utan den där legitimerande uniformen inte har någonting att komma med. Av sju miljarder människor är jag en ganska liten del. Men kan jag på något sätt visa vad min del i världen är. Då får jag ändå en viss betydelse. Då är jag åtminstone inte ingenting - jag är någon.

Dumma danskar

Var på min praktik idag. På KontorsSpecial. Skulle hjälpa en kund att ta ut lite grejer till sin bil och sen leda tillbaka vagnen. Så vi gick där och pratade lite. Lite kallprat så där. Om att det var väldigt vackert väder, men ändå så konstigt kallt. När vi kom till dörren var det en man som höll upp den åt oss. Han sa något om att han fixade det där, på danska. Plötsligt utbrast då den jag hjälpte något i stil med: "Er du dansk"? Jag blev förvånad, förstås. Men den andre mannen svarade på danska. Och sen följde en lång och snabb dialog på danska. Jag hängde inte med. De skrattade och berättade för varandra om sitt gemensamma hemland. Men jag stod där ensam och övergiven.

Så jag la armarna i kors och muttrade för mig själv. "Jeg er go!"

Den irrelevanta Astrid Lindgren

Facebook är jättebra, det tycker jag med. Det är så smidigt. Frågar någon om man vet vem någon är så är det bara att söka upp namnet på facebook och kolla upp det. Visst, alla har väl inte facebook, men de flesta har det. Och en del har låsta sidor, men dom tycker vi inte om!

Något som jag verkligen har börjat störa mig på är dock när en gilla-sida lägger upp en totalt meningslös och irrelevant status. Om man gillar en sida som heter "Mat" så vill man ju bli uppdaterad om goda maträtter, eller något gott att dricka till. Kanske någon bra restaurang.

Men när sidan "Astrid Lindgren", som jag gillar för att hon är kung, eller drottning då, lägger upp det här på facebook så blir jag lite trött:

Tydligen råkar Astrid Lindgren ut för det här ibland. För det senaste exemplet jag har handlar också om henne. Då var det en sida som heter "IKEAs perversa möbel som inte fick säljas!" som uppmanade folk att gilla om fallet var som så att Astrid Lindgren hade förgyllt deras barndom.

Om en lyckad släktträff

Det har pågått i över tio år nu så man kanske skulle kunna kalla det en tradition, även om det bara har ägt rum två gånger. För andra gången var det i alla fall dags för en stor släktträff igår. Hela min farmors sida. Alla hennes syskon, hon själv, deras barn, barnbarn och barnbarns barn. Det blev med andra ord en del folk. En bit över 100-talet.

De flesta har jag inte träffat på tio år, då var jag nio år gammal. Och innan dess hade jag inte träffat någon av dem en enda gång. Så jag får väl erkänna att jag hade lite problem med att placera allihopa. Vi var där hyfsat tidigt och slapp en pinsam promenad längs en stig av händer att skaka. Det hade kunnat se ut som i Grotesco:

Det var många ansikten att känna igen på en och samma gång. Och jag var hela tiden väldigt rädd att jag skulle hälsa på någon två gånger. Min bror, Johan, sa fel namn en gång. Men det är lugnt, jag lovar, han sa inte "Hej Conny!" till en kille som hette Kjell. Han sa sitt eget namn fel. Han sa mitt namn. Han sa: "Hej, Filip... NEJ! Johan heter jag ju!"

Mer då? Jo, jag spelade ju lite också. Satt med i "Rövarbandet" på scenen. Spelade gitarr till olika allsånger. Det gick bra emellanåt, men när jag själv var i centrum var det inte så mycket som gick rätt. Jag och en kille som heter Johan. Inte min bror, men min syssling, tror jag. Vi skulle spela Hallelujah. Så han drog igång. Jag tyckte att min gitarr lät fruktansvärt fel. Så jag satt en stund helt panisk innan jag insåg att jag hade capo på. Så jag slängde iväg det lite diskret. Tydligen knastrade det i högtalarna när jag sjöng också. Kul!

Sen skulle jag spela själv också. Håkan, som höll i det, hade gått ut och sagt att jag skrev egna låtar och så. Så jag valde att spela en egen låt. "Som Mobergs vision i en längre version" heter den. Den innehåller munspel, vilket jag kom in helt fel på. Sen skulle jag börja sjunga första versen, då var munspelet i vägen. Jag fick sluta spela på gitarren och ta bort det för hand. Allt gick väl ganska bra efter det, tills jag skulle avsluta med munspel och var tvungen att trycka upp det till munnen igen. Det var en upplevelse. Men förhoppningsvis får jag vara kvar i min trevliga släkt ändå.

So Long, Farewell, auf Wiedersehen, Goodbye

Jag har bestämt mig för att strunta i den här bloggen ett tag. Ni kan ju själva se att jag har varit allt annat än aktiv den senaste tiden. Om jag själv fick bestämma så skulle jag vara inspirerad att skriva flera gånger om dagen. Det skulle inte spela någon roll om det gällde stora världsomfattande händelser eller bara om jag tappat bort en strumpa. Men som det är nu känner jag mig inte särskilt inspirerad till att skriva nånting som skulle kunna passa in här.

Jag har blivit en twittrare. Som en fågel fast med större ben, fler tår och mer hår. På Twitter är jag betydligt mer aktiv. Det har visat sig vara en kanal där jag kan förmedla mina tankar på ett enklare och smidigare sätt utan att behöva sätta mig ner och skriva en längre text.

Det är klart att ibland, när jag hamnar i långa köer och på tåg och sånt, så kommer jag sakna den här bloggen. Det är därför jag inte tänker radera den. Jag tänker helt enkelt bara lägga den på is ett tag. Tills jag känner mig motiverad att fortsätta tänka, skapa, skriva, roa och underhålla. Det har åtminstone alltid varit mitt mål med den här bloggen. Jag vet att många tycker det är roligt att läsa den. Vissa tycker att jag är konstig, men ni förstår inte mina skämt. Jag har inte velat säga det innan, men, ni är trögare än andra människor och jag känner ingen lust att vistas i er närhet.

Fast snart syns vi kanske igen. Ha det så bra till dess. Och tjena, nu höll jag på att glömma det viktigaste. Ni ska ju följa mig på Twitter. Där heter jag @filipborglin

Svårare än så är det inte.

https://twitter.com/#!/filipborglin

Bankomatförbannelsen

Igår när jag tog ut pengar så kom jag att tänka på alla hemska saker som kan hända när man gör det. Man kan ju till exempel bli rånad, eller så har någon satt en list över sedeluttaget så att pengarna inte kommer ut. Eller om man har riktig otur så kommer det fram en tant som ser så himla snäll ut, men rätt vad det är sprutar hon kaviar i ansiktet på en. Det finns då folk till allt.

Sommaren 2010 begav jag mig, tillsammans med Mattias och Simon, till Stockholm. Vi hade tänkt se Muse på stadion, men dom hade fått för sig att ställa in på grund av privata skäl. En kväll skulle jag ta ut 200 kronor. Jag slog in siffrorna. Men bankomaten var inte så snabb. Jag hade tryckt två gånger på nollan, men det hade bara dykt upp en på skärmen. Så jag tryckte en gång till, lite hårdare och då kom det upp en till nolla. Så jag tryckte på "klar" och till min förskräckelse såg jag då hur en till nolla, plötsligt, från ingenstans, blinkade sig fram på skärmen. Jag hade tagit ut 2 000 kronor i kontanter och pappa hade dragit så många rånarhistorier för mig att jag blivit paranoid. Jag gömde pengarna i skon.

Förra året däremot, åkte vi till Cypern. Då fick jag inte ut nånting alls. Det var en jävla dramatik. Jag skrev i min kod och jag skrev i hur mycket pengar jag ville ha. Sen skulle jag ta ut mitt kort i vanlig ordning. Det började glida ut, hackigt och långsamt och det pep från maskinen som av en backande lastbil. Men det gick så långsamt. Precis när kortet hade glidit ut så långt att jag kände att jag över huvud taget kunde få ett grepp om det, så sögs det in igen! Med en väldig fart. Jag hade inte en chans att ta det. Så det började glida ut igen. Men samma sak hände igen. En text kom fram på skärmen. Tiden för att ta ut kortet hade gått ut. Jag var tvungen att kontakta banken. Men det var så sent på kvällen att jag var tvungen att vänta till dagen efter. Det var en av dom mer obekväma känslorna jag har känt i mitt liv.