Tant i gungstol

När jag var liten ville jag plötsligt bli konstnär. Att måla for a living, det är ju ett barns dröm. Så jag satte mig ute i solen med mina vattenfärger. Jag trodde att man målade på gipsskivor, så det var vad jag gjorde. Började med att måla ett hus. Ett rött hus på landet. Sen sålde jag den tavlan till min pappas kompis. Tror jag fick 200 kronor för den kanske.

Sen målade jag av okänd anledning en tant i en gungstol. Den är visst inte riktigt klar. Jag tycker hon verkar ha tråkigt. Brunt golv, blå vägg och en rosa OnePiece. Inget mer. Men det kanske är en tv längre fram i rummet. Eller en stor mekanisk bok. Alla tanter gillar att läsa.

Älskade speakers

Vi var på hockey ikväll. Boro vann. Men en vinst till krävs för vidare avancemang. Tyringe hade med sig ett helt gäng supportrar. En liten klack skulle man väl kunna kalla det. Dom väsnades och hade sig. Skrek och trummade. Det var bara ett problem. Dom täckte hela gången för att man skulle kunna komma fram. Så rätt vad det var ropade speakern ut i högtalarna och bad dom att flytta upp längre på läktaren och lämna gången fri. Det följdes av buande från Tyringe-supportrarna. Rätt vad det var sa speakern; "Jag kan också peka finger." Tycker det var så skönt. Är inte dom artiga behöver man väl inte vara artig tillbaka? Gyllene regeln.

Jag råkade själv ut för det en gång när Vetlanda körde SM-final i speedway borta mot Västervik 2005. Eller, inte jag personligen. Jag var ju bara 12 år och deltog inte i allt det där dåliga. Jag tror det var att en Vetlanda-förare blev utesluten. Då började Vetlandas supportrar kasta in ölburkar och skräp in på banan. Rätt vad det var så speakern; "Vetlandas supportrar kanske vill bli ihågkomna som dåliga förlorare?" Det tog hårt på mig. Tyckte det var onödigt sagt. Men så här i efterhand var det ju så jävla rätt av honom. Sen fick vi ju revansch året efter ändå, så nu är det lugnt. Inga hard feelings. Ingen som behöver slita tag i mig medan jag slänger mig för att slå ner den jäveln.

Vetlandas egen speaker är också skön. Han harklar sig hela tiden. Hostar i mikrofonen. Säger fel. Ibland hör man hur han mumlar med dom andra inne i speaker-tornet. Man undrar varför han inte har stängt av micken. Men den roligaste tabben var när han fick nys om att det var utländska supportrar på plats som gärna ville veta resultatet i 50/50-lotteriet. Han talade flytande svengelska. "The winning lott is pink lott, serie K(svenskt K) som i Kent, nummer 1408."

Älskade speakers.

Korv stroganoff och min generation

Jag är ledsen, det blir inte så mycket skrivet här. Just nu har jag väl så kallad skrivkramp då. Är hela dagarna på ett museum och fixar inför utställningar. Det är vernissage på lördag. Mycket jobb. Är jag konstintresserad då? Skulle kunna säga nej, för att jag är ung och man inte ses som världens coolaste kille om man gillar konst då. Men jag skulle nog mer säga att det är helt okej. Vissa grejer tycker jag är riktigt häftiga. Men vissa grejer är ju väldigt tråkiga. Det är väl såna grejer dagens ungdomar tänker på. Drar allt över en kant. Fy skäms.

Nu står jag här och lagar mat för resten av veckan iallafall. Det blir korv stroganoff. Jag har fattat tycke för det. Och så är det lätt att göra. På tal om falukorv så minns jag en gång för många är sedan. Jag gick på lågstadiet i okänd årskurs. Vi sjöng mycket i skolan då. Höll på att öva på "Blommig falukorv", vilket farmor uppmärksammade. Så en dag när jag kom hem från skolan så hade hon gjort falukorv och lagt dit blommor. Såna man kan äta. Ringblommor kanske det heter. Det var en fin gest tycker jag allt!

Tankar på tåget hem igen

Nu sitter jag här och filosoferar. Tänker på lite allt möjligt, försöker få tiden att gå. Om två och en halv timme byter jag tåg igen. Nyss ringde Johan och jag försökte utveckla påringningen till ett riktigt samtal. Tio minuter höll han ut.

Det satt en asiatisk kille snett emot mig innan. Han stirrade på mig. Jag blev lite skärrad. Han satt där med slips. Fast han såg ung ut. Det kunde lika gärna ha varit en skoluniform. Jag kan inte rå för att jag då direkt börjar tänka på The Grudge. Men jag hoppas inte hans ansikte dyker upp när jag tittar ut genom rutan nu.

Jag vill vara hemma nu. Är sugen på att se Captain America. Bra huvudrollsinnehavare och allt. Verkar spännande. Det är ju en hjälte som aldrig blivit lika uppmärksammad i Europa, eller åtminstone Sverige, som Spiderman eller Stålmannen. Jag ska se den och jag ska tycka om den.

Jag hade förövrigt en konstig dialog med konduktören här på tåget. Jag visade upp min biljett och hon frågade om jag skulle vidare efter Mjölby. Då sa jag att jag skulle till Nässjö som jag skulle. Varpå hon svarade "Ja, tack!"

Vilket konstigt svar. Hon sa det inte på ett sånt där sätt som "bra, då vet jag" utan hon sa det som om jag hade erbjudit henne kaffe. Jättegott kaffe. Kanske erbjudit henne en dejt med Fabio. Jag vet inte jag. Tycker det var ett konstigt svar. Det var en stund sen nu. Nästa gång hon går förbi ska jag säga "lugnt..."

Tankar på bussen

Jag sitter på bussen mellan Sälen och Borlänge. Ska sitta här i några timmar till. Mina ögon fastnade vid lampan utanpå bussen, som ni kan se på bilden. Den är vattenfylld. Det är nog så mycket action jag får under denna resan.

Poppe, eller PK, som han heter här uppe i Dalarna, jobbar idag så han kunde inte köra mig till hållplatsen. Så jag gick. Hur lång tid kan det ta liksom, tänkte jag. Det visade sig att det kunde ta väldigt lång tid. Framför allt när man var osäker på vart man skulle gå. Så efter en stund ringde jag efter en taxi, annars hade jag inte hunnit.

Taxichauffören klagade på att dom hade plogat dåligt. Hon sa att dom hade ju inte haft så mycket att göra denna vintern, så lite kunde dom väl jobba? Så efter en stund av klagande på snön så sa jag något i stil med "Ja, ska man jobba med att ploga uppe i Sälen får man kanske anpassa sig lite och tänka på att det snöar mycket här." Men hon verkade tro att jag sa något i stil med "JA, MEN SKA DU ENVISAS MED ATT KÖRA TAXI UPPE I SÄLEN SÅ FÅR DU VÄL FÖR FA-AN FATTA ATT DET KOMMER FINNAS SNÖ?!!"

Nu åker jag iallafall med rätt buss. Fast det är en massa köer på vägen av okänd anledning som gör att det går väldigt sakta kombinerat med ännu långsammare. Jag hoppas verkligen jag hinner med tåget i Borlänge sen. Annars blir det jobbigt. Jobbigt är inte så kul.

Äger

Det förra inlägget skrevs igårkväll, men jag lyckades inte ladda upp det förrän nu. Förlåt för det. Den här bilden tog jag när jag hade ramlat.

Häng i Sälen

Jag reste en bit i onsdags, som ni säkert märkte. På söndag åker jag hem igen och då blir det nog lite mer iakttagelser, klagande och framlyftningar. Även en del tankar som bara dyker upp i huvudet på mig. Resan tar nämligen ungefär 10 timmar.

Nu hänger jag alltså här. Jag har aldrig åkt skidor innan. Inte en enda gång under hela mitt, snart 20-åriga liv, har jag stått med ett par pjäxor på ett par skidor. Om man inte räknar längdskidor då. Det gick ganska bra ändå. Ramlade bara en gång. Fast det var kanske mer en blandning av att tappa balansen och att slänga sig som i en nödåtgärd.

Första åket var lite gungigt i en liten barnbacke. Plogade mig ner. Sen åkte jag i samma backe igen och lyckades stanna utan problem den gången, pluspoäng. Jag fick en guldstjärna av tjejen vid liften för att jag var duktig. Sen blev jag bara bättre och bättre. Började svänga lite plogande och klarade barnbackarna utan problem. Det låter väl inte så bra för en vuxen man, men hej, det var faktiskt första gången jag åkte, någonsin.

Vi åkte mest vid Högfjället, men det var när vi skulle åka tillbaka till Lindvallen som olyckan inträffade. Vi åkte på en ganska naturromantisk transportled. Men sen började den korsa branta backar. Jag skulle vilja kalla det stup, men vissa av er är så känsliga att jag väljer att låta bli. Var rädd att jag skulle hamna snett och börja glida neråt med full fart, men jag lyckades hålla mig kvar.

Till slut kom vi till en backe där jag skulle va tvungen att ta mig ner, för att komma hem liksom. Så planen var att svänga nästan lite överdrivet mycket och åka så tvärt som möjligt. Det funkade ett tag. Men sen var det nästan som en liten snöhög mitt i backen så att min ena skida plötsligt gled långsammare. Sen försökte jag återfå kontrollen och svänga, men allt gick utför.

Jag började störta neråt. Kunde inte stanna. Plötsligt fanns där en ny liten hög av pudersnö och hastigheten sänktes så att jag höll på att ramla. Sen återfick jag inte balansen och ramlade. Allt blev vitt ( av snö, inte himmel). Sen satte jag klorna i snön, gled 100 meter! Eller kanske 10, innan jag stannade. Poppe hade blivit rädd, han trodde jag skulle dö. Först störtade jag, sen såg han bara ett gigantiskt vitt snömoln.

Men allt gick bra. Det var skönt att ramla. Riktigt kul faktiskt. Fast den backen var inte så härlig första dagen kanske. Så jag vägrade åka. Började vandra neråt med pjucksen. Efter ett tag kom det en tjej på en skoter. Jag behöver ju inte nämna att hon såg bra ut. Men hon var skitsnygg. Så, nu var det sagt. Och det gjorde väl inte det hela mindre pinsamt. Sen åkte vi ner till en lite mer plan yta innan resten av backen var av nivå blå. Därifrån åkte jag själv. Spännande. Jag undrade varför det var så svårt helt plötsligt. Det visade sig att en skida bromsade sig själv. Kul.

Fler tankar på tåget

Nu vände tåget, mig lurar ingen! Har suttit en stund i Hallsberg och visste väl nånstans att jag skulle få en belöning. Med tåget vände lyckan, brukar jag ju säga. Eller brukar jag det? Nu är ni lite förvirrade va?

Mannen framför mig pratar en sån extrem stockholmska att man nästan tror att han skämtar. Hade det inte varit för dom seriösa affärssamtalen i telefonen så hade jag nästan fnissat åt det hela. Han ser ut som en blandning av Woody Allen och Lasse Brandeby. Tänk er en man med det utseendet och en röst som Kim Sulocki. Fast mer extrem stockholmska. Då har ni min tågkompis framför er.

Om jag ändå ska berätta om mannen framför mig kan jag väl passa på att berätta om kvinnan bakom mig. Jag hatar henne. Hon smackar högt utan att äta något. När hon kom in flåsade hon fruktansvärt högt och höll på att slå sönder tåget.  Sen när jag inte trodde att hon kunde irritera mig mer så hände det värsta. Jag lyssnade på rösten i tåget. Ville vara helt säker på att tåget stannar i Borlänge. Då, när rösten räknade upp resans olika stopp, så ringer det på kvinnans telefon. Hon tar upp den och SKRIKER i luren! "ÄR GÖSTA DÄR?! Inte? SÄG TILL MIG NÄR HAN ÄR INNE DÅ!" Hon hade världens mest häxliknande, öronbedövande röst. Jag hade hellre lyssnat på det ihållande tjutandet från vår avfuktare i tvättstugan, eller pipet från en lastbil som backar, under resten av resan.

Tankar på tåget

Sitter på ett tåg mellan Mjölby och Borlänge. Läste på stationen på en stor affisch att det finns ett tåg till Borlänge som heter Mando Diao. Så jag blev hoppfull. Jag skulle inte bara spendera 25 minuter i Mando Diaos hemstad Borlänge, jag skulle även, om jag hade tur, få åka med ett tåg som heter Mando Diao. Så blev det dock inte. Det här tåget heter Charlie Norman. Men jag blev rätt glad ändå. Fast det var för att jag blandade ihop namnet med komikern Lennie Norman. Efter lite background check har jag dock kommit fram till att Lennie Norman verkar vara Charlie Normans son.

Jag blev lurad av det här tågets placering när jag gick ombord. Ni förstår, tågen har ju vänstertrafik i Sverige. Tåget stod på så sätt vid perrongen att jag satte mig på vänster sida, för att få åka framåt. Men givetvis rullade tåget iväg bakåt. Ett till spår dök upp på min vänstra sida och nu sitter jag här. Ensam, lurad, helt bortgjord.

Konduktören på det förra tåget, mellan Nässjö och Mjölby, var en ung kille. Så blond att håret nästan var lika gult som Kalles Kaviar-Kalles. Han var så solbränd. Så där solbränd som man skulle vilja vara på sommaren. Fast mer solariebrun, vilket kanske inte är så positivt. Han förstod knappt vart jag skulle ens när han såg mina biljetter och han lät exakt som Danny Saucedo när han pratade. Jag kom fram till att det inte är naturligt att vara sådär solbränd på vintern. Framför allt inte på det där solarie-sättet. Det såg ungefär lika illa ut som vita byxor när det är snö. Vita byxor i allmänhet.

För er nya läsare. Det här är ingen modeblogg. Jag brukar inte skriva om kläder eller smink. Inte heller om recept för god mat eller delikata drinkar. Jag är inte homosexuell, men det där om hans hy och om vita byxor. Det var bara tvunget att tas upp.

Det är så här jag vill att YouTube ska vara

Jag blir så glad. Det är inte ofta man hittar sånt här. Chatroulette Love Song har jag ju sett innan, men jag älskar den lika mycket för det. Det är så härligt, så underbart att vissa människor är så här kreativa. En helt underbar idé. Tänk vad fint för en glad tjej att råka ut för det här på Chatroulette, istället för att bara behöva sitta och disconnecta massa tjocka, onanerande killar.



Men nu fick jag se den här tack vare Schulman Show. Jag blir lycklig. Hör hur lycklig tjejen på restaurangen blir. Kan inte alla beställa sin mat på det här sättet? Helt fantastiskt. Det är så här jag vill att YouTube ska vara. En webbplats där man hittar klipp filmade av underbart kreativa människor.

Kebabchips

I fredags fick jag äntligen tag i mina kebabchips. Jag letade efter dom under den så kallade Mysmatchen, men jag lyckades aldrig hitta några. Jag trodde inte att den här smaken vann. Ni kan läsa om hela historien HÄR.

Men i fredags efter hockeyn gick vi alltså in på Statoil och jag såg hur dom här påsarna lyste framför mina ögon. Så som jag hade väntat. Jag kom hem, åt mat, tittade på Vänner. Sen öppnade jag en påse kebabchips. Eller Kebabdrömmen som dom heter. Dom var inte så goda. Smakade inte alls som jag hade tänkt mig. Jag kommer nog aldrig köpa dom igen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag har fått en nykick in i mitt hat mot den förra Mysmatchen-kampanjen. Hur kunda Vilda Västern vinna över pizzachipsen? Vilda Västern smakade ju exakt som pepparchipsen, som redan fanns. Kanske hade vart bra med nåt nytt istället för en dublett. Hallå? Mänskligheten?

Bowling

Vi bowlar. Tänkte att det var längesen. Framför allt discobowling. Det var väldigt längesen. Med andra ord kan man säga att det var en lång tid sedan vi slog ner käglor med rullande klot. Tänka sig. Vi hamnade precis på banan bredvid min bror.

Mitt roligaste "bowlingminne" är nog när vi hade bowlat med fritids under ett skollov. När vi sen var tillbaka och skulle äta mellanmål så sa min gamle vän Claes till en fröken, eller en förskolelärare, jag vet inte vad man säger. Det var ju inte förskolan. Jag vill inte förvirra er. Allt blir bara så fel! Han sa i alla fall: "Jag fick ingen strike." Då svarade hon: "Nej, men det är väl klart? Du kan ju inte kasta lika hårt som dom andra barnen."

Låt inte livet gå till spillo

Nu är nog den här tiden över snart. Det har gått ganska bra. Ett problem förra veckan var att lära 40 femteklassare att spela gitarr med en styck gitarr. Men den här veckan hade jag två gitarrer. Jag hoppas att eleverna har tyckt om mig. Kanske borde ta reda på det innan jag bestämmer mig för att bli lärare. För jag vet nämligen fortfarande inte vad det ska bli av mig. Jag vet bara att jag fötts med en gåva.

Piano

Som musiklärare känns det som att man borde kunna spela piano. Så i en vecka har jag suttit och klinkat lite på pianot i musiksalen om jag haft en längre rast. Det är kul. Men jag är ingen kung direkt. Jag vet inte varför jag gör detta, men jag tänkte ladda upp en grej jag spelade in. Det är min deppiga låt. Den som jag skrev för att den skulle vara så sorgsen som möjligt. Den handlar om självmord typ. Men var snälla mot mig. Jag har bara spelat piano en vecka, så ibland stannar jag upp och tänker på var jag ska ha fingrarna. Och i slutet vet jag inte vad jag gör. Jag glömde en textrad.

Får ändå visa leg när jag köper energidryck

Ibland under min uppväxt har jag väl tänkt att det vore coolt att se lite äldre ut. Typ 21 år gammal eller något. Det är bra, då får man göra typ vad man vill medan man fortfarande inte är så himla gammal. Idag frågade några elever mig hur gammal jag var. Jag svarade att jag var 19. Då skrek dom nästan. Dom blev ursinniga. Förbannade. "VA, ÄR DU BARA 19?!" skrek dom. "DU SER UT SOM TYP 30!"

Tankar i kön till Arbetsförmedlingen

Det här tar sån tid. Jag har stått här i en halvtimme och ändå har bara ett nummer på den digitala räknaren försvunnit förbi. Ett enda nummer! Jag vill hem och äta. Helst så att jag hinner tillbaka till skolan sen också. Barnen behöver sin lärare!

Jag såg nyss ett par. Det var en svensk man och en thailändsk kvinna. Tänka sig. Ibland syns det verkligen att mannen hade en enda plan när han reste dit. Men det är väl där jag hamnar om jag fortsätter hänga på arbetsförmedlingen.

En man kom in. Han påminde mycket om mannen som sjöng den där trololo-låten. Spännande. Fast det var nog inte han. Det fanns vissa olikheter. Till exempel nationalitet. Den här mannen talar flytande svenska. Herrn som sjunger talar nog bara ryska. Såg en intervju med honom en gång. Det är nog faktiskt bara ryska som gäller för honom. Inte ens engelska.

Plötsligt utbrast tanten vid försäkringskassan, i telefon, skithögt, "JAHA JA JA, JAJA JA, AHAHA JAAJA!" Jag vaknade till med ett våldsamt ryck likt Karl-Bertil Jonssons far framför julottan på juldagsmorgonen.

Det står förövrigt fortfarande kvar på samma nummer. Jag måste snart gå om jag ska hinna äta. Bra arbetsförmedlingen. Tack för er snabba, härliga service. Jag älskar köer. Framför allt köer när man inte på något sätt känner att man kommer framåt.

Killen med kollen

Läget är som så att jag har väldigt dålig koll på den kommande veckan. Jag vet att jag ska vikariera som musiklärare. Med andra ord vet jag att jag ska lära ut. Jag vet dock inte vad jag ska lära ut. Och jag är ganska så säker på att jag själv inte riktigt kan det jag ska lära ut. Men det löser sig nog.

Fel av mig

Ungefär en timme efter att jag skrev det där om att vara arbetslös så ringde det på telefonen. Jag ska visst vara musiklärare en vecka till. Spännande. Tjejen som hade sökt och fått jobbet hade tackat nej. Även det spännande. Den roligaste lektionen idag var med årskurs 4. Den bestod av fakta om Carl Michael Bellman och sen avslutades den med en massa Bellman-historier. 

Jag inser att jag gled ifrån ämnet där det sista. Jag ber om ursäkt för det och ska försöka låta bli att göra det i fortsättningen. Ha en fortsatt fredag och kör försiktigt på vägarna. Det är halt! Och kallt. Bitande kyla mot ens kinder. Mitt ansikte har torkat ut på grund av det. Så jag tog lite rakvatten. Återfuktande för känslig hud. Halvmanligt. Jag ber än en gång om ursäkt för min ämnesifrånglidning. Det ska inte hända igen. 

Arbetslös på en fredag

Nu har jag jobbat min sista dag för den här gången. Åter till arbetslösheten. För första gången på länge har jag dock en sån där äkta fredagskänsla. Den där känslan av att helgen börjar. Veckan är slut. Jag har alltid älskat fredagar. Det är alltid någon sorts laddning inför helgen i skolan, även om man inte direkt göra något annat än alla andra skoldagar. Men man känner ändå att en helg väntar. Det är skönt. Lördagar är inte samma sak. Då är det mer givet att man är ledig. Och så vet man att det är söndag dagen efter och då är allt tyst och regnigt och tråkigt och dystert. Låten om fredagar som alla älskar så mycket kommer här!

Livet som lärarvikarie

Idag när jag satt i personalrummet, frågade en lärare vem jag var idag. Jag svarade "David". Då var det en annan som undrade om jag var schizofren. Jag tänkte för en stund och insåg att hon blandade ihop schizofreni med dissociativ identitetsstörning, vilket jag inte lider av, så sant som att jag heter Glenn och inte för mitt liv skulle missa någon av Örgrytes matcher!

Jag fick faktiskt höra något bra också. Det var en lärare där inne som frågade om jag hade särskoleklassen i musik igår, vilket jag hade, så jag svarade ja. Hon berättade då att dom hade varit så nöjda med lektionen och tyckt det var så kul att lära sig spela gitarr. Dom hade varit så imponerade av mig som hade skrivit en egen låt. Assistenten som var med under lektionen hade även sagt att jag var så bra med eleverna.

Det här läraryrket kanske är något för mig ändå?

Misslyckanden

Jag skämtar mycket. Det är en del av mitt sociala liv. Jag är inte så seriös med folk jag inte känner så väl. Känner jag människor kan jag vara känsligare än många andra. Men första gången jag möter någon så är jag en skämtare som inte tas på allt för stort allvar. Därför slutar det ofta med att jag förblir en skämtare.

Som lärare är jag ofta sarkastisk. Inte när jag lär ut, men när någon säger något som inte har med ämnet att göra, så kan jag svara något sarkastiskt. Det hände bland annat idag. Det lät bra i mitt huvud. Tills jag sa det. Då insåg jag att ingen tyckte det var kul. Jag insåg att inte ens jag tyckte det var kul. Förstod inte alls hur filtret mellan tanke och talan inte kunde ha silat bort dessa ord.

Vi såg en film på fyra minuter. Om förtecken vid noter. Efter att filmen hade slutat och jag tände lamporna i klassrummet, så sa en elev sarkastiskt att; "Det var ju spännande!" Då valde jag att spela vidare på det här spåret. Så jag yttrade mig. Jag sa: "Ah, fast jag fattade verkligen inte slutet. Gjorde ni?" Det följdes - naturligtvis - upp av pinsam tystnad. Varpå jag fortsatte med att säga: "Antar att det var ett sånt slut när man måste tänka efter själv."

Ibland har jag såna dagar. Dagar när jag har dålig humor. När jag inte kan förstå att det jag säger inte är roligt. Riktigt misslyckade dagar. Ett annat exempel på en sån dag är när vi var ett gäng och fikade på Cecil. Mattias hade fått en chokladkula med en lapp, inbakad i sin semla. Det stod att han vunnit en plats på chokladprovning för fyra personer. En servitris kom fram och gratulerade och förklarade vad som skulle hända nu. Sen sa hon: "Så nu grabbar, får ni börja smöra ordentligt!" Jag svarade: "Nej, choklada!"