Det stora stoldramat

Det var en gång en till synes helt vanlig söndag. Berättelsens jag hade en bror som skulle firas. Familjerna hade samlats. Familjen till födelsedagsbarnet, svärföräldrarna och sambons syster med barn. Alla var helt enkelt där. Det bjöds på varma mackor. Några med tomat och några med svamp. Allting var frid och fröjd. Människorna pratade och skrattade, gestikulerade och log. Då hördes plötsligt ett skrik. Det kom från hörnet borta vid tv-apparaten. Där hade min pappa hjälplöst fallit till marken då ett stolsben gått av. 

"Jäklar!" lät det, när han föll.

Tiden gick. Händelsen glömdes bort. Folk var glada igen. Alla skrattade och log medan dom pratade om händelser i det förflutna. Saker som hänt. Saker som varit roande och ledsamma. Samtalet gick tillbaka till stolen. Där stod den. Ensam vid väggen. Tom och ledsam blev den stirrad på av alla omkring den. Diskussionerna började ta fart. Hur hade den gått sönder? Vilken otur det var.

Då hördes plötsligt en kraftig explosion. Alla borden skakade. Glas föll till marken. Nästan. Plastbitar flög över hela rummet. Samtidigt som borden studsade kunde man höra en duns. Plastbitar fortsatte flyga. En hamnade bakom mig i soffan. Det blev tyst. På golvet låg farmor som fastklistrad i stolen med benen i luften. Den andra stolen för dagen hade gjort sitt. Det är ute med oss.