Tankar på tåget

Sitter på ett tåg mellan Mjölby och Borlänge. Läste på stationen på en stor affisch att det finns ett tåg till Borlänge som heter Mando Diao. Så jag blev hoppfull. Jag skulle inte bara spendera 25 minuter i Mando Diaos hemstad Borlänge, jag skulle även, om jag hade tur, få åka med ett tåg som heter Mando Diao. Så blev det dock inte. Det här tåget heter Charlie Norman. Men jag blev rätt glad ändå. Fast det var för att jag blandade ihop namnet med komikern Lennie Norman. Efter lite background check har jag dock kommit fram till att Lennie Norman verkar vara Charlie Normans son.

Jag blev lurad av det här tågets placering när jag gick ombord. Ni förstår, tågen har ju vänstertrafik i Sverige. Tåget stod på så sätt vid perrongen att jag satte mig på vänster sida, för att få åka framåt. Men givetvis rullade tåget iväg bakåt. Ett till spår dök upp på min vänstra sida och nu sitter jag här. Ensam, lurad, helt bortgjord.

Konduktören på det förra tåget, mellan Nässjö och Mjölby, var en ung kille. Så blond att håret nästan var lika gult som Kalles Kaviar-Kalles. Han var så solbränd. Så där solbränd som man skulle vilja vara på sommaren. Fast mer solariebrun, vilket kanske inte är så positivt. Han förstod knappt vart jag skulle ens när han såg mina biljetter och han lät exakt som Danny Saucedo när han pratade. Jag kom fram till att det inte är naturligt att vara sådär solbränd på vintern. Framför allt inte på det där solarie-sättet. Det såg ungefär lika illa ut som vita byxor när det är snö. Vita byxor i allmänhet.

För er nya läsare. Det här är ingen modeblogg. Jag brukar inte skriva om kläder eller smink. Inte heller om recept för god mat eller delikata drinkar. Jag är inte homosexuell, men det där om hans hy och om vita byxor. Det var bara tvunget att tas upp.