Vi var på hockey ikväll. Boro vann. Men en vinst till krävs för vidare avancemang. Tyringe hade med sig ett helt gäng supportrar. En liten klack skulle man väl kunna kalla det. Dom väsnades och hade sig. Skrek och trummade. Det var bara ett problem. Dom täckte hela gången för att man skulle kunna komma fram. Så rätt vad det var ropade speakern ut i högtalarna och bad dom att flytta upp längre på läktaren och lämna gången fri. Det följdes av buande från Tyringe-supportrarna. Rätt vad det var sa speakern; "Jag kan också peka finger." Tycker det var så skönt. Är inte dom artiga behöver man väl inte vara artig tillbaka? Gyllene regeln.
Jag råkade själv ut för det en gång när Vetlanda körde SM-final i speedway borta mot Västervik 2005. Eller, inte jag personligen. Jag var ju bara 12 år och deltog inte i allt det där dåliga. Jag tror det var att en Vetlanda-förare blev utesluten. Då började Vetlandas supportrar kasta in ölburkar och skräp in på banan. Rätt vad det var så speakern; "Vetlandas supportrar kanske vill bli ihågkomna som dåliga förlorare?" Det tog hårt på mig. Tyckte det var onödigt sagt. Men så här i efterhand var det ju så jävla rätt av honom. Sen fick vi ju revansch året efter ändå, så nu är det lugnt. Inga hard feelings. Ingen som behöver slita tag i mig medan jag slänger mig för att slå ner den jäveln.
Vetlandas egen speaker är också skön. Han harklar sig hela tiden. Hostar i mikrofonen. Säger fel. Ibland hör man hur han mumlar med dom andra inne i speaker-tornet. Man undrar varför han inte har stängt av micken. Men den roligaste tabben var när han fick nys om att det var utländska supportrar på plats som gärna ville veta resultatet i 50/50-lotteriet. Han talade flytande svengelska. "The winning lott is pink lott, serie K(svenskt K) som i Kent, nummer 1408."
Älskade speakers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar