På banken

Tidigare i veckan hade jag ett möte på banken. Tänker inte säga vad det gällde utan jag lämnar det där, det låter häftigare så. Nu kan ni inte utesluta att jag satte in 13 miljoner på ett konto. Men ni kan heller inte utesluta att jag blev kallad dit för att dom var oroliga för mig. Dock kan ni utesluta det, för det var verkligen inte därför, farmor, pappa och alla ni. Det var inte anledningen!

  Jag kom iväg sent så jag såg ingen annan lösning än att ta bilen. Den är alltid lite seg när den är kall. Dör när man inte gasar och sånt. Men den kom igång efter några meter och jag satte kurs mot parkeringen utanför biografen här i staden. Det kändes som en helt vanlig morgon. Förutom att fåglarna kvittrade tystare än vanligt. Det var som om dom viskade till varandra. Som att det var något dom inte ville att jag skulle få veta.
  När jag kom till banken pratade vi en stund. Hon skrev ner lite siffror på datorn och så sa hon att det var bra att jag hade mobilbanken i telefonen.
  "Du kan ju göra så mycket med din iPhone" sa hon.
Hon bara antog att jag hade en iPhone. Antar att det är lika mycket mitt fel. Tiden fanns att rätta henne. Istället nickade jag medhållande med ett artigt leende på läpparna. Naturligtvis kan jag göra massor av saker med den. Om jag bara hade haft en iPhone. Mina armar skakade. Det ryckte i mitt ansikte. Jag ville springa därifrån men det fanns ingen fri väg ut. Det var folk överallt. Plötsligt kunde jag inte höra vad hon pratade om. Istället hörde jag bara alla runt omkring. Folk hade börjat tissla och tassla om min iPhone. Rykten hade börjat spridas. En tjej sa till en annan att killen i det där båset där borta har världens finaste iPhone.
  "Jag har hört att det är en iPhone23" fortsatte hon medan jag sjönk ihop mer och mer där jag satt på min stol. Jag levde på en lögn. Aldrig mer skulle jag bli älskad för den jag verkligen var. För all framtid skulle jag bli älskad som killen med världens bästa iPhone. Ryktet föregick mig och det fanns inget jag kunde göra.
  Innan jag visste ordet av hade mötet börjat lida mot sitt slut. En sammanfattning om vad vi hade gått igenom väntade. Hon skulle skriva en mening och hon letade efter bokstäverna på tangentbordet. Tangent för tangent formade hon långsamt en mening. Jag vill slänga mig över datorn och skriva åt henne.
  "Så... långsamt..." kämpade jag fram mellan kramperna.
  "Förlåt?"
  "INGET!" vrålade jag.
  Sen tog jag fram bältet jag alltid har med mig. Jag fäste det runt stolen och spände fast mig. Det var i förebyggande syfte. Jag ville inte skada henne. Men det gick så långsamt. Mina händer var kalla. Min blick hade fått Tyrannosauros rex att tveka. Överläppen ryckte två snabba gånger åt vänster. Dom sista trådarna i det snart sönderslita bältet vittnade om att mitt ursinne var stort. Större än vad jag hade vågat tro. Precis då, när jag gjorde en sista kraftansträngning och påbörjade min färd över bordet, lutade hon sig tillbaka på sin stol.
  "Så där ja." sa hon belåtet.
  Jag drog en suck av lättnad. "Var det allt?"
  "Ja, om det inte är något mer du undrar över?" frågade hon som om ingenting hade hänt. Jag tittade mot henne. Spände ögonen i henne, reste mig upp, svalde långsamt och gick därifrån.