När jag blir stor kanske jag jobbar på Elitfönster. Sökte jobb där idag. Att jag fyller 20 i år är ganska stressande. Jag ska ju ha ett jobb nu. Jag ska redan vara stor. Det finns folk som är yngre än jag som är etablerade artister eller idrottare. Killar som är yngre än jag var med och vann JVM-guld i ishockey i Kanada. Jag har aldrig varit i Kanada. Jag har aldrig ens spelat hockey i lag. Dom har sitt jobb klart för sig. Dom kommer spela hockey. Och dom kommer förmodligen tjäna mer än jag.
Jag ska göra galet mycket väsen av mig och bli känd. Sen ska jag få pengar för att bara vara. Folk ska betala för att få göra intervjuer med mig om just ingenting. Dom ska fråga varför jag är känd. Men jag ska inte kunna svara. Jag bara är det. Vissa kommer älska mig, för vissa älskar alla, bara dom är kända. Medan vissa kommer hata mig. Dom kommer ställa frågan: "Vad fan är han känd för?" Jag ska bli känd för att vara känd för ingenting. Jag ska vara rikare än Wayne Gretzky.
Jag kan gå vid Times Square och alla ska skrika efter mig. Dom få som inte känner igen mig frågar sina kompisar vem jag är. Men deras kompisar är så upptagna med att försöka få en glimt av mig att dom först inte hör. Den undrande kompisen börjar dra den vetande kompisen i tröjarmen, fråga snabbt om och om igen. Till slut får han ett surt svar: "Han är svensk". Då frågar han: "Är han känd för att han är svensk?" och får svaret "Jag vet inte."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar