Jag sitter nere på mitt rum. Det är verkligen helt tyst runt om mig. Både pappa och Johan sover. Jag hör inte ens någon klocka. Det ska alltid finnas en klocka som tickar någonstans i bakgrunden. Det är då man upptäcker hur tyst allt är. Just när man hör klockans tickande. Men nu hör jag ingenting. Jag vill så gärna bli trött av denna tystnaden. Men min kropp vill inte sova verkar det som. Jag saknar den där känslan när ögonen bara faller ihop. Man får göra en kraftansträngning för att få upp ögonen igen. Sen sitter man där med suddig syn och försöker se klarvaken ut medan man får ta i med alla muskler man har för att ögonen ska hålla sig uppe. Men sen faller dom ihop igen. Jag blir aldrig så trött när jag vill vara trött. Så trött blir jag bara när jag tittar på filmer som jag redan sett och vet vad som kommer hända. Eller när jag är i skolan och läraren pratar i evigheter. Det är det skönaste som finns att somna så. I soffan framför en dålig film. Det är så skönt att verkligen känna hur man dras in i sömnen. Men nu händer det ingenting.
Vi var ute i trädgården idag. Det verkar som att hösten börjar komma sakta men säkert. Löven har börjat falla. Lite här och var ligger det ett gult löv som berättar att sommaren leder mot sitt slut. Ändå är det bara början av augusti. Det finns så mycket mer man kan hinna med. Det finns så mycket mer jag vill hinna med. Jag önskar att det inte fanns några hinder. Allt är så himla komplicerat. Det förvirrar mig. Allt man planerar och tänker på. Hur smidigt det skulle kunna gå. Hur tiden går så fruktansvärt fort och det är sällan man verkligen får något gjort. Så jag antar att den där klockan faktiskt tickar ändå. Man kanske inte alltid behöver höra den. Ibland kanske tystnaden tickar högre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar