Nu sitter vi hos farmor. Vi gick hit. Varje gång jag går in på innergården tänker jag på hur jag verkade skrämma livet ur en tant här.
Det regnade den dagen, så jag hade dragit luvan over över huvudet. På vägen fram mot cykelstället möttes jag av en äldre dam. Av artighet hälsade jag på henne, med ett leende på läpparna. På ett snällt sätt. Resultatet blev inte som tänkt. Hon tittade snabbt upp och sedan ner igen. Hon verkade plötsligt stressad. Hennes ansiktsuttryck avslöjade en viss oro.
Damen vek av in mot en dörr. Det var samma dörr som jag skulle ta mig in genom. Jag följde efter. Hon fortsatte upp för den första trappan med snabba steg. Jag tog samma väg. En trappa till så var hon uppe vid mellanvåningen. Där fanns ett sopnedkast som, för att göra plats för själva nedkastet, var satt en bit från väggen. Den skräckslagna damen försvann bakom utbucknaden. Hon smög in där och tittade försiktigt fram bakom väggen. Jag tittade mot henne oförstående, men fortfarande vänligt, innan jag fortsatte upp för den sista trappan. Farmor väntade innanför dörren. Hon tyckte inte alls att jag såg obehaglig ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar