De flesta har jag inte träffat på tio år, då var jag nio år gammal. Och innan dess hade jag inte träffat någon av dem en enda gång. Så jag får väl erkänna att jag hade lite problem med att placera allihopa. Vi var där hyfsat tidigt och slapp en pinsam promenad längs en stig av händer att skaka. Det hade kunnat se ut som i Grotesco:
Det var många ansikten att känna igen på en och samma gång. Och jag var hela tiden väldigt rädd att jag skulle hälsa på någon två gånger. Min bror, Johan, sa fel namn en gång. Men det är lugnt, jag lovar, han sa inte "Hej Conny!" till en kille som hette Kjell. Han sa sitt eget namn fel. Han sa mitt namn. Han sa: "Hej, Filip... NEJ! Johan heter jag ju!"
Mer då? Jo, jag spelade ju lite också. Satt med i "Rövarbandet" på scenen. Spelade gitarr till olika allsånger. Det gick bra emellanåt, men när jag själv var i centrum var det inte så mycket som gick rätt. Jag och en kille som heter Johan. Inte min bror, men min syssling, tror jag. Vi skulle spela Hallelujah. Så han drog igång. Jag tyckte att min gitarr lät fruktansvärt fel. Så jag satt en stund helt panisk innan jag insåg att jag hade capo på. Så jag slängde iväg det lite diskret. Tydligen knastrade det i högtalarna när jag sjöng också. Kul!
Sen skulle jag spela själv också. Håkan, som höll i det, hade gått ut och sagt att jag skrev egna låtar och så. Så jag valde att spela en egen låt. "Som Mobergs vision i en längre version" heter den. Den innehåller munspel, vilket jag kom in helt fel på. Sen skulle jag börja sjunga första versen, då var munspelet i vägen. Jag fick sluta spela på gitarren och ta bort det för hand. Allt gick väl ganska bra efter det, tills jag skulle avsluta med munspel och var tvungen att trycka upp det till munnen igen. Det var en upplevelse. Men förhoppningsvis får jag vara kvar i min trevliga släkt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar