Idag fick jag reda på att min syssling ska bli pappa om tre månader. Blev väldigt glad. Hoppas verkligen att vi håller upp vår kontakt i framtiden också. Tänk att jag då kanske blir pappas syssling som alla barnen tycker är rolig. Eller så hatar dom mig. I vilket fall så är det helt sjukt att tänka sig att jag nu är av den generationen som får barn och som barnen ser som gamla. Även om det nog finns en majoritet som dom ser som än äldre.
Ibland när något stort händer i mitt eller mina nära vänner eller släktingars liv, brukar jag tänka att mamma hittar oss och inser hur mycket som har förändrats. Att hon har sökt efter oss ända sedan hon gick bort. Sökt efter oss för att kunna följa våra liv och se oss växa och så. Jag brukar tänka att hon nu hittar oss och inser hur stora vi har blivit. Till exempel som när jag tog studenten. Då tänkte jag att mamma kanske precis lyckades hitta hem till Vetlanda och såg när jag sprang ut.
Nu tänker jag att hon precis som jag har fått reda på att min syssling ska få en dotter. Hon tänker precis som jag att jag har blivit så stor. Folk i min ålder får barn. Tänk att dom som är jämnåriga med hennes yngste son, får barn. Vissa dagar tänker jag mycket på att hon precis hittat hem. Jag var inne och satte tillbaka min gitarr på stativet inne i lekrummet. Tänkte att mamma följde med mig och såg det. Så tänkte hon: Oj, han kan spela gitarr!
Jag skrev en låt till mamma en gång. Inser nu själv hur motsägelsefullt det är av mig att tro så här. Med tanke på att en del av texten lyder:
The years have passed
We're not so small
Oh, I believe
That you have seen it all
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar