Jag har väl egentligen inget att skriva om, men jag tänkte att jag tar upp något jag tänkt på dom senaste dagarna. För i söndags var vi nämligen på hockey i Landsbro. Det var Osby som var på besök och spelade mot Boro. Då såg jag en supporter. En ensam äldre man i 60-årsåldern som stod där med Osby-tröja. Jag har sett honom innan när Boro har spelat mot Osby.
Den här mannen verkar resa runt för att se sitt lag spela lite överallt. Han visar med händerna hur oroad eller glad han är. Vi satt på motsatt sida och såg hur inne i matchen han var. När han stod där och höll händerna för ansiktet och såg sorgsen ut över matchbilden och tabelläget. Vid ett tillfälle när Osby gjorde mål satte han händerna bakom huvudet och såg nästan lite kaxig ut, men det kan mycket väl ha varit lättnad. Förra gången jag såg honom så satte han sig ner på knä med ryggen mot rinken och vilade huvudet mot läktaren raden över.
När matchen var slut och Boro stod som segrare, så skulle vi gå. Vi gick då förbi honom där han stod och höll händerna för ansiktet. Han såg så ledsen ut. Som att han precis förlorat någon han älskade. Jag tyckte synd om honom. Det tyckte vi alla. Jag funderade nästan på att gå fram till honom och klappa honom på axeln. Säga att det säkert går bättre nästa gång. Sista tåget har inte gått, vet du väl? Han såg så sorgsen ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar