Fler tankar på tåget

Nu vände tåget, mig lurar ingen! Har suttit en stund i Hallsberg och visste väl nånstans att jag skulle få en belöning. Med tåget vände lyckan, brukar jag ju säga. Eller brukar jag det? Nu är ni lite förvirrade va?

Mannen framför mig pratar en sån extrem stockholmska att man nästan tror att han skämtar. Hade det inte varit för dom seriösa affärssamtalen i telefonen så hade jag nästan fnissat åt det hela. Han ser ut som en blandning av Woody Allen och Lasse Brandeby. Tänk er en man med det utseendet och en röst som Kim Sulocki. Fast mer extrem stockholmska. Då har ni min tågkompis framför er.

Om jag ändå ska berätta om mannen framför mig kan jag väl passa på att berätta om kvinnan bakom mig. Jag hatar henne. Hon smackar högt utan att äta något. När hon kom in flåsade hon fruktansvärt högt och höll på att slå sönder tåget.  Sen när jag inte trodde att hon kunde irritera mig mer så hände det värsta. Jag lyssnade på rösten i tåget. Ville vara helt säker på att tåget stannar i Borlänge. Då, när rösten räknade upp resans olika stopp, så ringer det på kvinnans telefon. Hon tar upp den och SKRIKER i luren! "ÄR GÖSTA DÄR?! Inte? SÄG TILL MIG NÄR HAN ÄR INNE DÅ!" Hon hade världens mest häxliknande, öronbedövande röst. Jag hade hellre lyssnat på det ihållande tjutandet från vår avfuktare i tvättstugan, eller pipet från en lastbil som backar, under resten av resan.