Jag reste en bit i onsdags, som ni säkert märkte. På söndag åker jag hem igen och då blir det nog lite mer iakttagelser, klagande och framlyftningar. Även en del tankar som bara dyker upp i huvudet på mig. Resan tar nämligen ungefär 10 timmar.
Nu hänger jag alltså här. Jag har aldrig åkt skidor innan. Inte en enda gång under hela mitt, snart 20-åriga liv, har jag stått med ett par pjäxor på ett par skidor. Om man inte räknar längdskidor då. Det gick ganska bra ändå. Ramlade bara en gång. Fast det var kanske mer en blandning av att tappa balansen och att slänga sig som i en nödåtgärd.
Första åket var lite gungigt i en liten barnbacke. Plogade mig ner. Sen åkte jag i samma backe igen och lyckades stanna utan problem den gången, pluspoäng. Jag fick en guldstjärna av tjejen vid liften för att jag var duktig. Sen blev jag bara bättre och bättre. Började svänga lite plogande och klarade barnbackarna utan problem. Det låter väl inte så bra för en vuxen man, men hej, det var faktiskt första gången jag åkte, någonsin.
Vi åkte mest vid Högfjället, men det var när vi skulle åka tillbaka till Lindvallen som olyckan inträffade. Vi åkte på en ganska naturromantisk transportled. Men sen började den korsa branta backar. Jag skulle vilja kalla det stup, men vissa av er är så känsliga att jag väljer att låta bli. Var rädd att jag skulle hamna snett och börja glida neråt med full fart, men jag lyckades hålla mig kvar.
Till slut kom vi till en backe där jag skulle va tvungen att ta mig ner, för att komma hem liksom. Så planen var att svänga nästan lite överdrivet mycket och åka så tvärt som möjligt. Det funkade ett tag. Men sen var det nästan som en liten snöhög mitt i backen så att min ena skida plötsligt gled långsammare. Sen försökte jag återfå kontrollen och svänga, men allt gick utför.
Jag började störta neråt. Kunde inte stanna. Plötsligt fanns där en ny liten hög av pudersnö och hastigheten sänktes så att jag höll på att ramla. Sen återfick jag inte balansen och ramlade. Allt blev vitt ( av snö, inte himmel). Sen satte jag klorna i snön, gled 100 meter! Eller kanske 10, innan jag stannade. Poppe hade blivit rädd, han trodde jag skulle dö. Först störtade jag, sen såg han bara ett gigantiskt vitt snömoln.
Men allt gick bra. Det var skönt att ramla. Riktigt kul faktiskt. Fast den backen var inte så härlig första dagen kanske. Så jag vägrade åka. Började vandra neråt med pjucksen. Efter ett tag kom det en tjej på en skoter. Jag behöver ju inte nämna att hon såg bra ut. Men hon var skitsnygg. Så, nu var det sagt. Och det gjorde väl inte det hela mindre pinsamt. Sen åkte vi ner till en lite mer plan yta innan resten av backen var av nivå blå. Därifrån åkte jag själv. Spännande. Jag undrade varför det var så svårt helt plötsligt. Det visade sig att en skida bromsade sig själv. Kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar