Dumma danskar

Var på min praktik idag. På KontorsSpecial. Skulle hjälpa en kund att ta ut lite grejer till sin bil och sen leda tillbaka vagnen. Så vi gick där och pratade lite. Lite kallprat så där. Om att det var väldigt vackert väder, men ändå så konstigt kallt. När vi kom till dörren var det en man som höll upp den åt oss. Han sa något om att han fixade det där, på danska. Plötsligt utbrast då den jag hjälpte något i stil med: "Er du dansk"? Jag blev förvånad, förstås. Men den andre mannen svarade på danska. Och sen följde en lång och snabb dialog på danska. Jag hängde inte med. De skrattade och berättade för varandra om sitt gemensamma hemland. Men jag stod där ensam och övergiven.

Så jag la armarna i kors och muttrade för mig själv. "Jeg er go!"

Den irrelevanta Astrid Lindgren

Facebook är jättebra, det tycker jag med. Det är så smidigt. Frågar någon om man vet vem någon är så är det bara att söka upp namnet på facebook och kolla upp det. Visst, alla har väl inte facebook, men de flesta har det. Och en del har låsta sidor, men dom tycker vi inte om!

Något som jag verkligen har börjat störa mig på är dock när en gilla-sida lägger upp en totalt meningslös och irrelevant status. Om man gillar en sida som heter "Mat" så vill man ju bli uppdaterad om goda maträtter, eller något gott att dricka till. Kanske någon bra restaurang.

Men när sidan "Astrid Lindgren", som jag gillar för att hon är kung, eller drottning då, lägger upp det här på facebook så blir jag lite trött:

Tydligen råkar Astrid Lindgren ut för det här ibland. För det senaste exemplet jag har handlar också om henne. Då var det en sida som heter "IKEAs perversa möbel som inte fick säljas!" som uppmanade folk att gilla om fallet var som så att Astrid Lindgren hade förgyllt deras barndom.

Om en lyckad släktträff

Det har pågått i över tio år nu så man kanske skulle kunna kalla det en tradition, även om det bara har ägt rum två gånger. För andra gången var det i alla fall dags för en stor släktträff igår. Hela min farmors sida. Alla hennes syskon, hon själv, deras barn, barnbarn och barnbarns barn. Det blev med andra ord en del folk. En bit över 100-talet.

De flesta har jag inte träffat på tio år, då var jag nio år gammal. Och innan dess hade jag inte träffat någon av dem en enda gång. Så jag får väl erkänna att jag hade lite problem med att placera allihopa. Vi var där hyfsat tidigt och slapp en pinsam promenad längs en stig av händer att skaka. Det hade kunnat se ut som i Grotesco:

Det var många ansikten att känna igen på en och samma gång. Och jag var hela tiden väldigt rädd att jag skulle hälsa på någon två gånger. Min bror, Johan, sa fel namn en gång. Men det är lugnt, jag lovar, han sa inte "Hej Conny!" till en kille som hette Kjell. Han sa sitt eget namn fel. Han sa mitt namn. Han sa: "Hej, Filip... NEJ! Johan heter jag ju!"

Mer då? Jo, jag spelade ju lite också. Satt med i "Rövarbandet" på scenen. Spelade gitarr till olika allsånger. Det gick bra emellanåt, men när jag själv var i centrum var det inte så mycket som gick rätt. Jag och en kille som heter Johan. Inte min bror, men min syssling, tror jag. Vi skulle spela Hallelujah. Så han drog igång. Jag tyckte att min gitarr lät fruktansvärt fel. Så jag satt en stund helt panisk innan jag insåg att jag hade capo på. Så jag slängde iväg det lite diskret. Tydligen knastrade det i högtalarna när jag sjöng också. Kul!

Sen skulle jag spela själv också. Håkan, som höll i det, hade gått ut och sagt att jag skrev egna låtar och så. Så jag valde att spela en egen låt. "Som Mobergs vision i en längre version" heter den. Den innehåller munspel, vilket jag kom in helt fel på. Sen skulle jag börja sjunga första versen, då var munspelet i vägen. Jag fick sluta spela på gitarren och ta bort det för hand. Allt gick väl ganska bra efter det, tills jag skulle avsluta med munspel och var tvungen att trycka upp det till munnen igen. Det var en upplevelse. Men förhoppningsvis får jag vara kvar i min trevliga släkt ändå.