Så här ser jag ut ikväll, fast mindre trollaktig och utan den konstiga vinkeln.
Det är sista året på dagen höll jag på att skriva. Det är sista dagen på året skulle jag dock skriva. 2011 närmar sig sitt slut. Vilket år det har varit ändå. Började med en iskall vinter och slutade med något som kanske ska bli vinter någon gång framöver när kyla och nederbörd arbetar tillsammans. Nu är det dock fortfarande snölöst.
Jag har varit med om studenttider och utlandssemester. Världens bästa resa kan det ha varit, förutom att jag var sjuk, men jag ska inte klaga. Jag hade kul ändå! Nästa del av den så kallade årskrönikan kommer enbart handla om maj månad när vi var på Cypern och gick på balen och annat sånt kul. Hinner inte skriva den idag för snart bär det iväg till nyårsfirandet.
Firandet äger rum hos Per och fortsätter till klockan 04.00 då Sverige möter Ryssland i JVM i hockey. Den matchen får inte missas. Gott Nytt År på er!
Idag fick jag reda på att min syssling ska bli pappa om tre månader. Blev väldigt glad. Hoppas verkligen att vi håller upp vår kontakt i framtiden också. Tänk att jag då kanske blir pappas syssling som alla barnen tycker är rolig. Eller så hatar dom mig. I vilket fall så är det helt sjukt att tänka sig att jag nu är av den generationen som får barn och som barnen ser som gamla. Även om det nog finns en majoritet som dom ser som än äldre.
Ibland när något stort händer i mitt eller mina nära vänner eller släktingars liv, brukar jag tänka att mamma hittar oss och inser hur mycket som har förändrats. Att hon har sökt efter oss ända sedan hon gick bort. Sökt efter oss för att kunna följa våra liv och se oss växa och så. Jag brukar tänka att hon nu hittar oss och inser hur stora vi har blivit. Till exempel som när jag tog studenten. Då tänkte jag att mamma kanske precis lyckades hitta hem till Vetlanda och såg när jag sprang ut.
Nu tänker jag att hon precis som jag har fått reda på att min syssling ska få en dotter. Hon tänker precis som jag att jag har blivit så stor. Folk i min ålder får barn. Tänk att dom som är jämnåriga med hennes yngste son, får barn. Vissa dagar tänker jag mycket på att hon precis hittat hem. Jag var inne och satte tillbaka min gitarr på stativet inne i lekrummet. Tänkte att mamma följde med mig och såg det. Så tänkte hon: Oj, han kan spela gitarr!
Jag skrev en låt till mamma en gång. Inser nu själv hur motsägelsefullt det är av mig att tro så här. Med tanke på att en del av texten lyder:
The years have passed We're not so small Oh, I believe That you have seen it all
Det verkar som att jag ska se på Narnia ikväll. Alla filmer till och med. Hur många det nu är. Tre kanske? Ser ut så på wikipedia. Jag har nog aldrig sett Narnia. Fast jag kanske har sett den första filmen för längesen. En evighet sen dess i så fall. Men jag blev i alla fall inbjuden med orden: "Narnia-filmerna är ju mycket bra, ja helt fantastiska faktiskt. Så vi tänkte kolla på allihop imon!" Så jag drar slutsatsen att dom är bra.
Nu funderar jag på att plugga Narnia helt enkelt. Så att jag kan stoltsera med fakta efter fakta. Frågar någon något så svarar jag med ett utförligt svar med bakgrund och följder. Frågar någon hur gammal Lucy är så säger jag att skådespelerskan bakom karaktären heter Georgie Henley och är född den 9 juli 1995 i Ilkley, Yorkshire, England, UK. Det betyder alltså att hon är 16 år gammal nu. Eller närmare bestämt 6016 dagar gammal om ni vill veta exakt.
Innan när jag åt frukost ville jag ha något att titta på. Så jag gick in på SVT Play. Så trycke jag på Vasa 1628. Lite historia på morgonen så där. Kom att tänka på vad Zach Braff en gång sa när han hade varit på Vasamuséet.
"The Vasa Museum. The tribute to... failed engineering."
Det är ju verkligen så sant. Eller, alla vet ju att det var ett stort misslyckande. Men att säga det på det sättet som han gjorde är så sant. Ett så pinsamt misslyckande som man minns och har ett helt museum för. Antar att vi gillar att bjuda på oss själva här i Sverige. Trots att det nog är något man skulle placera under begreppet "osvenskt" med tanke på att vi svenskar är tråkiga och inte vill göra så mycket väsen av oss.
En väldigt väl genomförd intervju förresten. Två härliga programledare som intervjuar en väldigt härlig person. Ett bra programformat också där man mixar svensk och amerikansk media. För en sån som jag som verkligen ser upp till det amerikanska sättet att göra film och teve på så är det här underbart.
Tänkte fortsätta med min årskrönika nu. Tar två månader nu igen. Så himla lite bilder. Eller bara en massa bilder från samma grej. Jag har nog inte gjort så mycket intressant under året egentligen. Ni får titta ändå. Ni är väl inga såna som ger upp?
8 mars 2011 fick jag hem min nya telefon i brevlådan. Lögn. Jag gick till Maxi och hämtade den. Det här är den första bilden jag tog med kameran i den. Satt och plockade upp den framför teven i vardagsrummet. Angående vad som visas på teven så har vi ingen svartvit sådan, utan det är bara nån sån där gammal film som SVT alltid visar mitt på dagen.
11 och 12 mars 2011 var vi på UF-mässan i Jönköping och byggde upp vår monter för Tråkiga T-shirts UF. Vi sålde över förväntan då en montergranne faktiskt köpte en tröja av oss med texten "Okej!" Det var trevliga dagar det där, men man blev väldigt trött. Framför allt i benen. Man skulle kunna säga att hela grejen var som vi sedan skrev i utvärderingen. Det var kul, men ändå tråkigt och tiden gick långsamt fast ändå snabbt.
24 mars 2011 tog jag denna bilden på sjön som sakta men säkert bildades vid vår trädgård. Snön som kommunen respektlöst dumpat, började smälta. Vi fick vår sjö, men bada gick det inte. Kallt och smutsigt. Den där snön förstörde utsikten från vår balkong under hela våren. Lite trist, kan tyckas.
25 mars 2011 var vi i Huskvarna och såg Håkan Hellström och hela På spåret-orkestern. Det var en helt fantastisk konsert som jag gärna upplever igen. Bra folk var jag där med också. Det var så fint när Håkan sjöng "Hurricane Gilbert" åt Daniel Gilbert. Vackert, minst sagt! Efter den här konserten började jag lyssna på en spellista med enbart Håkan-musik varje natt när jag skulle sova.
5 april 2011 plus några dagar runt om detta datumet så jobbade min gode vän Mattias som vaktmästare på Withalaskolan. Här sköter han ljudet när musikskolan har konsert för alla föräldrar och sånt. Vad intressant, tänker ni. Men anledningen till att jag tog med denna bilden är att den hänger ihop med en annan bild som jag tog några dagar senare.
När Mattias var där och jobbade så tog jag även denna bilden. Från musikskolans konsert alltså. Jag tog denna bilden för att jag fick såna Beatles-vibbar. Synen av alla människor på scenen fick mig att tänka på omslaget till Beatles album "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band".
8 april 2011 tog jag den där bilden som hänger ihop med bilden på Mattias från den 5 april. Hänger ni med? Ser ni inte killen med grön t-shirt här? Bilden är tagen från omslaget till min rättskunskapsbok. Allt med killen i grön tröja påminner om Mattias. Visade den för Freddy och han höll med och skrattade hysteriskt. Han skrattade för mycket, så där konstigt. Ni vet, när man tänker, så kul var det väl inte? Visade den även för Mattias. Han höll också med. Men han skrattade inte.
25 april 2011 bestämde jag mig för att ta en bild på dessa fördömda snöhögar som förstörde utsikten för oss under hela våren. Det såg mest ut som grus och det är väl inte så kul att titta på i försommarsolen när man äter frukost? Nej, precis. Jag satte mig där själv för att ge er en bild av hur stora dom fortfarande var. Skrev ett blogginlägg om det i min gamla blogg som ni kan läsa HÄR om ni vill.
Det har varit julafton idag om ni råkar ha missat det. En mycket trevlig dag med besök från Sävsjö, Tranås, Stockholm och Vetlanda. Hela dagen har varit väldigt långsam, fast på ett bra sätt. Det har vart trevligt men tiden har stått still. Innan tänkte jag att det nog snart var dags att gå och lägga sig. Så jag tittade på klockan och såg att den var halv åtta.
Lustigt det här med att börja bli vuxen. Hela mitt liv, nästan, eller åtminstone sen den första julen jag verkligen kommer ihåg, har jag tänkt att man är vuxen när man får lakan och porslin och sånt där. Minns att mamma och pappa en gång för längesen öppnade ett gemensamt paket som innehöll lakan. Sen dess har det vart min bild av att vara vuxen på julen. Då får man lakan. Idag fick jag en kudde och ett örngott.
Jag roas av Kalle Anka. Jag gör verkligen det. Det är kul. Mössens sång i Askungen gör mig glad. Den otroligt praktiska husvagnen i Musses campingsemester gör mig till en drömmande människa. Den otroligt dåliga dubbningen i samma "julkort" får mig att skratta. Det hör ju till med Kalle Anka på julafton också. En tradition. Man ska sitta och halvsova framför teven vid tre-tiden på julafton.
En annan sak med julafton jag älskar är Karl-Bertil Jonssons julafton. Varje liten mening som sägs är så genomtänkt, känns det som. Allt med det är bra. Scenen med den rullstolsbundna damen som rullar vid biljardbordet är helt underbar. När jag var liten var jag väldigt lik Karl-Bertil Jonsson. Så lik att första dagen i förskolan så sa en klasskompis till mig till sina föräldrar: "Mamma, pappa, kolla! Det är Karl-Bertil Jonsson" och pekade på mig. Så lik var jag.
Nu har jag faktiskt tänkt sova. God Jul, God fortsättning, God Natt på er. Imorgon har jag tänkt fortsätta med min så kallade årskrönika. Har inte kollat igenom bilderna än, men det ska säkert gå att hitta några bilder värda att berätta lite om.
Här är vi, nästan hela familjen samlad. Carl är inte här dock. Vi håller på att klä granen. Har just insett att julgransbelysningen till en hel del procents säkerhet är ur funktion, efter att ha testat lampa för lampa och även bytt ut några. Vi har plastgran. Den är ful som stryk egentligen, men blir ändå hur fin som helst när den slutar blotta sig. Vi åker till Karlsson nu och köper ny belysning. Johan var där tidigare idag tydligen. Träffade Idol-Linni. Vad gjorde hon här i Vetlanda? Hon borde inte vara här.
När jag fick dom här mailen i min inkorg på hotmail så blev jag glad. Det kändes stort på något sätt. Nu blir det fika och lite handlande av julklappar. OM jag nu ska köpa till någon mer.
Jo, jag tänkte så här att jag blev inspirerad av någon och tänkte att jag skulle sammanfatta året i bildform. Har gjort det på gamla bilddagboken några gånger och skulle ju kunna göra det här i stället i någon form av årskrönika. Så jag bläddrar igenom bilderna som jag duktigt organiserat månad för månad. Är det för få bilder värda att prata om någon månad så kör jag två månader. Så blir det till exempel idag.
4 januari 2011 demonstrerade vi mot solförmörkelsen, som uteblev. Antagligen tack vare oss. Natten innan hade spenderats med Claes och Cliff och vi hade sett på svenska ungdomsfilmer, så som Festival, Hipp Hipp Hora och Fucking Åmål.
Senare samma kväll skottade vi snö på taket. Det var ju så sjukligt mycket snö i vintras, så jag tänkte att en bild på och om snö vore på sin plats. Bilden togs när min bror Johan hade hoppat ner från garagetaket och fastnat i snöhögen.
27 januari 2011 gick vi ju helt klart fortfarande i skolan med en helt ny och fräsch sista termin framför oss. Jag och David gjorde korsord till varandra. Det kan finnas faktafel och stavfel i det här korsordet, men det är inget jag bryr mig särskilt mycket om, mer än att bara poänglöst poängtera det här.
1 februari 2011 fick vi hem våra studentmössor. Det var en glädjens dag. Det var den första gången man kanske kände lite att vi faktiskt skulle ta studenten. Jag visste att min mössa skulle vara rosa inuti, men jag kunde aldrig gissa att den skulle få mig att känna mig så oerhört omanlig. Om det är någon nyans av rosa som är tjejig så är det den där nyansen.
På alla hjärtans dag lagade jag, Mattias och Ludvig middag hemma hos den sistnämnde. Vi hade med oss en alla hjärtans dag-present till honom. Det var ju så smidigt när det fanns förpackningar att "slå in" geléhjärtanen i. Jag förundras fortfarande över att man själv kunde fylla i vad man kände angående personen. Det känns liksom som att man inte ger saker till folk man tycker illa om på alla hjärtans dag. Nej, det känns faktiskt som att man bara ger saker till den man älskar som mer än vän på alla hjärtans dag. Sina vänner kan man skämma bort 364 andra dagar.
Vi friterade verkligen allt den kvällen. Då menar jag potatisen, räkorna, köttet, allt. Det var ingen skön mättnadskänsla efter det. Den var mäktig, eller nåt. Man mådde väl kanske till och med lite illa. Men gott var det. Man mådde ju inte illa så länge heller. Det gick bra, oroa er inte.
23 februari 2011 tog vi "modellbilder" för våra tråkiga t-shirts. Det var nu det gällde. Snart skulle dom börja sälja som smör. David fick stå modell, men han vill inte att hans ansikte skulle synas. Så ja, bilden är ett montage.
Är så där trött som man bara är, sällan. Somnade i soffan när jag spelade NHL innan. Sen ringde Poppe på och jag fick kräla mig upp för trappan som hen i The Grudge. Kan mycket väl ha imiterat lätet också, men i mitt sovande tillstånd var det inget jag memorerade. Pratade frånvarande med honom medan vi spelade en match. Jag vann med 6-0. Försökte hela tiden vara delaktig i samtalet, men det blev mest som när man är nyvaken och svarar i telefon.
Minns en gång när jag var tröttare än så här. Det var första gången jag var vaken ett helt dygn. Vi hade övernattning på fritidsklubben och vi var ett gäng coola boyz som tänkte dygna. Tittade igenom film efter film innan det var dags att gå hem på morgonen. Bestämde med Cliff att vi skulle hitta på något senare under dagen. Så några timmar senare ringde han mig. Jag satt vid köksbordet och pratade i telefon. Under tiden han pratade somnade jag med telefonen i handen. Det var det. God natt. Förresten, det finns pannkakor i kylen.
Jag hade en tämligen sömnlös natt i natt. Men lite sov jag väl, tror jag. Vaknade av att det ringde på min telefon vid kvart över sju. Det var från Landsbro Skola och dom ville ha en vikarie till Myresjö Skola under dagen. Jag skrek av lycka fast i tysthet, förutom ett "okej, det låter bra". Så jag slängde mig in i duschen, slängde mig ut igen och åkte iväg. Ungefär.
Barn är roliga. Det kan vara någon som ägnar hela sin dag åt att berätta om random korta sekvenser ur sitt liv. Helt osammanhängande och egentligen ganska ointressant. Sen kan någon vara jättesur den ena stunden för att sen krama mig den andra stunden. Till exempel fick jag skrika åt några och slita i dom för att dom skulle gå in efter rasten. "Sluta!" skrek dom tillbaka. Senare när dom fick reda på att jag ska ha dom resten av veckan, var dom allra snabbast med att skrika: "Jaaa!"
Det var en pojke som kastade snöbollar på en flicka och jag sa åt honom att han bara fick kasta snöbollar på fotbollsplanen. Han svarade: "Jag kastar var jag vill." Varpå jag sa: "Nej, du kastar bara på fotbollsplanen." Då sa han: "Eh, palla!"
Något som jag blev förvånad över var skillnaden mellan F-1:an och trean. Skulle man säga något till barnen i F-1:an så gällde det att ta i och nästan skrika. Även dom skrek hela tiden. Tog med mig denna erfarenheten in till trean och skrek åt folk. Insåg att något var fel. Där viskade dom. Som på ett bibliotek. Jag fick gapochskrik-sjukan. Började kallsvettas och gnydde. Barnen tittade på mig. Spottade på golvet.
Ibland undrar jag vad jag har gjort förr i tiden. Kan till exempel komma att tänka på vad jag gjorde exakt för ett år sedan, vid exakt denna tidpunkten. Vad tänkte jag på då? Jag vet verkligen inte det och hur mycket jag än tänker på det så är det omöjligt att komma ihåg. Även om man minns vad som hände och vad som fanns i ens tankar så är det lika omöjligt att få tillbaka tankarna med exakt rätt ord. Det går inte. Synd.
Idag undrar jag mest vad jag har gjort den senaste tiden. Det ringde på telefonen och en tjej sa att jag hade deltagit i en undersökning på internet. Någon slags enkät. Jag svarade lite tveksamt "okej..." Sen förklarade hon att företaget bakom den här okända undersökningen som tack ville skicka mig ett par kalsonger. Det enda jag behövde betala var frakten. Så undrade hon vilken storlek jag hade. Jag sa: "Större än dig i alla fall!" och sen lade jag på luren.
Nej det gjorde jag inte. Jag sa att jag nog avstod från min belöning för att jag inte kände något större behov av tack-kalsonger. Det kändes bara som en konstig grej. När man till exempel blir bjuden på middag så ger man kanske bort en ask Aladdin eller After Eight. Man tar inte med en massa kalsonger och ber värden välja ut ett par i rätt storlek. Det gör åtminstone inte jag.
Vi är på väg mot Göteborg. Ska på julmarknad på Liseberg. Hoppas att det blir fint. Det ska väl vara rätt fint där? En konstig grej hände nyss när vi intog lite näring på Statoil. Bredvid oss satte sig en man. Jag kände igen honom så väl. Vi hälsade dock inte, men jag tänkte på det ett tag. Vem han var. Sen kom jag på det. Jag krockade med honom i somras.
I mitten av bilden ser vi en drömmande Freddy Wanke, numera iPhone-lös.
Så här var det. Vi åkte till Växjö idag för att handla julklappar åt folk som vi känner att vi ska köpa julklappar till. Det gick väl så där med det, några klappar fick man med sig hem. På vägen dit lyssnade vi på musik. Från Spotify, med mobilen inkopplad i bilstereon så där fiffigt som man kan göra nu för tiden. Freddys sprillans nya iPhone låg där i ett fack under stereon och försåg oss med musik.
På vägen hem igen så bad han mig kolla på kartan om vi åkte åt rätt håll, så jag höll i hans telefon ett tag innan jag bestämde mig för att lägga den i det där facket. Så jag lade in hans nya telefon i ett hål över stereon. Felet var att det där hålet inte var det där rätta facket. Jag hörde hur Freddys sprillans nya iPhone åkte rutschkana längs med stereon och ner mot okänd destination. Vi provade att ringa den sen. Långt, långt bort som i en annan värld kunde vi höra en tyst ringsignal från Freddys fina, vita telefon.
Hatar när man tidigt på kvällen lägger fram ett par strumpor som man har tänkt dra på sig när man får energin till det, och så försvinner hälften av strumporna. What the fuck's up with that? Där ligger en ensam strumpa och tittar osäkert mot mig. Ska dock skära halsen av den om den inte berättar var hans kompis stack. Börjar med nagelbandstortyr.
Igår spelade vi in en ny låt i studion. Låten är helt sjuk, sjukare än sjukast. Idag har jag för en gångs skull sökt ett jobb som jag helhjärtat vill ha. Nu sitter jag och äter tacos med pappa framför På spåret. Blir alltid lika förvånad över hur mycket pappa kan och kanske lite, lite rädd när han skriker "Lübeck!!!" Imorgon åker jag med Freddy och kanske någon mer till Växjö för att sen åka till Liseberg på söndag. Häromdagen fick jag även hem grejen jag ska ge till min bror i julklapp. Är riktigt nöjd. Försöker ge er bilden av att det är ruskigt mycket på gång!
Jag funderar på att gå ut en sväng och bara gå tills jag inte orkar stå längre. Det är skönt att gå på natten när inga andra är ute. Speciellt när det är vinter. Någon gång nämnde jag att det är omöjligt för mig att gå när det är packad snö på gatorna, istället tar jag bara sats och glider fram som ett barn med hjul på skorna. Jag gillar att göra det. Det är vinter för mig. Jag går aldrig. Glider förbi bilar. Men nu finns det ingen snö. Inte här i alla fall. Poppe har massor av snö på sitt jobb. Där uppe i Sälen. Kanske åker upp och hälsar på honom snart, då kanske jag ser ut så här:
Jag förstår inte hur, men varje gång vi åker på hockey så är vi försenade. Ibland så försenade att vi åker när hockeyn börjar. Idag hann vi precis sätta oss innan första perioden var slut. Jag tror att Per den stabile skulle skylla på mig och att jag är seg. Men sanningen, Per, för helvete, det är att vi kommer iväg sent även när du kör. Och när Mattias kör. Det är.något speciellt med det. En förbannelse som vilar över oss.
Jag var på arbetsförmedlingen idag. Skulle få någon info om jobbgaranti för ungdomar. För en sån är jag. Jag rakade mig för det här. Tänkte att jag borde se ordnad ut som "jobbsökande". Sen när jag kom dit upptäckte jag att jag nog inte hade behövt det. Eller jag märkte åtminstone att ingen annan hade tänkt så. Någon kände man väl igen, men resten kändes som inhyrda skådespelare. Ja, jag tror att arbetsförmedlingen hyr in skådespelare för att man ska kämpa hårdare för att få jobb. Tanken med att besöka arbetsförmedlingen är att man ska få känslan: Är jag verkligen en av dem? Jag hör inte hemma här. Jag ska vara på en trygg arbetsplats och tjäna pengar. Det är ett smart trick, det ger jag dem.
Jag såg inte Idol igår. Hörde istället årets vinnarlåt för första gången idag. Tydligen har man kunnat höra den en hel vecka. Det visste inte jag och det spelar väl inte så stor roll just nu heller. Jag tänkte skriva ner lite tankar om alla vinnarlåtar som har sjungits under Idols tid. Nu är det ju slut och den sista vinnarlåten är sjungen. Kanske kommer programmet tillbaka, kanske ersätts det för alltid av X-Factor.
2004, Daniel Lindström - "Coming True"
Låten börjar, i mitt huvud, lite medeltida för någon sekund innan något som låter lite mäktigt tar över. Det laddar upp för något stort med bestämd och ganska tung musik. Refrängen är stor och lycklig då drömmar blir sanna. Av någon anledning tänker jag på bandet McFly. Låten är en värdig vinnarlåt, för känslan man får är något av en vinnarkänsla.
2005, Agnes Carlsson - "Right Here, Right Now"
Den här låten börjar med ganska fint pianospel och texten talar om att man ska följa med på någon sorts resa. Även i denna låten slår drömmar och önskningar in. Man befinner sig precis här, precis nu och man känner det på något sätt. Nu sitter jag ju här och skriver, det är väl inte riktigt det jag känner, utan jag ska ju mer känna att jag flyger runt på en stor fluffig hund mot oändligheten. Låten byggs upp mer och mer och slutar mäktigt. Även den en vinnarlåt som är värdig att kallas det.
2006, Markus Fagervall - "Everything Changes"
Så fort låten börjar, börjar jag tänka på en annan låt. Min första tanke var att det var "Curly Sue" av Takida, men jag är osäker. Det kan vara en annan jag tänker på bara att jag inte kommer på vilken. I vilket fall som helst så är ju "Everything Changes" äldre och därmed först ut, inte sant? Förstår inte varför jag börjar tänka på McFly under den här låten också. Jag har väl aldrig lyssnat särskilt mycket på McFly? Det är något med Markus sångsätt som påminner mig om en av dem. Låten är tråkig. Det hade räckt om det bara var den sista minuten. Då händer det lite grejer. Det kommer en skön höjning och lite tryck. Det låter lite som att alla djuren i Afrika firar att en ny kung har fötts.
2007, Marie Picasso - "This Moment"
Den här låten är kass. Med titeln och allt är det så uppenbart vad den ska ge för känslor. Man ska befinna sig just i den här stunden, ungefär som i "Right Here, Right Now", men det lyckas inte alls. Låten är så rakt igenom tråkig. Känns inte alls som något man blir glad av eller som lyser vinst på något sätt. Det här är bara en låt bland alla låtar i världen som inte är något speciellt. Dessutom förstår jag inte riktigt det här med att Marie Picasso vann. Vad har hon gjort sen dess? Jag har inte hört något om henne. Kollade upp det och fick reda på att hon har varit med i Körslaget. Hon är inte unik på något sätt, hon sticker inte ut. Hon är inte kul att lyssna på. Fast det är tur att inte Amanda Jenssen fick den här låten.
2008, Kevin Borg - "With Every Bit of Me"
Alla ni i min ålder som har tittat på sommarlovsmorgon på somrarna. Kommer ni ihåg den där serien "Mirror Mirror"? Jag minns det där introt till den serien och den här låten påminner mig om det. Bäddar in det här också bara för det. "Refrängen då, Filip?" tänker ni. Ja den ja. Den är ju så sjukt lik den där 80-talsklassikern. Vad heter den? "Nothing's Gonna Change My Love For You". Bäddar in den åt er också. Det är fler som har lagt märke till likheterna på Youtube. Om vi ska tala om vinnarlåten som Kevin sjunger så tycker jag att det bara är en låt om kärlek och inte så mycket seger. Nej, ovärdig! Kevin Borg - "With Every Bit of Me"
Intro till serien "Mirror Mirror"
Glenn Mederios - "Nothing's Gonna Change My Love For You
2009, Erik Grönwall - "Higher"
Äntligen efter några år kom Idol tillbaka till den där vinnarkänslan. Det var egentligen det här året jag började gilla Idol. Det är Erik, Calle och Tove som är Idol för mig. Plus många andra det året. Det var första gången jag riktigt följde Idol från starten till slutet. Jag tycker låten får så där lagom med tryck för att man ska känna att det är en vinnarlåt. Erik har en sjuk röst också som gör att den lyfts så högt på något sätt. Jag tycker låten är skön och den känns som en väldigt bra vinnarlåt. Förutom bryggan till refrängen som man har hört i miljoner moderna pop-låtar.
2010, Jay Smith - "Dreaming People"
Jag har alltid tyckt att den här låten är okej. Det är något med musiken i refrängen. Jag gillar det helt enkelt och kan inte riktigt rå för det. Inte så att jag brukar lyssna på den, men jag bytte inte kanal på radion när den spelades. I och för sig brukar jag inte lyssna på någon av Idol-låtarna. Inte sån här musik överhuvudtaget. Men om man ska se till Jay Smith och att han vann Idol så är hela grejen så oerhört löjlig. Vad gjorde han i Idol? Han är inte pop nånstans. Han har en sån där Takida- och Volbeatröst som kan vara skön i en låt eller två, men sen tröttnar man. Misstolka mig inte, jag klarar inte av att lyssna på Volbeat alls, men jag placerar ändå sångarens danska röst i den kategorin. Tillbaka till låten. Det är en dålig vinnarlåt om drömmande människor som vill vinna men inte har gjort det.
2011, Amanda Fondell - "All This Way"
Sista låten nu. Tack och lov för det. Upptäckte efter ett tag att jag tyckte det var tråkigt att skriva om det här. Låten har en speciell melodi. Jag tycker den låter så där. Kan inte riktigt bestämma mig. Det är ju inget vidare tryck i den, men den är ändå lite av en vinnarlåt. Man har tagit sig hela vägen. Fast den är rätt tråkig. Inte särskilt glad. Den är kanske en värdig vinnarlåt, men frågan är om den är värdig som den allra sista vinnarlåten. Nja.
Min åsikt är att "Higher" och "Right Here, Right Now" är bäst av alla dessa låtar. Medan den allra sämsta låten med flera hästlängder är "This Moment". Tack för mig.
Hela mitt liv har jag gått och trott att det jobbigaste i världen är slask. Det påminner bara om dåliga saker. Antingen om att snön försvinner alldeles för tidigt, eller att allt i allmänhet bara är blött och halt. Men igår kom jag fram till en revolutionerande upptäckt. Likt Einsteins relativitetsteori slogs min hypotes i spillror. Det jobbigaste i världen är att gå i slask - med en hund.
Stelfrusen kille med lite skägg som efter bandyn frös fast i det här läget.
Nu har jag tvekat i några dagar. Jag tycks aldrig riktigt bestämma mig dock. Jag är för lat. Egentligen trivs jag inte med skägg. Det kliar i början och ibland när man ligger och ska sova så blir det obekvämt. Ungefär som när man börjar tänka på att man har en tunga i munnen som inte ligger helt perfekt, då går det inte att sluta tänka på det. Då är den där och stör. Så känns det med skägget när man ska sova. Så börjar man dra i det. Är man håröm någonstans så är det under hakan. Så får jag ingen machomustasch heller. Så är det. Jag trivs inte. Men det finns något som är jobbigare. Att raka sig. Speciellt när det har gått så här långt. Då får man trimma först och det är jobbigt. Det är det jag inte orkar. Så nu sparar jag till julafton.
Tomten
- När folk särskriver
Viss särskrivning är mer okej än annan. Det är till exempel när man särskriver adjektiv med "jätte" framför. Till exempel "jättebra" och "jätte bra". Det är fortfarande inte okej, men det är inte lika illa som "pann kakor". Min vän Claes tog fram ett väldigt bra exempel som jag tänker använda mig av nu. "Giftsvamp" och "gift svamp" är två ord som visar hur lätt särskrivning kan förstöra en menings mening. För er som tror att det inte är någon skillnad så vill jag inte ens förklara, det känns onödigt. Men "giftsvamp" är en giftig svamp och "gift svamp" är en svamp som har gift sig med en annan svamp och lever lyckligt i alla sina dagar.
- När folk skriver "och" istället för "att"
Detta är också en sådan sak som får duga ibland, medan det i vissa fall blir hur fel som helst. Jag stör mig på det väldigt mycket. Det har förmodligen blivit så efter att talspråket gjort om båda orden till "å". Men här kommer en nyhet för er. Man säger inte att det är kul och åka bil. Det heter att det är kul ATT åka bil. Däremot säger man att man ska gå hem och se på TV. För där säger man först att man ska gå hem OCH sen se på TV - när man har kommit hem. Om man inte vill lägga till ett "för". Då blir det: "Jag ska gå hem för att se på TV." Så då får man absolut inte säga: "Jag ska gå hem för och se på TV." Ni hör väl själva hur dumt det låter? Dårar!
- Folk som skriver "skämt och sidor"
Tänk att det finns folk som skriver "skämt och sidor". Det här med att man säger "skämt åsido" har ju att göra med att man pratar om något och sedan skämtar, för att sen förklara att det var lite som ett skämt vid sidan av. Men nu finns det alltså människor som har börjat skriva "skämt och sidor". Det där är bara två substantiv som sägs utan minsta innebörd. Var hittar ni logiken i det språkbruket?
Ex 1: - Skämt och sidor.
- Va? Är det ett mail eller något?
Ex 2: - Skämt åsido.
- Aha, hehe.
- Folk som åker till Ayia Napa och släpper loss för att dom tror att föräldrarna inte ska se - tillsammans med ett kamerateam från kanal 5
Jag har själv åkt till Ayia Napa. Känner att vi var aningen lugnare än dom som visas i "Sol, fest och oroliga föräldrar" på kanal 5. Där får man följa ungdomar som har åkt på sin första utlandssemester utan sina föräldrar, dock vet dom inte att föräldrarna följer efter och spionerar. Så dom är där för att festa och bara skita i allt helt enkelt. Dom pratar framför kameran om hur skönt det är att slippa föräldrarna på resan, så att dom kan göra vad dom vill utan att föräldrarna är där och klagar. Men jag förstår inte hur dom har tänkt. Om dom låter sig filmas av ett kamerateam från kanal 5 borde dom väl förstå att deras föräldrar kommer se det någon gång? Tröga människor. Tänk att det finns sådana. Har dom det behovet att resan MÅSTE filmas, så kunde dom väl åkt med SVT24 istället? Då kanske dom skulle klara sig undan.
- Folk som blinkar men kör rakt fram ändå
Idag skulle jag åka till Maxi och handla. När jag då var vid korsningen vid Shell så skulle jag svänga vänster. En bil jag mötte skulle också åt vänster - trodde jag. Han blinkade åt vänster. Så när vi då skulle mötas i svängen så där käckt som dom lär ut på körskolan, så slutade han plötsligt blinka och bestämde sig för att köra rakt fram istället med full fart så att han var nära att köra in i mig. Felet i detta ligger i att när han ska rakt fram så ska jag lämna honom företräde. Men eftersom han blinkade åt vänster känner jag mest att det hade varit orättvist att jag hade varit den som "gjorde fel". Glad att det inte hände något, men dagens ris till dig. Jag tycker inte om dig.
- När folk skriver fel på "de" och "dem" istället för att bara använda "dom"
Jag känner mig själv väldigt dålig på att använda "de" och "dem" på rätt sätt och på rätt ställe. Därför använder jag "dom". Då blir det åtminstone halvt accepterat. Däremot om jag läser en text som är skriven av någon annan. Då har jag hur lätt som helst för att se att dom använder "dem" fel. Men inte när jag skriver själv. Lite konstigt kanske. Men det är så sjukt fult. Man kan inte börja en mening med "dem". Det går bara inte. Så snälla ni dumma. Om ni verkligen inte kan så kan ni väl åtminstone låta bli att försöka och istället använda ordet "dom"? Det funkar för både "de" och "dem". Jag förespråkar att man använder "dom". Svenska språket blir lite enklare då. Både för oss och för andra. - När bloggare har frågestund utan att ha några läsare
Det finns massor av bloggare som ingen känner till och som bara skriver för sig själva och sina vänner och bekanta. Jag är en av dom. Fast jag skriver inte om kläder. Jag har bara skrivit två inlägg om kläder. Det ena handlade om att min nya jacka inte var specialtillverad för ryska spioner. Det andra handlade om att en tröja jag köpt i samband med studenten var alldeles för liten. I vilket fall har vi ungefär lika måna läsare. Och lyssna på mig. Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att ha en frågestund i min blogg. För jag skulle inte få några frågor. Det är löjligt. Det är så fruktansvärt... naivt att tro att någon skulle intressera sig. Det funkar inte på vår nivå. Man ska ha flera tusen läsare om det ska verka vettigt.
- Jobbiga tandkrämstuber Ni vet när man ska borsta tänderna och det är så där lite kvar i tandkrämstuben att man bara vill slänga den, men det räcker ändå en evighet ytterligare om man bara försöker. Så trycker man ut det där sista. Det är irriterande, men det är speciellt irriterande när en liten himla plastgrej har gått sönder så att när man ska stänga locket så hakar den ena trasiga änden över den andra trasiga änden. Resultatet blir som så att man får stå och pilla en stund för att över huvud taget lyckas stänga tuben. Det är inte så kul. Funderar på att borsta tänderna i överflöd för att kunna slänga tuben snart. Usch och fy och blä.
Det här är frustrerande. Jag vill ha en nya e-postadress som inte är Borglin med två "O". Vill ha något seriöst så folk tänker att "Oj, här är killen med seriös e-postadress, vi borde ge honom ett jobb." Eller så tänker dom bara "Killen har en allvarlig sida, vi borde inte göra honom arg." Men jag vet inte. Vet inte hur man gör. Måste man skapa en helt ny? Jag har ju min nuvarande adress sparad på alla sidor jag är medlem på. Även bloggen. Himla Google. Vill byta adress här och på Google+ och på gmail. Men allt har samma inloggning och det är adressen som är användarnamnet. Och det går inte att ändra. Allt går emot mig.
Idag bar det iväg till Asa Herrgård för att knapra på ett sånt där stort traditionellt julbord. Så dit åkte vi tillsammans med min familj och min bror Carls sambo med familj. Skyltarna visade Asa Herrgård höger och Asa försökspark höger. Vi hoppades innerligt att det inte hade något samband. Sen satt vi där. Knaprade och knaprade. Mätta blev vi också, förstås. Pappa sa att jag inte skulle äta potatis för det har vi ju hemma. Så sa han: "Här, ta lax, det är dyr... gott!"
Planen var att jag skulle ta lite kort med det enda jag fick med mig från stället var bilden på den här koppen.
Den såg ganska stor ut. Jag tänkte att här ska jag bli pigg och hög på kaffe så jag inte sitter och somnar efter julbordet. Men jag blev så lurad. Koppen var så mycket större på utsidan än på insidan. Tre klunkar tog det så var kaffet slut. Tre små, små klunkar. Om en smurf skulle dricka kaffe så skulle klunkarna vara så små. Det, Asa Herrgård, är inte okej!
Det är mycket jul nu och därav har jag även svårigheter att skriva om något annat. Skrivsvårigheter kan man kalla det. Skulle jag försöka skriva om något annat än julen så skulle det resultera i särskrivningar och stavfel. Jag skulle inleda meningar med gemener och inte ens avsluta med punkt. Meningarna skulle bli oförståeliga evighetsmaskiner. Så därför fortsätter jag att skriva om julen, som jag vill ha den.
Jag vill inte ha Sean Banan som julvärd. Än mindre vill jag ha honom som berättarröst under Kalle Anka. Jag skulle inte vilja höra honom säga att nästa julkort är från rumpa. Det hade inte varit juligt någonstans. Sean Banan ska hålla sig till dansen och helst vara helt tyst. Han ska inte röra denna mysiga högtid med sina smutsiga fingrar.
I stället vill jag lyssna på John Lennon och Tommy Körberg kvällen innan julafton och bara beundra paketen under granen. Det finns paket som är så lätta att genomskåda. Till exempel som CD-skivor från Åhléns. Det är alltid en speciell kartong. I alla fall var det så för några år sedan när det fortfarande var populärt att köpa skivsinglar till folk. Då fick man alltid det på barnkalasen. Det var väl lämpligt prismässigt antar jag. Har hur många sådana som helst. Daddy DJ, A-teens, Robyn, Anastacia och många fler.
När jag var liten kände jag alltid på julklapparna. Skakade lite, för man hörde direkt om det var lego. Böcker och filmer är intressanta. För man ser att det är en film eller en bok, men man kan aldrig gissa vilken film eller bok det är. Det är roligt att få presenter som man inte har någon aning om vad det är i. En gång fick jag ett fint kubikformat paket av mamma, tror jag. Jag kunde absolut inte gissa vad det var i. Jag kände på det, skakade på det men det hördes ingenting. Tror till och med jag försökte skala av en bit av pappret men då fick jag en utskällning av Johan.
Jag fick glatt vänta till julafton innan jag fick se att det var den här kassaapparaten. Hittade den nu. Det plingar när man öppnar luckan. Förr hade jag någon rulle med kvitton. Det har jag inte nu, som ni kanske ser om ni tittar noga. Det är inga kvitton där för er heller va?
När pappa kom hem innan ställde han en retorisk fråga. Han frågade vad vi skulle äta ikväll. Jag sa att det blir väl tacos. Då ställde han ytterligare en retorisk fråga. "Inte köttbullar då?" Svaret på den frågan är ju givetvis nej. För det är fredag idag. Den dagen äter vi alltid tacos. Så är det bara. Och så har det varit så länge jag kan minnas.
Några tankar om julkalendern som jag inte hade tagit reda på något om innan den började sändas idag. Den verkar ha lite humor. Namnet "Madam Bovén" var ju fyndigt. Hon spelas av Siw Carlsson som har ett av Sveriges mest tongivande rökskratt.
Jag har inte sett hela första avsnittet än, men jag kanske ska göra det. Gustaf Hammarsten är ju en härlig och glad lax. Det är inte så konstigt att Sacha Baron Cohen ville ha med honom i "Brüno". Dock är det lite småkul att tänka sig att en och samma skådespelare är med både i "Brüno" och i SVT:s julkalender.
Nu har det kommit till den där punkten igen, när jag måste städa. Jag verkligen måste städa. Det är inte en sån där veckorutin jag har. Just nu är det verkligen ett måste. Det är dammigt. Golvet är täckt av damm. Det ser ut som två dagar efter majbrasan när allt som återstår av högen bara är aska. Det ligger stora råttlik i ett hörn och flugor kalasar på härligheten. I ett annat hörn har någon kräkts och försöka täcka över det med en matta. Doften av deodorant är stark, men inte tillräckligt stark för att dölja doften av fisk. Att gräva en damm i mitt sovrum var ingen bra idé.
Hur vill jag då ha det när jag städar? Jag vill kunna trycka på en knapp som får alla fysiska föremål i rummet att sväva. Sen lyfts en golvlist upp och ut kommer en stor dammsugare lika bred som rummet. Den drar en gång över golvet och sen tillbaka in i väggen. Efter det öppnar jag fönsterna. Det är nu jag ska trycka på knapp nummer två. Då sugs allt damm på möbler och apparaturer ut genom fönsterna. Allt papper klassat som skräp filtreras vid fönstret till ett "pappersrör" som för det vidare till miljöstationen en bit bort. Hela systemet känner till och kan blixtsnabbt avläsa vad som är skräp, vad som ska behållas och vad som först ska gå via mig så att jag får avgöra huruvida det ska slängas eller vara kvar.
Här sitter jag och har precis börjat tänka på julklappar till mina nära och kära. Det är mindre än en månad kvar. Adventsljusstakarna lyser vid fönsterna. Det är en mysig tid. Pappa drack glögg innan. Det luktade glögg, förvånande va? Det luktade också juligt. Det var därför jag började fundera på det här.
Jag brukar försöka ge min bror Johan något speciellt. För tre år sedan gav jag honom Göran Perssons självbiografi "Min väg, mina val". För två år sedan gav jag honom en biografi om Johan III och förra året gav jag honom bland annat en kylskåpsmagnet med texten: "Konsten är inte att hitta en man, utan att behålla honom." Därav funderar jag lite extra på det just nu. Men jag tror att jag har listat ut något.
Dom andra är svårare, då jag inte har några självutnämnda traditioner där. Kan ju visserligen införa något. Min andre bror, Carl, skulle säkert uppskatta Göran Perssons självbiografi. Eller en frukt. När han konfirmerade sig önskade han sig en moped. Jag undrar om det fortfarande är aktuellt. Ett gashandtag kanske. Ett sånt där som barn har på sina cyklar.
Det är konstigt att bli äldre. Dom senaste åren har jag kommit på mig själv med att inte bli så besviken över antalet julklappar. Det blev jag alltid förr. Det spelade ingen roll om man fick 40 julklappar, man ville ha 41. Det är inte så viktigt längre helt enkelt. Man blir glad av några sedlar i ett kuvert. Eller ett presentkort. Det behöver inte vara en stor plasttruck i ett stort kubikformat paket med guldigt snöre och världens finaste krulliga rosett. Vad ska man med en plasttruck till? Det går inte direkt att arbeta med den.
Jag har funnit en annan glädje i att ge bort något riktigt bra och genomtänkt. Det är en härlig känsla när man känner att man verkligen lyckats. När man tycker att man kommit på en så bra julklapp att man till varje pris vill se personens reaktion. Och när man ser att man gjorde personen riktigt glad. Det är en härlig känsla. Men det är så svårt att hitta så bra grejer. Kanske en julklapp varje år, resten blir mer påtvingat och skitnödigt. Man ger något för att man ska. Man vill ge något, men kommer man inte på något riktigt bra så känns det bara lönlöst.
En av dom bästa julklapparna jag har fått var boken med Lars Winnerbäcks 112 sånger. Antar att Johan kände sig riktigt nöjd med den. Den var perfekt på så många vis. Det händer nämligen ofta att jag letar ackord och text till hans låtar på internet. Man fick även en skiva specialproducerad för boken. Så fick man med ett plektrum också, ett sånt plektrum som jag verkligen försökte fånga när det kastades ut på konserten i Kinnarps Arena några månader tidigare. I boken fick jag till slut det där plektrumet. Så den julklappen blev så bra den kunde bli.
Det är precis en sådan julklapp man vill hitta och ge bort till någon. Något som personen inte visste att han eller hon önskade sig, men som han eller hon kom på att han eller hon faktiskt önskade sig när han eller hon öppnade paketet. Det är kul att få också givetvis.
Jag hamnade hos Linn med Freddy, Mikael, Elin, Ellen och Frida. Vi bakade pepparkakor. Sen började vi äta lite. Vi åt och åt, sen upptäckte vi det. Det var hår i pepparkakorna. I varje liten kaka. Så här lät vi: "Åh, den var ren... nej, hår."
Sitter hos Per med Mattias och värden själv. Vi tittar på hockey, Anaheim-Chicago. Dricker lite vin och någon öl sådär. Men det är en grej jag aldrig har förstått med hockey. Ibland säger speakern "I sing" och jag undrar mest, vad är det han sjunger på? Han bara säger det utan att sjunga något efteråt. Han kanske sitter i sekretariatet och sjunger, men det är inget vi får höra isåfall. Är det någon sorts hockeytradition att säga så? Ett internt skämt bland hockeyfolk? Finns det någon vänlig själ som kan förklara? Förvirrad kille.
För längesedan visade en vän mig den här filmen. Så rätt vad det var så kom jag att tänka på den idag. Den har rätt många visningar, ni kanske redan har sett den. Men då kan ni se den igen. Jag tycker det är något speciellt med den. Den är väldigt bra gjord. Det kanske inte är så mycket att göra bra, men det lilla dom gör, gör dom mycket bra.
Så titta!
Tidigare i veckan hade jag ett möte på banken. Tänker inte säga vad det gällde utan jag lämnar det där, det låter häftigare så. Nu kan ni inte utesluta att jag satte in 13 miljoner på ett konto. Men ni kan heller inte utesluta att jag blev kallad dit för att dom var oroliga för mig. Dock kan ni utesluta det, för det var verkligen inte därför, farmor, pappa och alla ni. Det var inte anledningen!
Jag kom iväg sent så jag såg ingen annan lösning än att ta bilen. Den är alltid lite seg när den är kall. Dör när man inte gasar och sånt. Men den kom igång efter några meter och jag satte kurs mot parkeringen utanför biografen här i staden. Det kändes som en helt vanlig morgon. Förutom att fåglarna kvittrade tystare än vanligt. Det var som om dom viskade till varandra. Som att det var något dom inte ville att jag skulle få veta.
När jag kom till banken pratade vi en stund. Hon skrev ner lite siffror på datorn och så sa hon att det var bra att jag hade mobilbanken i telefonen.
"Du kan ju göra så mycket med din iPhone" sa hon.
Hon bara antog att jag hade en iPhone. Antar att det är lika mycket mitt fel. Tiden fanns att rätta henne. Istället nickade jag medhållande med ett artigt leende på läpparna. Naturligtvis kan jag göra massor av saker med den. Om jag bara hade haft en iPhone. Mina armar skakade. Det ryckte i mitt ansikte. Jag ville springa därifrån men det fanns ingen fri väg ut. Det var folk överallt. Plötsligt kunde jag inte höra vad hon pratade om. Istället hörde jag bara alla runt omkring. Folk hade börjat tissla och tassla om min iPhone. Rykten hade börjat spridas. En tjej sa till en annan att killen i det där båset där borta har världens finaste iPhone.
"Jag har hört att det är en iPhone23" fortsatte hon medan jag sjönk ihop mer och mer där jag satt på min stol. Jag levde på en lögn. Aldrig mer skulle jag bli älskad för den jag verkligen var. För all framtid skulle jag bli älskad som killen med världens bästa iPhone. Ryktet föregick mig och det fanns inget jag kunde göra.
Innan jag visste ordet av hade mötet börjat lida mot sitt slut. En sammanfattning om vad vi hade gått igenom väntade. Hon skulle skriva en mening och hon letade efter bokstäverna på tangentbordet. Tangent för tangent formade hon långsamt en mening. Jag vill slänga mig över datorn och skriva åt henne.
"Så... långsamt..." kämpade jag fram mellan kramperna.
"Förlåt?"
"INGET!" vrålade jag.
Sen tog jag fram bältet jag alltid har med mig. Jag fäste det runt stolen och spände fast mig. Det var i förebyggande syfte. Jag ville inte skada henne. Men det gick så långsamt. Mina händer var kalla. Min blick hade fått Tyrannosauros rex att tveka. Överläppen ryckte två snabba gånger åt vänster. Dom sista trådarna i det snart sönderslita bältet vittnade om att mitt ursinne var stort. Större än vad jag hade vågat tro. Precis då, när jag gjorde en sista kraftansträngning och påbörjade min färd över bordet, lutade hon sig tillbaka på sin stol.
"Så där ja." sa hon belåtet.
Jag drog en suck av lättnad. "Var det allt?"
"Ja, om det inte är något mer du undrar över?" frågade hon som om ingenting hade hänt. Jag tittade mot henne. Spände ögonen i henne, reste mig upp, svalde långsamt och gick därifrån.
Här om dagen skrev jag att jag ville bli skådespelare. Så jag skrev in mig på statist.se idag. Ska lägga upp några proffsiga bilder på mig in action och sen kommer regissörer och producenter stå i kö för att få med mig i sina filmer. Tills vidare ska jag bara tala som en typisk svensk skådespelare. Då menar jag dramatisk. Ska få varje situation i det dagliga livet att verka spännande och allvarlig. Jag ska prata som Erik Ponti i Ondskan.
Nu ska jag på bio. Jag är lite orolig för att det kommer bli fruktansvärt varmt med den här tröjan, men den är väldigt gosig så det får gå. Tänkte jag skulle ta en bild där jag såg ruskigt cool ut. Så jag gick för äcklad.
Jag såg "Remember Me" nyss. Den slutade precis. Den satte in mig i en historisk händelse på ett helt annat sätt än innan. Det finns så många filmer, men den här var speciell. Alla filmer är inspelade ur passagerarnas synvinkel. Men den här filmen var om ett annat liv. Ett vanligt liv. Ett liv med kärlek, problem, hat och alla möjliga olika känslor.
Precis som livet, för dom som omkom den 11 september i samband med terrorattackerna, inte handlade om att det skulle ta slut där, handlade inte heller filmen om det. Istället hamnade man i så många människors situation. Alla anhöriga. Precis som det blev för hela världen, inte minst för dom som var med om det, blev det en även en chock för mig. Ett orättvist slut som man inte kan göra något åt. Ett förvånande sådant som ingen kunde förutse.
Egentligen älskar jag världen. Mina tankar när jag ser en riktigt bra film, eller hör en riktigt bra låt, handlar enbart om att jag är tacksam över att det finns så kreativa och duktiga människor som kan göra sånt här. Världen vore så tråkig utan dom. Men sen händer det saker ibland som får mig att tänka om. Så ibland kan jag säga att jag hatar mänskligheten. Inte för att det går att lösa. Ingen är perfekt. Alla gör något dåligt ibland. Det är tillsammans vi blir en dålig art. Både du och jag är en del av den.
Det kan handla om människor som klipper av en snäll, oskyldig flickas hår för att dom tycker att hon inte är som dom. Det kan handla om personer som styr samhället på ett orättvist sätt. Det kan handla om dom som tar till helt fel medel för att dom inte vill ha det så. Den här filmen fick mig verkligen att tänka. Världen är så orättvis. Det är bra att det finns dom som kan uppmärksamma oss om det också. Små ljusglimtar bland allt hat. Ett litet ljus i ett stort mörkt rum lyser upp mer än vad man tror. Antar att ni har testat.
Men först ska jag se Breaking Dawn på bio. Det blir trevligt. Affischen bakom mig? Nej den betyder ingenting. Det är något skitband som spelar bögmusik. Ska byta ut den så snart jag får tag i en affisch med kungen på, Eddie alltså.
Så mycket filmer nu för tiden. Jag känner mig efter i filmvärlden. Det finns så många stora filmer som ska vara så bra och som jag missat att se. Nu har jag börjat se en massa filmer. Jag har kommit in i ett stim kan man väl säga. Ett läge där jag inte blir trött på att följa andra människor från soffan. Ett läge där jag kan sitta nästan konstant och bara njuta av andra människors kreativitet.
Som sagt såg jag "Twilight" för första gången för några dagar sen. Efter det följde jag upp med den andra filmen, "New Moon", och sen "Eclipse". Jag tycker om filmerna. Det verkar som att alla killar hatar dom. Många killar säger att Twilight-filmerna är gay. Men jag kan inte förstå hur det är gay när en tjej och en kille blir förälskade i varandra. Möjligtvis gay som i glatt. Men då förstår jag i stället inte varför folk inte vill se filmer som gör en glad. Jag tycker om dom filmerna. Dom är väldigt bra. Faktiskt så bra att jag började se andra filmer med Kristen Stewart och Robert Pattinson.
Jag började med Adventureland med Kristen Stewart. Jag har sett den innan men det var ett tag sen så jag kände att det gick väl an att se den igen. Hon är väldigt söt. Väldigt söt. Filmen är väldigt rolig. Ett indie-projekt som slog väl ut. Bra skådespelare som man känner igen. Ryan Reynolds, till exempel. Stundtals väldigt sjuk humor helt i min smak. Det handlar om överdrifter och kontraster. Sånt gillar jag. Det handlar även om väldigt oväntade pungslag, som trots sin normala, lite löjliga hemmagenre, faktiskt blir rätt kul i den här filmen. Just för att det är så oväntat.
Sen såg jag "Water for Elephants" med Robert Pattinson. Det kändes väldigt Titanic-aktigt i början när den äldre herren började prata om sin ungdom. Hur han hade kommit med på cirkus-tåget. Så min första tanke var att en bra och fin film väntade. Och där hade jag ju rätt. Tror att jag är synsk. Filmen utspelar sig på 30-talet och jag gillar det. Jag tycker alltid om filmer som utspelar sig förr i tiden. Från 50-talet och bakåt. Jag älskar mystiken innan civilisationen blev så självklar.
Robert Pattinson är en väldigt bra skådespelare. Han verkar också vara en väldigt skön kille när han inte är på vita duken. Så är han väldigt charmig också. Han är snygg och kan spela mystisk, det är inte så svårt att förstå varför alla tjejer blir förälskade i honom. I stället för att hata honom har jag därför bestämt mig för att erkänna att jag är avundsjuk och att han är en av mina favoritskådespelare. Man kan säga att han och många andra lyckade människor väckte min återkommande dröm om att bli skådespelare. Tänk att kunna få ett manus och sen börja leva sig in i en karaktär. Bli en helt annan människa för ett tag.
Nu ska jag börja titta på nästa film tror jag. "Welcome to the Rileys" heter den. Kristen Stewart är med i den. Hon är väldigt söt förresten, sa jag det? Även James Gandolfini som spelade Tony i "The Sopranos" är med i filmen. Tittade aldrig på den serien, men den är ju känd och han lär vara bra. Kanske även ska ge den serien en chans. Mycket jag måste titta på hela tiden. Jag borde äta något. Nej, jag åt nyss. Förvirrad. Nästa film börjar när jag har gått en promenad och fångat en del av min egen kreativitet i ett nät. Förhoppningsvis går inte nätet sönder som det brukar göra.
Det börjar bli vinter. Det var till och med kallt i några dagar, men det försvann väl. Jag känner mig som en nynazist. Men sen drar jag ner byxorna. Nej, jag drar ner byxbenen, så kan det nästan se ut som finskor. Fina skor alltså. Inte finska tjejer. Såna har man inte på fötterna. Inte jag i alla fall. Här får ni också en fps-överblick om hur det är att ha långa ben. Fast skjut inte på finskorna. Finns säkert trevliga damer i Finland också.
Jag såg den första Twilight-filmen för första gången innan. Trodde det skulle vara mycket mer tjejfilm än vad det var. Den var faktiskt rätt bra. Kristen Stewart är väldigt vacker. Men man blir lite tveksam nu. Hur ska tjejer kunna nöja sig med dödliga varelser nu efter att Edward Cullen charmat alla? Och bilden... nej jag vet inte vad som flög i mig. Var hungrig och hade precis skaffat ny kamera.
Titta vad jag hittade. Det är en liten kryddpåse. Eller en luktpåse eller nåt. Den luktar ingenting men om man trycker på den så känner man doften av nån krydda. Ett av teknikens underverk.
Jag kommer ihåg exakt när jag köpte den. Det var på en medeltidsmarknad i Forngården. Jag var där med Mattias och vi kanske 7-8 år gamla. Vi hade förväntat oss riddare och eldslukare. Gycklare som jonglerade, en osympatisk kung, en man som ville döda den osympatiske kungen och själv bli en mer sympatisk kung, men ändå fortfarande osympatisk.
I stället fann vi där en massa äldre damer som sålde bröd och kakor. Alla var klädda som på medeltiden. Själva var vi fattiga som på medeltiden. Vi gick runt och frågade vad olika saker kostade tills vi kom fram till ett stånd där dom sålde små askar och kryddpåsar. En dam hade hjälp av två yngre tjejer vid kassan. Två tonårstjejer som fnissade medan vi köpte varsin ask. Och den här kryddpåsen. Så det är vad den här kryddpåsen ger mig idag. Minnet av att jag var söt när jag var liten.
Idag har jag ringt till ett företag tre gånger för att fråga om jobb. Jag har vänner som jobbar där och dom sa att en hade slutat och att dom skulle anställa en ny så dom tyckte att jag skulle ringa dit. Så det gjorde jag. Först var det bara buller i bakgrunden och killen bad mig ringa senare för han stod i fabriken och hörde inte "ett jävla skit".
Den andra gången ringde jag och sa att jag hade blivit kopplad till Magnus innan angående ett jobb. Killen i växeln sa med extrem basröst att han skulle koppla mig ner till Magnus. Ni förstår, killen i växeln hade precis så där mörk röst att man kände sig som ett litet barn i jämförelse. Jag började fundera på om jag hade pratat i ett högre register än vanligt av någon anledning, men jag kom fram till att det nog bara var killen i växeln som var extrem. Han hade nog ätit tavelkrita.
Den här Magnus svarade inte, så jag väntade en halvtimme och ringde igen. Då svarade en väldigt glad kille i växeln. Han verkade positiv. En sann livsnjutare. Jag sa återigen att jag hade blivit kopplad ner till den här Magnus innan och så kopplade han ner mig dit igen. Jag kan tänka mig att han sjöng på en liten glad visa medan han gjorde det. Fast han jag skulle prata med visste inte så mycket om framtiden. Men dom hade nog redan fixat en glad lax till företaget. Här sitter jag.
Den tär på mig. Denna ständiga ovisshet som jag lever med dag in och dag ut. Jag vaknar på morgonen och oroar mig. Jag ligger vaken långt in på småtimmarna. Det finns egentligen inte så mycket mer jag kan göra. Kan försöka mig på några timmars sömn om jag har tur. Har jag otur blir jag som sagt bara liggandes där. Timme efter timme. Det blir så tyst. Jag kan nästan höra väggklockan vid matbordet en våning upp. Kan nästan höra hur den tickar.
Plötsligt tänker jag att jag skulle kunna göra något. Sekunden efteråt kommer jag på mig själv med att det var helt ologiskt. Jag kanske till och med har glömt vad det var jag tänkte på. Men jag kommer ihåg att det var osammanhängande och omöjligt. Då förstår jag att jag för en millisekund befann mig i något som skulle kunna kallas för sömnläge. Men vetskapen om att jag nyss sovit med ändå tänkt mig ur det får mig att vakna till ännu mer. Jag blir mer och mer oroad.
Egentligen vet jag ingenting mer än att det kan ringa vid sju-snåret. En lärare kan vara sjuk. Rätt vad det är kan jag få hoppa in och vikariera. Har skrivit upp mig som det nu och det är en obekväm känsla av att man kanske kan vara uppe på kvällen men att man kanske egentligen inte borde. Det fungerar inte. Jag somnar inte på kvällen numera. Det är omöjligt att gå upp på morgonen när man inte har något att göra. Därför har allting hamnat uppochned. Så ni kanske tror att det känns lite nervöst för mig om det ringer och jag knappt har sovit något alls. Men jag jobbar inte så.
Jag känner mig dum. Jag gjorde ett misstag. Fick reda på i kommentarsfältet att min brors gode vän Rickard, som kallas för Lake efter ett efternamn, har gift sig. Detta skedde i fredags.111111. Dagen som jag antog skulle vara det snabba slutets dag. Men vet ni? Egentligen tror jag inte på sånt. Att dagar har olika krafter. Möjligtvis att man har mer tur ibland än annars. Men det är nog mest en grej man orsakar själv under dagens gång.
Lake var alltid en favorit för mig bland Carls kompisar. Han var alltid trevlig och glad och stod hårt fast vid att han inte tänkte skjutsa någon på sin moped så länge personen i fråga inte använde hjälm. Så för en sån kille är 111111 en evighetens dag. Tror ni inte det? Som min andra bror sen kommenterade: "Lake har blivit make" så finns det väl bara en sak att säga. Grattis, jag önskar er ett långt och lyckligt äktenskap!
Jag gick ut och gick en liten runda med Freddy innan. Jag ville se lite dagsljus. Det har blivit en ovana på senare tiden att inte komma utanför dörren förrän det är mörkt, vilket verkligen inte är kul. Så idag fick jag ta tag i det. Och jag lyckades precis. Det blev mörkt ganska snabbt sen. Det var då vi tänkte att en kopp kaffe vore fint. Så vi gick till Cecil. Där satt Linn och Teo. Vi pratade med dom en bra stund. Tiden rann iväg. Personalen drog fram dammsugaren. Frågade om vi ville ha det sista kaffet. Sen satt vi där. Fyrtio minuter efter att det stängt kom vi på att vi kanske borde gå. Vi bestämde oss för att se drakhuset som Linn pratade om. Sen tittade vi på tvillinghuset i Holsby. Det var impulsivt. Såg ingenting genom den immiga vindrutan. Ruskigt trevligt sällskap över allt.
Den här bilden kunde ha tagits 080808 men den togs 080813 och det är tanken som räknas, faktiskt.
För tre år sedan och några månader var det 080808. I media beskrevs den som evighetens dag eller något liknande. Det var för att samtliga siffror hade en sluten form. Nollan tar aldrig slut och inte heller åttan. Det går bara runt hela tiden. Därför var det väldigt många som ville gifta sig just den dagen. Även många som ville att deras barn skulle födas den dagen. För evigt liv antar jag. Jag vet inte hur dom tänkte där. För som jag har förstått det så är livet bara roligt tills man blir sådär 120 år och inte kan gå, sitta, stå, ligga, känna något eller prata längre.
Men nu har dagens datum fått mig att fundera lite. Om 080808 var evighetens dag. Borde inte 111111 vara motsatsen då? Det snabba slutets dag. Det finns väl ingen siffra som börjar och tar slut lika snabbt som ettan? Kontrollerar på tangentbordet och står fast vid min tro och åsikt. Det här är det snabba slutets dag. Så det borde väl rimligtvis vara den absolut sämsta dagen att gifta sig på. Det kanske tar slut redan i morgon.
Jag har så tråkigt. Har tagit bilder på mig själv ur konstiga vinklar. Så här ser jag ut om man ser mig rakt framifrån. Därför har jag lärt mig att alltid undvika att bli sedd rakt framifrån. Ni kanske tror att ni har sett mig rakt framifrån, men ack så fel ni har. Kanske kan tänka lite själva?
- När folk särskriver
Viss särskrivning är mer okej än annan. Det är till exempel när man särskriver adjektiv med "jätte" framför. Till exempel "jättebra" och "jätte bra". Det är fortfarande inte okej, men det är inte lika illa som "pann kakor".
Min vän Claes tog fram ett väldigt bra exempel som jag tänker använda mig av nu. "Giftsvamp" och "gift svamp" är två ord som visar hur lätt särskrivning kan förstöra en menings mening. För er som tror att det inte är någon skillnad så vill jag inte ens förklara, det känns onödigt. Men "giftsvamp" är en giftig svamp och "gift svamp" är en svamp som har gift sig med en annan svamp och lever lyckligt i alla sina dagar.
- När folk skriver "och" istället för "att"
Detta är också en sådan sak som får duga ibland, medan det i vissa fall blir hur fel som helst. Jag stör mig på det väldigt mycket. Det har förmodligen blivit så efter att talspråket gjort om båda orden till "å". Men här kommer en nyhet för er. Man säger inte att det är kul och åka bil. Det heter att det är kul ATT åka bil. Däremot säger man att man ska gå hem och se på TV. För där säger man först att man ska gå hem OCH sen se på TV - när man har kommit hem. Om man inte vill lägga till ett "för". Då blir det: "Jag ska gå hem för att se på TV." Så då får man absolut inte säga: "Jag ska gå hem för och se på TV." Ni hör väl själva hur dumt det låter? Dårar!
- Folk som skriver "skämt och sidor"
Tänk att det finns folk som skriver "skämt och sidor". Det här med att man säger "skämt åsido" har ju att göra med att man pratar om något och sedan skämtar, för att sen förklara att det var lite som ett skämt vid sidan av. Men nu finns det alltså människor som har börjat skriva "skämt och sidor". Det där är bara två substantiv som sägs utan minsta innebörd. Var hittar ni logiken i det språkbruket?
Ex 1: - Skämt och sidor.
- Va? Är det ett mail eller något?
Ex 2: - Skämt åsido.
- Aha, hehe.
- Folk som åker till Ayia Napa och släpper loss för att dom tror att föräldrarna inte ska se - tillsammans med ett kamerateam från kanal 5
Jag har själv åkt till Ayia Napa. Känner att vi var aningen lugnare än dom som visas i "Sol, fest och oroliga föräldrar" på kanal 5. Där får man följa ungdomar som har åkt på sin första utlandssemester utan sina föräldrar, dock vet dom inte att föräldrarna följer efter och spionerar. Så dom är där för att festa och bara skita i allt helt enkelt. Dom pratar framför kameran om hur skönt det är att slippa föräldrarna på resan, så att dom kan göra vad dom vill utan att föräldrarna är där och klagar. Men jag förstår inte hur dom har tänkt. Om dom låter sig filmas av ett kamerateam från kanal 5 borde dom väl förstå att deras föräldrar kommer se det någon gång? Tröga människor. Tänk att det finns sådana. Har dom det behovet att resan MÅSTE filmas, så kunde dom väl åkt med SVT24 istället? Då kanske dom skulle klara sig undan.
- Folk som blinkar men kör rakt fram ändå
Idag skulle jag åka till Maxi och handla. När jag då var vid korsningen vid Shell så skulle jag svänga vänster. En bil jag mötte skulle också åt vänster - trodde jag. Han blinkade åt vänster. Så när vi då skulle mötas i svängen så där käckt som dom lär ut på körskolan, så slutade han plötsligt blinka och bestämde sig för att köra rakt fram istället med full fart så att han var nära att köra in i mig. Felet i detta ligger i att när han ska rakt fram så ska jag lämna honom företräde. Men eftersom han blinkade åt vänster känner jag mest att det hade varit orättvist att jag hade varit den som "gjorde fel". Glad att det inte hände något, men dagens ris till dig. Jag tycker inte om dig.
- När folk skriver fel på "de" och "dem" istället för att bara använda "dom" Jag känner mig själv väldigt dålig på att använda "de" och "dem" på rätt sätt och på rätt ställe. Därför använder jag "dom". Då blir det åtminstone halvt accepterat. Däremot om jag läser en text som är skriven av någon annan. Då har jag hur lätt som helst för att se att dom använder "dem" fel. Men inte när jag skriver själv. Lite konstigt kanske. Men det är så sjukt fult. Man kan inte börja en mening med "dem". Det går bara inte. Så snälla ni dumma. Om ni verkligen inte kan så kan ni väl åtminstone låta bli att försöka och istället använda ordet "dom"? Det funkar för både "de" och "dem". Jag förespråkar att man använder "dom". Svenska språket blir lite enklare då. Både för oss och för andra. - När bloggare har frågestund utan att ha några läsare Det finns massor av bloggare som ingen känner till och som bara skriver för sig själva och sina vänner och bekanta. Jag är en av dom. Fast jag skriver inte om kläder. Jag har bara skrivit två inlägg om kläder. Det ena handlade om att min nya jacka inte var specialtillverad för ryska spioner. Det andra handlade om att en tröja jag köpt i samband med studenten var alldeles för liten. I vilket fall har vi ungefär lika måna läsare. Och lyssna på mig. Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att ha en frågestund i min blogg. För jag skulle inte få några frågor. Det är löjligt. Det är så fruktansvärt... naivt att tro att någon skulle intressera sig. Det funkar inte på vår nivå. Man ska ha flera tusen läsare om det ska verka vettigt.
