Utgång

Födelsedagsmannen Mattias på bild. Nu sitter vi här. Precis som jag trodde hamnade vi på Bowlingen. Oscar ville förbi Willy:s först och ta ut pengar. Han tyckte det var närmare än Swedbank. Han ville väl vara effektiv. Själv brukar jag betala med kort. Jag tycker om att se hur namnteckningen försämras under kvällen.

Födelsedagsfirande

Jag och Freddy ska dra oss ner mot staden för att leta lämplig present till Mattias. Vi vet väl vad vi är ute efter, men det är ju inte säkert att vi hittar det. Men det här kommer bli en bra kväll. Vi ska fira födelsedagsbarnet på någon bra pub. Det är ju i Vetlanda så det lär bli på Bowlingen. Det brukar bli så. Det eller Ladan. Mindre obehagliga typer på Bowlingen.

Förresten är det väl lite osäkert om man kan kalla Mattias för födelsedagsbarnet. Han är ju vuxen nu. Han är Födelsedagsmannen. Det låter som en superhjälte. En superhjälte vars superkraft är att ständigt fylla år och bli större och starkare. Tills han skrumpnar ihop och dör utmattad i någon gränd. Han mötte ett helt gäng med yxor och bestämde sig för att fylla 200 år. Vilken missräkning! 200 år kan ingen människa bli. Så han åldrades rakt in i döden.

Mattias "Sheldon" Lindhe - 20 år!

Vad sjukt detta är. Sjukt kul, måste man väl ändå säga. Att du, min första största vän, äntligen - efter tjugo års lång väntan - nått åldern 20!

När du satt där på golvet på dagis och lekte med mig. Du måste ha tänkt att det vore så infernaliskt mycket roligare att bygga hus av klossar med mig om du kunde ha fått bli lite salongsberusad först. Men nu behöver du alltså inte vänta längre. För nästa gång vi bestämmer oss för att leka med Harry Potter-lego, rita krig med hjälp av streck i olika färger på ett blankt papper, eller bygga bilar av lego och skjuta iväg med våra underarmar som den mest brutala formen av dragracing, så kan du glatt trippa iväg med din egen lite busigt halvspringande gångstil till Systembolaget först.

Nu får du köra taxi. Jobbet som är så ohyggligt mycket mer exklusivt i småstäder än vad det är i din favoritstad New York. Det är nu du på riktigt är vuxen. Det finns inget "ton" i din ålder. Aldrig mer behöver du bekymra dig över finnar. Aldrig mer behöver du bekymra dig över pinsamma pip från elaka stämband. Nej, nu är du vuxen. Och vad passar väl bättre då än att här och nu ge dig världens absolut största, mest gigantiska "grattis"? 

Inget passar bättre, min vän. Säg inte emot! Ha den äran. Happy Birthday. Ja må han leva. Hjärtliga gratulationer. Congratulations. Baie Geluk. Përgëzime. Zorionak. Tillykke. Palju Õnne. Pagbati. Onneksi Olkoon, vilket är finska och låter lite halvsnuskigt eller kanske bara lite farligt anatomiskt. Sådant kan göra många unga människor osäkra och obekväma. Men inte dig. För du är vuxen nu. Stort Grattis! Ett fyrfaldigt leve för Mattias, han leve. Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!

Kan något överträffa Facebook?

Jag har precis nyligen skapat mig ett konto på Google+. Mina vänner har berättat mycket gott om det. Visst, nu har jag kanske bara tre vänner som enligt min vetskap, har användarkonton där. Men alla dessa vänner har sagt mycket gott om det. Åtminstone två av dem. De har yttrat sig offentligt i mindre lokaler hemma hos mig eller hos sig själva om att Google+ är bättre än Facebook. Det får mig att fundera och på något sätt ställa mig själv frågan; Kan något verkligen överträffa Facebook?

Först kanske man ska tänka lite på vad det är som har gjort Facebook så stort. Och det gör jag nog bäst genom att ta upp fördelarna som jag själv ser som, ja, just fördelar. Men också fördelarna som jag tror många andra ser.

Det finns en enkelhet i Facebook. Hela sidan har en simpel design som är lätt att förstå. Idén bygger på att man delar med sig av sin vardag till sina vänner. Vännerna kan i sin tur gilla det man gör eller kommentera det. Om de inte bryr sig så gör de ingenting. Visst är det läskande enkelt? Man vill bara slänga sig över närmaste dator och skapa ett konto. Eller så slår man sönder närmaste dator för man upptäcker att den saknar internet.

Facebook har blivit ett sätt att på ett totalt opersonligt vis, leva ut hela sitt sociala liv. Man har alla sina vänner där och de uppdaterar en dagligen om vad de håller på med. Man skänker sina gratulationer till folk på födelsedagar som man inte skulle ha en aning om i den verkligen världen. Om man inte vill prata högt inför andra kan man istället välja att viska i chatten. Vill man prata om något speciellt, som till exempel en film eller en sjuk händelse så är det nästan alltid bara att länka. Vill man visa en skitbra låt för sina vänner så har Facebook ett fint samarbete med Spotify. Mailandet kan man sköta på Facebook. Alla hemsidor på internet har en egen Facebook-sida. Man kan spela spel och prata med andliga personer. Med andra ord har Facebook lyckats samla hela internet och nästan hela världen på ett och samma smidiga ställe. Jag antar att det är därför man kan hänga på Facebook hela dagar i sträck när man känner att man inte kan utforska så mycket mer i webb-världen.

Ursäkta, jag ska bara stänga av min TV. Den har en tendens att börja pipa väldigt högfrekvent.

Så där ja! Märkte ni uppbrottet?

Så vad kan då bryta ner Facebook? Svaret borde väl vara att ingenting kan göra det. Facebook har helgarderat sig, skulle man väl kunna säga. Sidan har för sjutton gubbar allt. Innan var det Lunarstorm som lockade en massa besökare i Sverige. Där hade man sina vänner och möjligheten att skriva till dem. Men vad hade Lunarstorm mer? Gallerier, klubbar, visst. Det fanns likheter. Men Lunarstorm saknade alla viktiga samarbeten som har gjort att Facebook tagit över världen. Facebook konkurrerar inte med andra sidor. Facebook allierar sig. Facebook är numera en mötesplats för allt. Nu kan man till och med gilla saker via Facebook på sidor som egentligen borde vara konkurrerande. Det finns alltså inget som kan ta över, för allt är en del av det gigantiska Facebook-fenomenet.

Medan Lunarstorm körde på idén med personliga profiler, så kör Facebook på en simpel mall som alla får leva efter. På Lunarstorm kunde man beställa tjänsten Pro. Det innebar att man kunde ha snyggare effekter och bakgrunder på sin presentation. Utan att bli för långsökt kan jag tänka mig att det kunde finnas någon undermedveten avundsjuka på dem som hade råd med Pro och kunde ha så snygga presentationer. Jag hade Pro ett tag. En helt sönderutsmyckad presentation med mängder av ikoner. Helt meningslöst egentligen. Det var så mycket coolare att ha en stilren profil. Det hade min bror. Jag tog efter det sen.

Men Facebook har sina stilrena profiler. Det är lika för alla och alla kan vara med. Alla har samma förutsättningar oavsett inkomst eller telefonsaldo. Det tror jag de har vunnit mycket på. Alla är helt enkelt välkomna. Och det innebär också att det finns mycket folk där. Alla har Facebook. Därför allierar sig, som sagt, alla andra sidor med Facebook. Ingen vill vara konkurrent.

Google+ då? Jo där har vi en konkurrent. På Google+ kan man inte gilla saker med Facebook-tummen. De har inget samarbete alls, vad jag vet. Där ger man +1 istället. Google+ har inte ens någon officiell Facebook-sida. Designen är faktiskt enklare och det finns liknande funktioner för allt. Fast alla samarbeten saknas. Det kan inte vinna över Facebook då. Och kanske det viktigaste av allt. Människorna. Människorna finns inte där än. Man måste bli lockad till en sida av sina vänner. Det är kontakten man vill åt. Kan man inte prata med någon så stannar man givetvis på Facebook där man har hela sitt sociala liv samlat.

Något jag ser som positivt med Google+ är att man kan sortera sina vänner på ett väldigt enkelt sätt. Man lägger till dem i kretsar. Antingen vänner, släkt, bekanta eller sådana man bara följer. Varje gång man skriver en statusuppdatering kan man smidigt välja vilka som ska se den. På Facebook är en status antingen offentlig eller enbart avsedd för vissa specifika personer, om man inte vill göra en lista för personerna. Men på Google+ kan man alltså välja kretsen "vänner". Då får ens vänner se det. Men folk man bara träffat någon gång på en fest behöver inte se det, för det folket skulle jag placera i kretsen "bekanta". Med andra ord kan jag konstatera att den stora vänrensningen jag utförde på Facebook där jag tog bort ungefär 200 vänner som jag själv kände att jag inte ens skulle hälsa på om jag mötte dem på stan. Den rensningen hade jag aldrig behövt göra på Google+. För där hade de varit bekanta istället för vänner. Smidigt va?

Mysmatchen

Såg på Twitter att någon tänkte köpa kebabchips. Jag heter filipborglin på Twitter förövrigt, följ mig där. I vilket fall kom jag på mig själv med att också vilja köpa kebabchips. Så jag begav mig ner till Maxi. Men där fanns det inga. Så jag åkte vidare till Willy:s, men där fanns det inga kebabchips heller. Och inte på Lidl. Jag tycker inte om vår stad. Som inte är en stad, förlåt. Jag tycker inte om vår ort. Men det låter så mesigt att säga.

Gick in på OLW:s hemsida och kollade vilken chipssort som ledde mysmatchen. Givetvis leder Sourcream & Italian Cheese. Det låter ju inte alls som Sourcream & Cheese, som redan finns. Vad är det med dagens samhälle? Förra året vann Vilda Västern-chipsen. Dom smakar exakt som pepparchipsen som redan fanns då. Istället för att låta pizza-chipsen vinna. Jag blir så besviken på mänskligheten.

Nu lutar jag mig stället tillbaka i soffan och fortsätter titta på Breaking News med Filip och Fredrik. Det är bra idag. Väldigt spexigt. Dom har Tysklands gladaste DJ i studion. Och vad ska man säga? Han kör väldigt hårt på sin grej. Han ska ha en stor eloge för det. Han drog sig inte för att plötsligt spela pingis mot Filip heller. Det går fort. Nu klappar han igen. Dags att återgå till soffan. Ha en bra kväll och natt och så, hejdå!

Att förlora vårdnaden till en anka

Jag kan tycka att det skulle kunna kännas lite jobbigt att förlora vårdnaden om sin dotter till en anka. Men det är ju bara jag. Här på bilden ser vi alltså en oskyldig kvinna vid namn Anna. Hon har alltså förlorat vårdnaden om sin dotter till en anka. Det är tydligen fortfarande oklart ifall kvinnan får vårdnaden om sin son eller om ankan får "ta över rodret" där med. I vilket fall får vi väl hoppas att det är en snäll anka som låter kvinnan hälsa på ibland.

Flashbacks

Sitter och njuter av att ha tillgång till bil. Kan vara en av världens bästa känslor. En tanke slog mig dock. Farmor hade bilen innan och sen har min bror Johan haft den ett tag. Johan och jag har använt den vänstra nyckeln. Men ett starkt barndomsminne säger mig att farmor minsann använde den högra. Jag såg den nyckeln ligga uppe i hallen och tyckte att den var bekant.

Mer då? Jag skulle tappa upp ett bad. Det är en sådan där grej jag får för mig i omgångar. Ibland kan jag bada flera dagar i sträck och ibland dröjer det ett år mellan gångerna. Men jag stod där uppe och kom precis ihåg hur jag en gång tappade en napp och den rullade in under badkaret. Jag blev nästan lika ledsen nu som då.

3 har legat nere

3 har legat nere ungefär hela dagen. Jag har inte kunnat använda min telefon. Det är jobbigt bara att inte kunna smsa, men det hela blev verkligen jobbigt när jag skulle hitta hem till Poppe och inte visste vägen. Vi fick köra på en klassisk metod. Jag ringde från hemtelefonen och han mötte mig vid en bensinmack. Smidigt. Vi är värdelösa i vår generation. Fruktansvärt bortskämda med dagens teknik. Okej, det har inte varit så svårt att klara sig en hel dag. Jag har inte ältat det mer än när jag tagit upp telefonen och blivit påmind. Men fortfarande, bortskämda.

Vi tittade när HV spöade Skellefteå innan. Kan inte vara kul att vara Skellefteå-supporter nu. Total sönderägning. Skulle kunna tro att HV spelade mot ett gäng Skellefteå-spelare som gjorde färre mål än HV. Så illa var det. Nu sitter jag och halvsover framför Breaking News. Det är bra. Rent suveränt.

Byter lakan

Håller på att byta lakan. Jag är dålig på det. Eller, inte dålig som i att jag inte kan det. Visst, det har väl hänt att täcket lägger sig på tvären i påslakanet, men bara någon enstaka gång. Men jag menar mer att jag är dålig på att ta tag i det. Använder samma lakan i evigheter. Fast inte så länge att det blir äckligt. Man blir så trygg där i sina lakan. Dom luktar som en själv och det är ju tryggt, eller?

Jag får sträcka ut underlakanet varje kväll innan jag går och lägger mig. För efter en natt ser det ut som på bilden. Förstår inte vad jag håller på med i sömnen. Jag vet bara att jag sover oroligt och gnäller och sådant enligt folk. Någon gång ska jag även ha slagit knytnäven i väggen. Konstigt. Det var garanterat i rent självförsvar. Jag snarkar även som en mentalt instabil häxa när jag har druckit. På midsommarafton sov vi i gemensam sovsal, skulle man väl kunna kalla det. Jag varnade dom. "Bara så ni vet så snarkar jag väldigt högt när jag har druckit." sa jag till dom. En halv minut senare vrålade jag i sovande tillstånd - deras beskrivning. Just det, jag somnar även fort sådana kvällar.

Skjut inte upp saker

Hej. Det farliga med att skjuta upp saker är att det kan bli mörkt. Typ saker som att klippa grannens gräsmatta. Skjut inte upp sådant. Speciellt inte i slutet av september. Det blir mörkt alldeles för fort för att börja klippa vid klockan sju. Jag ville bara säga det. Bilden är tagen med blixt.

Jävla maskin sågar ner omvärlden

Hittade visst Oscar

Råkade visst hitta min gode vän Oscar i tidningen. Mycket fin bild.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Tänka sig

Tänka sig att jag nu kan mobilblogga med riktiga bilder. Här sitter jag och äter IKEA-choklad. Det är typ som Eldorado, fast i annan förpackning.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Nu har jag bil

Jag och pappa tog en sväng till Kalmar idag och testade det där med att köra vilse. Det var spännande. Det ska ju vara så bra med team building av olika slag och vi kände väl båda två att paintball och sådant, det är lite för hårt för oss. Så vi testade hur fel vi kunde komma och ja, det gick att komma rätt fel.

Anledningen att vi skulle åka dit var att jag skulle hämta min bror Johans bil. För han tycker att han kör för mycket i onödan när han har bilen. Han är ju bara en fattig student. Så nu ska jag testa det där med att försöka att inte köra för mycket i onödan. Jag kommer bli fet. Ruskigt fet. Fetare än rent fett. Men det hindrar mig inte från att lägga ut en bild på min brors kreativa paraplydrink.

Den där gången när vi blev rånade

Det hände sig så en gång att jag och min gode vän Freddy var ute och gick. Rätt som det var gick vi förbi ett hus. Det var ett sådant där typiskt tvåfamiljshus. Lite kubformat möjligen, men ändå med lutande tak. Freddy förklarade att Eminem bodde där inne. Sen satte han igång Pluras version av "Logiskt", Petters låt, på Spotify. Jag försökte övertyga honom om att det faktiskt var Petter som gjort låten. Och att det förmodligen var så att det var Petter som bodde i huset, inte Eminem. Men Freddy trodde bestämt att det var Eminem som bodde i det babygröna tvåfamiljshuset. Så vi stod där ett tag och bevakade övervåningen från marken. Då fick vi syn på Petter, givetvis klädd som Eminem, men det var Petter. Han vinkade åt oss. Vi vinkade tillbaka och kände att vi just erfarit något häftigt.

Plötsligt kom det två skumma typer gående. Båda hade svarta shorts och vinröd t-shirt på sig. Killarna gick in till Petter och vi kunde se hur dom samtalade inne i lägenheten. Efter en stund kom båda ut. Den ene hade en glasflaska i handen. En grön sådan, utan etikett. Men hans kompis gick till en container precis utanför huset och hämtade två flaskor. Sen gick dom iväg.

Efter en stund kom jag och Freddy på att vi stod kvar på samma ställe som vi gjort i evigheter och bestämde oss för att vi kanske borde gå. För att vi var obehagliga och så. Vi vände oss om och började gå, men då mötte vi dom två skumma typerna igen. Dom gick fram till oss och hoppade som passiva fotbollsbackar. Ni vet, som man tänkte om Mikael Nilsson i EM 2004? I dom mest frustrerande stunderna när man bara ville att han skulle försöka rensa. Så stod dom och hoppade. Dom krossade sina glasflaskor och riktade dom mot oss. Sen sa dom att vi skulle ge dom alla våra pengar.

Freddy som då inte var Freddy längre, utan helt plötsligt var Mattias, på något sätt, gick då fram till den mindre killen. Det var killen med två glasflaskor. Så tog han ett hårt tag om honom. Som en kram, fast inte så snäll. Så sa Mattias att: "Nu låter du mig för helvete va." Han sa det med en sådan oberörd ton i rösten. Sen släppte han taget om honom. Då tappade killen flaskorna i marken och sprang iväg med ett skrik.

Den andre killen studsade fram till mig. Han var något biffigare, skäggigare och mer tatuerad. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag skulle behöva tampas med honom. Men det var väl något dom hade kommit överens om. För att den mindre killen inte skulle behöva slåss mot mig. Det tatuerade monstret vrålade mot mig i alla fall. Han hade en krossad glasflaska i den ena handen och en gigantisk nyckelknippa i den andra, som han skakade av okänd anledning. Men jag stod helt stilla och oberörd. Så sa jag: "Stick, din jävel." Med betoning på "din jävel". Med ett ganska mäktigt harklande i rösten. Då skrek han som en liten flicka. Sen sprang han iväg.

En dröm

God morgon. Nästa inlägg jag skriver här handlar om en dröm jag hade. Bara så ni vet. Så ni inte blir helt förskräckta och så. Det är ert problem.

Röd Chili Bacon är tillbaka

Jag förstår inte McDonald's reklam om att Röd Chili Bacon är tillbaka. Båda killarna sätter sig på sina platser med sina hamburgare. Precis efter att han tagit upp sin burgare, utbrister han: "Kolla, Röd Chili Bacon är tillbaka!" Men han har ju uppenbarligen beställt den. Likaså den andra killen. Dom visste ju redan. Deras samtal borde ha ägt rum när dom gick in och såg menyn.

Tittar på hockey...

Tittar på hockey. Hv möter Färjestad och leder med 1-0. Slås av hur otroligt tråkigt det är att titta på studiosändningen. Gubbarna är grå och trista och skrattar nervöst åt vad som sägs för att dölja spänningen i studion. Dom intervjuade Jesper Fasth innan och fick det att se ut som ett polisförhör. Dom är frånvarande på något sätt. Jag blir riktigt deppig.

Sökt jobb

Jag skickade iväg mitt livs första första jobbansökan innan. Den innehöll CV och ett personligt brev. Det kändes konstigt att skicka iväg ett så blygsamt CV. Jag har ju aldrig gjort något i hela mitt liv. Finns inte så mycket att skriva helt enkelt. Men jag hoppas dom bortser från det och förstår vilken otroligt underbar medarbetare jag skulle vara. För det skulle jag. Självklart.

Dra mig baklänges

Det verkar funka att säga vilken befallning som helst när man blir förvånad. Så länge den handlar om en själv. Gör något åt mig! Jag menar, för att jag blev så förvånad av det som nyss hände. Så himla onödigt. Vilka otroligt meningslösa tankegångar.

Slå mig hårt i magen, så sjukt det där var!
Köp mig en fågel, vilken bedrift!
Kalla mig Gösta, vad galet!
Stjäl alla mina saker, så sinnessjukt det där var!

Jag är hungrig.

Lunch på Chili Thai

Mötte upp Poppe för en lunch på Chili Thai. Det var mycket folk. Vi fick artigt fråga om vi fick sitta bredvid två damer. Jag misstänker att den ena av dom var präst. Vi pratade lite om lämpliga saker att säga på sin arbetsintervju. Om man blir tillfrågad om man kan säga något negativt med sig själv. Man kan ju säga att man kanske kan bli lite för engagerad i sitt jobb. Att man har svårt att gå hem på dagarna. Men vi kom även fram till att man blir väldigt snuvig när man äter på Chili Thai.

Förnedring

Det känns som om jag varit utanför Vetlanda lite mer än vanligt den senaste tiden. Jag har varit i Linköping, Huskvarna, Göteborg och Motala på bara lite mer än en vecka. Det känns mycket trevligt. Men frågan är om inte kvällens tripp till Motala var den mest misslyckade resan jag har varit med om. Jag och Stefan åkte alltså dit för att se Elit Vetlanda ta sig till SM-final och försvara sitt guld.

Gjorde dom det då? Nej verkligen inte. Piraterna fullkomligt körde över dom. Efter nio heat var det endast två som inte hade slutat 5-1 till Piraterna. Och efter paus fortsatte slakten. Det gick inte ens att vara bitter över det. För Piraterna var verkligen helt omöjliga. Var dom efter i starten så flög dom förbi som blixtar på den andra rakan. Man kunde väl egentligen bara skratta åt det. Det var verkligen sjukt vilken utklassning det var. Slutsiffrorna skrev till 63-27. Och då är Piraterna ett lag som består av nästan enbart juniorer. Medan Vetlanda har förra årets världstvå och världstrea i laget. Nog tjatat om speedway.

Det börjar bildas en riktig supporterkultur även inom speedwayen.

På arbetsförmedlingen

Jag var på arbetsförmedlingen innan. Det är svårt med mitt dygn. Det är vänt åt fel håll och jag är inkapabel att gå och lägga mig i tid. Så jag är trött nu. Gick upp tidigt idag. Tidigt för mig, inte för er. Ni går ju upp tidigt varje dag. En kombination av att gå och lägga mig sent och sen ligga flera timmar utan att lyckas somna bidrog till en kort tids sömn. Så nu sitter jag här med röda ögon. Tjejen på arbetsförmedlingen undrade om jag var förkyld. Men jag sa att jag bara sovit dåligt.

Egentligen trodde hon att jag var hög. Att jag hade rökt alla möjliga grejer. Tagit sprutor och sådant. Så jag spelade med. Började klia mig lite överallt. Tittade ilsket mot henne medan jag slog vilt med armarna omkring mig. Jag vred mig mot stolsryggen så att det skulle sluta klia på ryggen. Jag började skaka där jag satt i stolen. Sparkade med benen så att hennes skrivbord studsade upp i luften. Det började skumma ur munnen på mig och hon bara skrek och tittade på mig med skräckslagna ögon.

Så för en sekund slutade jag helt upp med det jag gjorde och spände ögonen i henne. Sen började jag skrika tillbaka och hoppade upp och ner i stolen. Jag fäktade med armarna och slängde huvudet med full kraft i bordet. Hon satt som förlamad i stolen och bara tittade på. Hon visste inte vad hon skulle göra. Med gråten i halsen skrek hon förtvivlat utan att man kunde urskilja ett enda ord. Tårarna forsade ner för hennes kinder.

Då reste jag mig upp så att stolen föll omkull bakom mig. Vrålande sprang jag med full fart in i den stängda dörren. Man kunde höra en hög smäll innan jag raklång föll baklänges och slog i golvet med en duns.

I hennes ögon måste jag sett avsvimmad ut, för hon gick sakta fram till mig. Med försiktiga steg närmade hon sig och tittade mot min avsvimmade kropp. En tår rann ner för hennes kind och långsamt lämnade den hennes ansikte och föll, med mig som slutdestination. Hon såg vad som höll på att hända och försökte med sitt livs ansträngning att stoppa tåren från att falla. Men hennes försök misslyckades. Tåren nådde mitt ansikte och allt blev helt knäpptyst. Man kunde höra en nål falla över en gräsplätt. Världen stannade på något vis upp. Hon kunde känna kalla kårar längs hela ryggraden.

Med en våldsam kraft öppnades mina ögonlock och jag gav ifrån mig ett vrål. Hon hoppade till och ramlade av chocken ihop mot väggen. Där låg hon medvetslös medan jag flög upp från golvet och sprang ut från arbetsförmedlingen. Och nu sitter jag här. Ska åka till Motala ikväll. Hoppas det är bra med er.

Otäcka små gräsklippare

Tänkte sticka iväg till Mattias, men då kom pappa hem och sa att jag skulle klippa gräset. Det hade inte jag tänkt på. Det var lite långt. Och jag kände att jag borde fixa lite musik. Men vår gräsklippare låter så högt att jag var tvungen att ha hörselskydd utanpå hörlurarna. Det såg ut ungefär så här.

Lars Winnerbäck 110917

Jag hade den enorma turen att vinna två biljetter till en utsåld konsert med Lars Winnerbäck igår. Till den tog jag med mig Clara. Vi har pratat om att gå på en konsert i evigheter. Just Lars Winnerbäck har varit i fokus och det var ju helt perfekt att jag vann två biljetter då. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Vi var tvungna att ta oss ända till Göteborg. Tåg fanns ju, men det gick inget hem så sent på kvällen. Och vi var ju en klunga som bestod av en arbetslös och en studerande, så boende blev plötsligt också ett problem. Så vi hyrde en bil. För att åka till Göteborg över en dag. Jag kan inte ens köra i Växjö utan att kollidera med fordon av alla dess slag. Så det var verkligen bland det absolut knäppaste, sjukaste, mest galna jag någonsin har gjort och det var verkligen värt det. För konserten var i en klass för sig.

Turnén bygger på att Lasse ska komma närmare publiken. Det beskrivs som mer intima spelningar i mindre konserthus. Så jag måste börja med att säga att det var speciellt att sitta ner på hans konsert. Jag har sett honom fyra gånger förut, vilket jag nyss räknade ut. Efter samtliga av dessa konserter har jag haft fruktansvärt ont i fötterna efter att ha stått upp i timmar och hoppat och bara gungat. Men nu satt vi alltså ner. Nedsjunkna i bekväma fåtöljer skulle man väl kunna säga. Kan det bli bättre? Vi kom in i Stora Salen i Konserthuset i Göteborg och letade fram våra platser. Det slog oss att vi satt ungefär hur bra som helst. Vi satt nästan lika bra som Lasse är bäst.

Lars Winnerbäck upphör aldrig att förvåna mig. Det spelar ingen roll om han kommer med en hel symfoniorkester eller om han står ensam på scen med en akustisk gitarr. Han skulle kunna stå med en triangel och ändå skapa trycket av 30 000 olika skrikande hockeyklacker. Fast nu är han inte ute efter det och därmed får vi aldrig bevittna detta. Det jag vill säga är att det är exakt lika rysligt triggande att lyssna på en Winnerbäck ensam med gitarr, som en Winnerbäck med stort kompband. Igår hade han med sig tre stycken till. En som spelade piano och gitarr. En på trumpet och slagverk. En på cello. Hade alla dessa instrument kunnat spelas samtidigt, hade inte konsertens tryckkänsla varit så konstig. Men nu spelade dom på ett instrument i taget, och ändå ville man hoppa. Inte hoppa som i metal, utan hoppa som i jag älskar det här.

Få artister kan förmedla samma kärlek till sin publik som Lasse kan. Kanske är det därför man helt sonika börjat kalla honom för just Lasse. För att man känner honom. Han och hans musik får en stor betydelse i mångas liv. Samtidigt som man tycks känna en besvarad kärlek från Lasses sida. Bara sättet han svarar på när han lyckas urskilja något som skriks från någon i publiken. Det finns en kärlek där. Eller sättet han pratar på mellan låtarna. När han kan förklara varför han skrev en låt. Hur han på ett så lugnt och sansat sätt kan vara så rolig att lyssna på. Han skulle vara en baddare på att hålla föredrag.

Det finns ett spänningsmoment på konserter. Man känner till dom flesta låtarna väldigt väl, men ändå hör man ibland inte vad det är för låt som kommer spelas. Hans olika live-versioner som han hela tiden lyckas variera gör faktiskt varje konsert till en ny upplevelse. Det är kanske därför det aldrig blir tråkigt. Eller så är det helt enkelt för att man älskar musiken. För är det något killen lyckas med så är det att skriva texter man antingen kan sätta sig in i och förstå, antingen se som vackra historier eller till och med se sig själv i. Och detta gör han samtidigt som han sätter högklassiga toner till bokstäverna.

Trots att dagen som började med den galna idén att hyra en bil och sedan avslutades med en fantastisk konsert, var en underbar dag, så finns det en sak jag faktiskt stör mig på. Det är att det känns som att jag inte tog vara på det. Det har gått över ett dygn sedan konserten började och jag har fortfarande inte insett att jag var där. Jag lyckas inte ta in det och därför känns det som att jag missade en känsla som skulle varit fantastisk. Just känslan att jag lyssnar på Lars Winnerbäck som spelar musik enbart för oss just nu. Den känslan lyckades jag aldrig få in. Och jag fattar det fortfarande inte. Känslan av att ha gått miste om något är den värsta känslan jag vet. Men i det stora hela var dagen underbar. Fantastisk. Nästan perfekt. Så mycket större kan det inte bli.

When we were winning

I torsdags kväll satt jag och tråkade igenom facebook. Tittade vad folk hade skrivit och tryckte in på folks bilder och bläddrade i evigheter utan att riktigt ha någon aning om varför. Jag hade tråkigt helt enkelt. Så såg jag att United Stage hade anordnat en tävling. Det är företaget som har hand om Lars Winnerbäcks nuvarande turné. Man kunde vinna två biljetter till dom redan utsålda konserterna. Mer vet jag väl inte riktigt. Men jag deltog i tävlingen. Kryssade i att jag ville på konserten i Göteborg den 17 september, alltså igår. Trodde ju inte att jag skulle vinna. Så det var väl mest för att det vore fel av mig att inte deltaga. Vinnarna skulle kontaktas redan på fredagen. På förmiddagen.

Så precis innan jag, Freddy, Joel, Mikael och Medea åkte till Huskvarna för Karamell, tittade jag in på min mail. Där hade jag visst vunnit biljetter till en av Lars Winnerbäcks konserter i Malmö nästa helg. Men jag hade fått ett mail till. Där stod det att det hade blivit fel och det var ju i Göteborg jag hade vunnit. Så jag åkte iväg till Huskvarna och kom hem runt två på natten. Sen gick jag upp vid nio och Clara och jag pratade om hur vi skulle komma dit. Det slutade med att vi hyrde en bil och åkte till Göteborg. Så jag körde till Göteborg. Det var spännande. Men jag tror det gick bra. Körde inte vilse förrän vi var i Jönköping på vägen hem. Körde fel på samma ställe två gånger om. Men på något sätt kom vi rätt ändå efter felkörningen, det var väl något vi gjorde annorlunda.

När vi kom fram till Göteborg skulle vi parkera. Så vi åkte in på Lisebergs stora parkering. Hittade inte en enda ledig plats, så vi vände för att köra ut. Då. Då fanns den där. En öppning mellan två bilar. En av dom hade parkerat så dåligt att Clara ville skriva en lapp till föraren. Jag antar att det var på grund av den kassa parkeringen som ingen hade ställt sig bredvid. Men då tänkte jag, kylig som jag är, att jag backar in där istället, som en chef. Resultatet blev som på bilden - Jag vann. Vi kan ju hoppas att det var en riktigt tjock person som körde den svarta bilen.

Humörlyftare - del 5

Idag är jag tillbaka på Mando Diao-spåret efter en blixtförälskelse i Janet Devlin. Låten jag presenterar idag är så självklar för mig så jag vet inte riktigt vad. Det dumma är att jag inte har tänkt på den innan när jag har planerat alla dessa inlägg. Den gick igång på Spotify nu och det slog ner som en blixt från klar himmel att jag hade glömt den. Jag får alltid ett leende på läpparna när jag hör den här låten. Ett sådant där behagligt leende som visar att jag verkligen njuter av musiken. Så blundar jag och lutar mig tillbaka. Även denna låten är en sådan låt som blir bättre när man höjer volymen några snäpp. Så att hela rummet fylls av tonerna och man blir totalt omringad och bara kan drömma sig bort.

Telephone Song

Jag gillar hästar

Hästar är häftiga. Det märkte jag för några år sedan. Det var när jag tittade på "Snapphanar", den där serien som gick på SVT för några år sedan. Under någon mörk scen i skogen gömde sig några bakom någon gran i mörkret. Så hörde man att hästhovar kom närmare och närmare på vägen. Det var dimmigt och en svartklädd ryttare flög fram genom skogen. Riktigt spännande måste jag säga. Det var då jag upptäckte att hästar som gnäggar och stegrar, samt ljudet av galopperande hästar, verkligen kan tillföra en spännande stämning i filmer som utspelar sig förr i tiden. Jag får även den känslan i filmen "Sleepy Hollow" med Johnny Depp i huvudrollen.

Men jag kan ingenting om hästar. Jag har alltid trott att en ponny är en väldigt liten häst. En sådan där liten, kompakt häst som ser ut som en häst, men kortvuxen typ. Sen har jag märkt att folk som kan något kallar en massa hästar för ponny. Typ D-ponny och C-ponny och allt möjligt. Hästar som jag ser som rätt stora ändå. Det förvirrar mig. Jag lägger upp en bild på hur stor jag tänker mig att en äkta ponny ska vara.

OBS. Bilden är ett montage.

Freddy äter

Jag sitter på Freddys säng i Freddys rum i Freddys hus och väntar på att Freddy ska bli klar med ätandet av sin mat. Under tiden skriver jag det här. Men nu gick Freddy upp för trappan och nu sitter han här bredvid mig på sängen, i skräddarställning som man fick lära sig på dagis, ni vet? Hans syster tittade nyss in och sa att vi var gulliga ihop. Ni då? Hur är det med er idag?

Linköping

I helgen åkte jag som sagt till Linköping. Det är en betydligt större stad än Vetlanda. Det märker man till exempel när man cyklar och inte riktigt kommer fram. Även när man går med skoskav och inte heller då riktigt kommer fram. Allting tar helt enkelt mycket längre tid. Men Robin hade lagom nära till allt det viktiga. Det var gångavstånd till Willy:s. Konstig beskrivning det där. Gångavstånd. Det beror väl på vem det är som går. För mig var det gångavstånd i alla fall. Även om det var betydligt snabbare cykelavstånd. Kan nästan tänka mig att det var snabbare gångavstånd än bilavstånd. Att cykelavståndet var snabbare även det, ingår förstås i att gångavståndet var snabbare än bilavståndet.

Mitt första intryck av Linköping var att det var bråttom till bussen. För det var inte gångavstånd till Robins lägenhet. Mer bussavstånd. Vi gick av i närheten av en pizzeria som hette någonting som jag inte kommer ihåg. Gott var det i alla fall. Jag skulle betala med mitt trogna kort. Men kortläsaren reagerade inte som jag tänkt mig och svarade istället med texten: "KORT EJ LÄST. KORT FELVÄNT?" Så jag tog ut kortet. Gnuggade lite med tummen, som ett proffs. Sen satte jag i det igen. Då sa killen i kassan att jag måste vänta på att det ska svara. Att jag inte kan ta ut kortet så tidigt. Men jag var ju tvungen, kortet lästes ju inte. Han hade ju ingen koll, killen! Där stod han och gav mig onödig information som om han visste bättre. Jag hatar honom för det. Hade det inte blivit fel är det väl självklart att jag inte hade tagit ut kortet direkt? Han ville ju bara förnedra mig genom att låta så där överlägsen. Men då kan han ju läsa det här så kanske han fattar hur lite jag fucking bryr mig! Vad tror ni hände sen då? Jo, köpet medgavs inte. Så jag fick spräcka min hundralapp. Och sen då? Jo, jag hade ju pengar på kortet. Men den där kortläsaren ville ju inte fatta det. Jag hatar den för det.

På lördagen kom vi cyklandes tillbaka från Willy:s när vi mötte en pojke, gissningsvis runt tolv år, som frågade om inte vi kunde köpa ut cigg till honom. Så vi hoppade av cyklarna och köpte en limpa till honom. Nej, det gjorde vi givetvis inte. Vi sa att vi inte tänkte göra det och sen cyklade vi vidare. Då mötte vi en till pojke som frågade samma sak. Och det var inte slut där. En tredje pojke frågade även han, samma sak. Då tänker ju ni att det måste varit tredje gången gillt. Men så var det inte. Vi fimpade hans glöd.

Vi lagade vår egen mat den kvällen. Kyckling med jordnötssås. Det var otroligt mättande. Jag tror det jäste i magen. Sen tittade vi på speedwayen från Vojens och öppnade några öl. Sen drack vi lite Jäger. Det ena ledde till det andra och plötsligt började vi skriva nya, feta dansbandshits. Det är konstigt att jag inte tog lite fler bilder. Jag glömde väl bort det. Mycket annat att tänka på. Jag tog en bild. En enda bild. Jag antar att det finns utrymme för en bild. Så ni får den här nedan.

Klippt gräset hos grannen

Ni får ursäkta min dåliga aktivitet, jag har varit och hälsat på en kompis i Linköping. Ni får nog höra mer om det. Nu har jag i alla fall återigen klippt gräset hos grannen. Vid ett tillfälle var jag helt övetygad om att en tvättbjörn sprang mot mig i full fart. Men det var nog bara något jag såg i ögonvrån. Lite senare var jag väldigt säker på att den satt och tittade på mig, men det var bara en vattenkanna.

Den där gräsklipparen vill inte riktigt som jag, men jag har fixat med en kreativ lösning. Den kallas för ett spännband. Ibland spänns det för hårt så att hela uppsamlaren vill flyga iväg. Så jag kom på att man kan ju fästa en krok först och sen när uppsamlaren har blivit lagom tung så kan man fästa den andra också. När jag förklarade det för grannfrun, log hon mot mig och berömde mig. Hon ville säga att jag var så duktig så. Och hon ville nypa mig i kinden. För att hon tyckte att jag var så duktig som hade klurat ut det alldeles själv. Då kände jag att det kanske inte var en så revolutionerande idé som jag först trodde, men den duger ändå.

Davids svåra ord

Jag utmanade min äldsta broder på Wordfeud. Det är som Alfapet ungefär. Man lägger lite ord sen får man se vart det bär. Det påminner mig om filosofilektionerna när jag och David gjorde korsord till varandra. Så körde vi hänga gubbe också. En gång vände sig David mot mig och sa "Nu du Filip. Nu har jag har ett riktigt svårt ord åt dig." Så log han malligt och självsäkert.

Jag tittade på lappen och såg att det var tomma rutor som skulle bilda två ord. David var alldeles säker på att han skulle hänga mig. Han var otroligt nöjd med sitt ord. Så jag sa "B" Och David satte ut bokstaven B på tre olika platser. Så jag tittade på lappen igen. Sen sa jag ett ord.

Jag: Byggare Bob?
David: Fan

På tåg mot Linköping

Jag har just gått ombord på tåget mot Linköping. Men vi står fortfarande kvar i Nässjö. Dom hade flyttat tåget till spår nio istället för åtta, sades det i högtalarna. Jag som är så snäll gick fram till en man med hörlurar och förklarade att så var fallet. Han tackade mig hjärtligt och förklarade att om inte jag hade sagt det, hade han aldrig hört det. Sen köpte han en bingolott till mig och förklarade att han och hans fru gärna ville bjuda på middag om jag råkade ha vägarna förbi Nässjö någon mer gång. Som tack, liksom.

Okej, jag tänkte gå fram och säga det till honom, så att han kom med på tåget. Men en annan kille hann före och fick allt beröm. Där stod jag kvar, otackad och ouppskattad. Förnedringen drog mig i håret och släpade mig uppför trappan. Sen släppte den ner mig med en duns mot spår nio. Nu sitter jag här på tåget, alldeles ensam och övergiven. Dock ser det ut som Molly Sandén som står och väntar utanför toaletten en bit bort. Det är inte hon. Men det är ju tanken som räknas.

Humörlyftare - del 4

Jag fick en länk av Freddy med kommentaren "Jag är kär." Och frågan är om man kan vara något annat än kär i henne. Svaret är nog nej. Janet Devlin. Hon sjunger som en gud. Hon ser ut som sig själv, vilket nog är det bästa man kan se ut som, eftersom hon är sötast i världen. Och lyssna på hennes dialekt. Det går inte bädda in klippet så ni får titta på Youtube

.

Enkelriktningsbesatthet

Tog en avkopplande och trevlig fika på Glazzigt igår tillsammans med mina goda vänner Freddy och Mattias. Så vi satt där och diskuterade arbete och livet och sådant. Det var mycket trevligt. Det är skönt att bara sitta och samtala ibland. Sådant man aldrig riktigt uppskattade som liten när alla vuxna pratade om ointressanta saker medan man fikade. Nu är det dock intressant. Nu är man en del av det. Det är vi som är dom vuxna nu och det är vi som pratar om jobb och fönsterrutor som håller på att lossna. Jag menar förstås ett av skyltfönstren som vinglade till lite då och då medan vi satt där inne.

Under tiden vi satt där, tittade jag bort mot andra sidan torget och såg vägen som nyligen gått från att ha varit enkelriktad till att ha blivit dubbelriktad. Nu får man alltså köra bil i båda riktningarna. Detta ändrades i somras någon gång. Under tiden jag höll på att ta mitt körkort. Så mitt under en körlektion sa min körlärare till mig att vi nu skulle testa något han aldrig hade gjort förut. Jag fick panik. Jag tänkte mig att vi skulle drifta eller köra upp på en ramp och köra på två hjul eller något. Men tydligen var det inte riktigt så farligt. Han ville bara köra en invigningstur på gatan som nyss blivit dubbelriktad - i den nya tillåtna riktningen. Så där svängde jag in.

Jag körde några meter. Vi mötte några bilar som vänligt höll sig på högersidan av vägen. Men föraren av vinröd Volvo ville inte acceptera min framfart. Han höll åt vänster och spände ögonen i mig. Jag frågade vad jag skulle göra och min körlärare sa bara att jag skulle fortsätta. Men Volvon svängde inte. Han stannade till precis framför mig och man kunde se hur föraren satt och vinkade bort oss. För att vi gjorde fel. Tydligen hade han inte hört att det inte var enkelriktat längre. Så Egon, som min lärare hette, skakade på huvudet och sa "nej nej, flytta på din egen bil". Då körde den mötande bilen fram till min ruta och jag tryckte ner den. Han skrek åt oss. Och Egon bara skrattade. Sen gasade mannen i den andra bilen iväg, väldigt bestämt.

Egon satt och fnittrade vid det här laget. Han lutade sig tillbaka och log belåtet. Så öppnade han munnen och sa:

"Det här var kul, Filip. Det här måste vi göra om!"

Follow my blog with Bloglovin

Varför jag inte kommer bli politiker

Jag vet inte hur det är med er, men jag tror jag talar för väldigt många när jag säger att alla blir intresserade av politik inför valen. Plötsligt sätter man sig in i olika frågor och tänker på vad man själv tycker är bäst. Man skapar sig en uppfattning för att sen kunna rösta på rätt parti. Alla ska ju rösta, det är målet i en demokrati. Men nu för tiden är det inte många som bryr sig om hur samhället blir just det samhället som det är. Men som sagt, inför valen bryr sig nästan alla.

När man sitter där och ser olika debatter i TV-rutan och läser lite här och där i olika tidningar om vad alla olika politiker säger och vad alla olika partier står för. Då kommer man fram till att man inte håller med några till 100 procent. Det finns inget parti som tycker exakt som man själv gör. Då får man nästan lust att skapa ett eget parti och välja ut allt som man själv tycker är bra.

Vissa personer blir extremister och går inte att diskutera med. Vad man än säger så blir det som att tala med en vägg. Ingen fin vägg med vacker tapet, utan en grå vägg av gipsskivor med skruvhål i. En sådan vägg. Det går inte att prata med en sådan. Och det är just där jag alltid ångrar mig. För jag får sådan panik på människor som inte på något sätt kan förstå fördelarna med det man säger. Jag förstår självklart att alla inte tycker som jag, men jag klarar inte av människor som är helt färgade av en åsikt och absolut inte kan se något positivt i andras åsikter. Det kan handla om frågor som liknar varandra, men inte ens likheterna tycks vara bra i den andra personens ögon. Sådana personer är av samma sort som idrottssupportrar som lägger mer energi på att smutskasta motståndarna än att lyfta fram sina egna.

Ibland vill jag hoppa på sådana människor. För att dom vägrar förstå hur irrationella dom är. Att det dom säger bara blir till dumheter när dom till slut börjar säga emot sig själva. Jag ryser till i hela kroppen och vill skrika. Men dom bara står och hånler och är hur säkra som helst på att dom alltid har rätt. Dom skrattar på ett nedvärderande sätt och försöker på så vis vinna debatterna genom att låta så självklara som möjligt. Det är hemskt. Jag klarar verkligen inte av det. Och det är därför jag brukar lägga ner mina planer om politik ganska fort. Jag får panik helt enkelt.

Lokomotiv Jaroslavl i flygolycka

Idag har ett helt ryskt hockeylag omkommit i en flygkrasch. Vad jag har förstått så var olyckan framme strax efter att planet hade lyft. Ombord på planet var bland annat Stefan Liv. Sedan jag var liten har jag alltid gillat Stefan Liv. Han var målvakten alla vi HV71-fans älskade. Han var den som alltid tände till extra när det verkligen gällde. Jag har inte så bra koll, men jag har för mig att han höll nollan i samtliga segrar i finalserien 2004. Jag kommer ihåg att Stefan tog över efter Kari Takko och att han var en ny stjärna. Man har så många fina minnen som involverar Stefan Liv. Bland annat fick jag hans autograf när han var i Vetlanda och tittade på speedway. Det var stort.

Det finns många som respektlöst säger att dom inte bryr sig idag. Att det dör tusentals människor i Afrika varje dag, till exempel. Men för att ett hockeylag inte är dom enda som har dött, är det väl ingen anledning att inte bry sig om dom också? Stefan Liv var en stjärna och är det fortfarande. Trots att man tycker det är hemskt att folk lider i Afrika, måste man medge att Stefan Liv var mer bekant i många människors liv. Därför är det inte så konstigt att hans död får mer uppmärksamhet. Det handlar om känslor för någon man sett upp till och älskat hela sitt liv.

Det är vid sådana här tillfällen jag upptäcker hur hårt ordet "bekräftat" kan slå till mot en. Många har suttit och följt nyhetsrapporteringarna om händelsen och många har hoppats att Stefan inte skulle ha varit ombord på planet. Sen har man fått bekräftat att han stod med på passagerarlistan. Sen har man läst att det nu är bekräftat att han är en av dom omkomna. Just ordet "bekräfta" har en så stor del i det hela. Det visar på något sätt att man har haft hopp in i det sista. Hur alla anhöriga till alla spelare, ledare och besättningsmän som var med på planet har kastats mellan hopp och förtvivlan. Alla mina tankar går till dom just nu.

På något sätt känns det så tomt när något sådant här händer. En flygkrasch är alltid hemsk. Människor som nyss satt glada och förväntansfulla för att komma hem eller komma bort. Sen är allt plötsligt slut. Oftast handlar det om enskilda personer som förloras. Idag handlade det om en stor grupp personer som alla hade något gemensamt. En grupp som älskades av många människor. Hela den gruppen försvann. Det är så hemskt att tänka på. Det är många familjer som måste få det dystra beskedet och jag lider med dom alla.

Moa Lignell - ackord

Sitter och kollar igenom trafikkällorna på min blogg. Det visar sig att många har kommit hit för att dom sökt efter Moa Lignell och ackord och allt möjligt tjafs som har med det att göra. Ledsen om jag har lurat er, men ni fick ju i alla fall chansen att läsa min fantastiska recension. För att ge er ett plåster över såren och för att hjälpa er att blåsa lite så kan jag säga att ackorden faktiskt, samtidigt som man lyfter lite på fingrarna, är:

Sätt capo på fjärde band NU! Sen kan ni tänka er att ni spelar Wonderwall, med två fingrar på dom nedersta strängarna på tredje band, nästan hela tiden, förutom när ni tar D i verserna. Fast då kommer ju fingret dit när ni tar Dsus4 ändå så, glöm det. Även Bm i refrängen är ju tämligen fingerlöst där nere.

Intro: G, C, Em, D, Dsus4, C

Vers: G, C, Em, D, Dsus4, C x2

Ref: G, Bm, C, Em, Em7, D, Dsus4
       G, Bm, C, Em, D, Dsus4

Mellanspel: G, D, Dsus4

Vers: G, C, Em, Dsus4, C x2

Ref: G, Bm, C, Em, Em7, D, Dsus4
       G, Bm, C, Em, D, Dsus4

Stick: C, G, D x2

Ref: G, Bm, C, Em, Em7, D, Dsus4
       G, Bm, C, Em, D, Dsus4

Detta gäller alltså versionen hon spelar på sin Idol-audition. Den är väl längre egentligen och allting. Men nöj er någon jävla gång.

En stilla fråga bara

Jag körde på en visit till Målilla ikväll. Det är speedway nämligen. Vetlanda vill vinna för att säkra slutspel. Dackarna vill stanna i elitserien. Helt okej match med andra ord. Fast det är kallt, jag fryser om händerna. Fingrarna är stela nu när jag skriver. Jag missar Idol men får ta och se det när jag kommer hem. Det blir nog bra. Imorgon ska jag och Salome se på när Simon spelar innebandy. Ni då? Hur är det med er?

Humörlyftare - del 3

Idag har jag ringt och sökt jobb. Det fanns inget behov av mig i nuläget. Men jag har i alla fall anmält mitt intresse kan man säga. Jag ska skicka CV och sånt där till dom. Och ett personligt brev. Då blir dom nog så glada att dom anställer mig. Vem blir inte glad av ett personligt brev?

Så här när man har blivit nekad ett jobb så kan man ju välja att ta det mycket hårdare än vad det var. Man kan bestämma sig för att gräva ner sig och aldrig mer gå ut. Man kan sätta sig i ett onormalt stort fönster och gråta medan regnet rinner ner på utsidan av rutan. Men man kan också passa på att lyssna på en av låtarna som alltid gör mig glad. Jag sa redan i första inlägget om det här att det handlade om Mando Diao. Det kommer säkert någon låt av något annat band också, men främst är det Mando Diao som gäller.

Idag har jag valt låten som fick mig att på allvar börja lyssna på dom. Innan kände jag till "Sheepdog". Även "God Knows" fanns på min dator. Jag brukade säga att Mando Diao var mitt favoritband för att jag ville ha ett sådant. Så en kväll tog jag tag i det och försökte lära mig några låtar. Jag minns hur jag var inne på SwedeTab och kollade på ackorden samtidigt som jag lyssnade på låtarna. Då var "You Can't Steal my Love" där. Jag hade aldrig hört den, men jag satte igång den. Den där introslingan. Jag har alltid älskat den. Jag gillar att sätta igång denna låten, höja volymen, luta mig tillbaka och bara höra musiken runt mig.

You Can't Steal my Love

Plötsligt händer det

Som väldigt många andra, bänkade jag mig framför Idol igårkväll. Det kändes som vanligt. Pär Lernström var inte riktigt lika på det som Peter Jihde var, men han kommer nog igång. Precis som Alex Schulman skriver.

Det här kan bli ett bra år. Jag minns för två år sedan, 2009, när jag började följa Idol på allvar. Det var året när Calle Kristiansson och Erik Grönwall var med. Jag minns att jag höll på Jon också.

Förra året kom jag aldrig riktigt in i det på samma sätt. Det var ingen jag föll pladask för och kunde hålla helhjärtat på. Jag gillade verkligen Olle. Hans audition var exemplarisk, men ändå var förra årets upplaga av Idol inte riktigt lika bra som det var 2009. I mina ögon.

Nu då? Jo igår var det så att en kille med mikrofon-frisyr visade vad han gick för. Han var kung. Sen kom en kille och spelade grym gitarr, men sjöng lite som psykologen i Elon-reklamen. Han kommer verkligen få många tjejer för han var både snygg och duktig. Tonerna var rätt, men sången var otydlig. Han försökte vara för mycket tjejdröm. Det blev sliskigt. Men han kan nog växa in i det. Sluta försöka förföra och börja beröra istället. Det kan ju vara en fördel att få röster från killar också i slutändan. Det märks så tydligt på honom att han kan.

Men det var en som stack ut ur mängden igår. Tänk er en skala på 1 - 10 000. I så fall var mängden på 4 000 kanske, medan den här tjejen var på 9 999. Jag vågar inte ge henne 10 000. Jag har sett för lite av henne. Men hon är på god väg. Den låten hon hade skrivit själv, var helt underbar. Jag började gilla den direkt. Men jag kom inte ihåg den. Förstår ni det? En radiodänga gillar folk direkt och nynnar på den i efterhand. Den här låten gillar man direkt, men man måste lära sig den. Den här låten kryper in i ens hjärta lite långsammare och den hinner täppa till alla flyktvägar som radiodängor missar. Kärleken för den här låten flyr inte. Den här låten är underbar. Moa Lignell är helt fantastisk.

Moa Lignell - When I held ya

Dygnsrytm

Nu är det dags. Jag ska en gång för alla vända på dygnet. Det är inte som att jag kommer gå upp vid sju varje morgon, så är det inte. Men jag ska börja gå upp vid en så pass tidig tid att jag har dagen framför mig och inte bara kvällen och natten. Nej, nu ska jag sova på natten och vara vaken på dagen. Inte tvärtom. Visst, än har det inte vart så farligt. Jag har inte sovit bort hela dagarna.

Men jag minns en gång. Dagen efter nyårsafton för några år sedan. Jag gick och lade mig väldigt sent. Minns inte hur sent, mer än att det var tidigt. Sen vaknade jag vid fyra minuter över fyra på eftermiddagen. 16.04. Då vaknade jag. Det var mörkt. Jag kände av en viss depression. Jag fick inte se dagsljus på över ett dygn.

Men det är inte allt. Med dygnet vänt på det sättet var det inte mycket att göra. Jag blev inte trött. Jag somnade återigen väldigt sent redan natten därpå. Det slutade med att jag vaknade vid halv sex. 17.30. Känslan just då. Den går inte att förklara. Jag har på sätt och vis förträngt den. På något sätt kände jag att jag hade förstört mitt liv. Det var bara två dagar men jag var fullständigt övertygad om att jag hade förstört mitt liv. Jag hade inte sett dagsljus på drygt två dygn och tre timmar. Jag vet vad ni tänker. Ni tror att jag är en vampyr. Ni tror att jag väldigt abrupt slutade se människor på stan. Ni tror att jag såg dom som näring. Ni tror att jag bet folk för att överleva. Ni har sjuka fantasier om hur jag behövde deras blod på ett lika akut sätt som dom behövde plåster efter att jag härjat. Men vet ni? Det är era problem. Det är ni som tänker för mycket.

Imorgon ska jag gå upp i tid. Sen ska jag söka jobb. Det är sånt man gör när man är arbetslös. Man strävar efter att lösa sin arbetslöshet och bli arbetande istället. När man inte har något att gå upp till blir det lätt att man bara stannar upp. Sen händer ingenting. Det är skönt att vara ledig på dagarna. Men det är absolut inte skönt när man har varit det för länge, medan andra inte alls är lika tillgängliga.

Humörlyftare - del 2

Jag sa ju att jag skulle ge er fler låtar som muntrar upp mig. Dom allra tråkigaste dagarna kan dom här låtarna göra underverk. Så är det bara. Idag är det en helt okej dag, men musiken är ändå underbar. Åtminstone i mina ögon och öron. Förra gången var det en låt av Mando Diao. Närmare bestämt "Song for Aberdeen". Även idag kommer jag ta en låt av dom. För att dom är bäst. Åtminstone i mina ögon och öron. Låten har alltid känts lite Beatles för mig. Och det är bara positivt.

She's So

Trädgård

Idag gick jag upp väldigt tidigt. Tycker jag. Det tycker inte farmor. Men i alla fall så gick jag upp tidigt för att gå ut och jobba lite i trädgården. Ni måste tro att jag är en riktig trädgårdsmästare. Ni tycker att jag är ute hela tiden och klipper, gräver och arbetar beundransvärt. Men sanningen är att jag inte trivs med det. Det finns inte en enda trädgårdssyssla som jag inte vill skjuta upp. Jag såg på TV en gång att det var en kille som hette Gustav Trädgårdh. Fick för mig att han var trädgårdsmästare också. Men enligt Wikipedia är han köksmästare på restaurangen Basement i Göteborg. Ska vi gissa på att det serveras mest vegetariskt där? Kort info om Gustav Trädgårdh är att han blev utsedd till årets kock 2010, samt att han har ett relativt fult namn. Men han är säkert en väldigt fin person. All heder åt Gustav.

Gräsklippning - igen

Jag ska klippa gräset igen. Kul. På vår trädgård nu. Jag hatar det. Så väl medveten om vad som finns nere vid Fläderblomsträdet. Flugor. Tusentals av dom. Dom sitter där och väntar på att killen med gräsklipparen ska komma så att dom kan hoppa på mig och driva mig till vansinne i drygt en halvtimme. Det är den värsta halvtimmen som finns.

Klippning

Jag har klippt min grannes gräsmatta igen. Det gick mycket bättre denna gången. Fast gräsklipparen är fortfarande irriterande. Jag har fått det intrycket av den nu. Det spelar nog ingen roll hur roliga skämt den drar. Jag kommer bara tycka att den är irriterande medan alla mina vänner frågar vad fan jag har emot den. Allt. Det kommer vara mitt svar. Den är för långsam på jämn mark och för snabb utför. Så är det. Den driver med mig. Folk säger åt mig att den är mer rädd för mig än vad jag är rädd för den. Men det är fan inte sant.

Det är även så att jag fått en tid att klippa mitt hår idag. Som jag hatar att klippa mig. Den ovana känslan efteråt är inte att leka med. Men framför allt hatar jag hur ful man är i spegeln. Precis när dom sköljt igenom håret och man får gå ut och sätta sig. Då kammar dom upp en frisyr som påminner om allt hemskt här i världen. Sen sitter man där och har ångest. Jag tror det kan vara ett knep för att man ska känna sig mer nöjd när man är klar. Så att det känns som man gjort ett riktigt klipp. Där fick jag till det. Fast nej.

Dessutom får jag andningssvårigheter. Vet ni varför? Det är för att när det blir tyst så börjar jag tänka på om jag andas för högt och då tappar jag min andningsrytm helt och hållet. Så sitter jag där och tar korta andetag som är motsatsen till djupa. Grunda. Förstår ni lättnaden när hon tar fram hårfönen? När det börjar låta. Då kan jag andas ut. Där fick jag till det igen. Fast nej. Det fick jag inte. Men jag kan andas nästan hur högt jag vill då. Ta ett djupt andetag. Andas in, sen ut. Så mår jag bättre en stund. Då tänker ni att jag borde prata med frisören istället. Kallprata lite, liksom. Om vädret och sånt. Det är klart jag gör det. Men samtalen dör ju ut efter en stund.

Kocken Kari kan inte intyga någonting

Jag har aldrig fattat meningen med reklamen för Mildas matlagningsgrädde eller vad det är. Dom försöker förklara att den är jättegod och perfekt att använda och att kocken Kari kan intyga det. Men så kan han ju inte göra det och det är där reklamen brister i mina ögon. Han tar in mat i munnen och kan inte svara för att man inte ska prata med mat i munnen. Så dom skulle kunna säga att Kari verkar tycka det är gott. Men istället ljuger dom. I stort sätt säger dom det här med reklamen:

"Det är gott. Det kan kocken Kari intyga. Så kan han inte det ;PPppPPP"

Det är så meningslöst. Han kan inte intyga det och då är det onödigt att ha med det. Jag känner en stark avsky mot den reklamen. Jag gör verkligen det. Ända sedan den kom för några år sedan har jag hyst ett personligt agg mot den. Han kan väl svälja maten och säga "Jajemän" eller något i den stilen. Eller varför inte bara nicka medhållande? Dom kunde lika gärna haft med en förlamad, stum, blind och döv man utan smaklökar i reklamen. Det hade varit lika givande. Fast Kari kanske är stum. Det kanske är därför berättarrösten fnissar samtidigt som han säger: "Om han kunde." I så fall är det jävligt okänsligt. Ville bara säga det.

Höst

Nu är det den första dagen i september. För mig - och många andra - den första officiella höstdagen. Det märks inte minst på det ostadiga vädret. Jag skulle klippt gräset idag. Två gräsmattor som nu står oklippta och ovårdade. Gräset står som långa gröna alien-antenner upp i luften. En liknelse som används allt för sällan. Jag har tänkt på hösten en del. När sommaren kommer är jag så lycklig. Man kan vara ute sent på kvällarna och allt är så mycket härligare på sommaren. Man kan sitta ute och grilla med sina vänner långt in på natten. Det är en härlig tid. Alla vet hur behagligt det är att dra upp rullgardinen på morgonen och se hur solstrålarna värmer upp hela världen utanför. Himmelen är alldeles blå och man vet att man kan göra vad som helst, just idag. Det är känslan man älskar med sommaren och känslan man alltid saknar när man längtar efter sommaren. Det är även känslan man så gärna vill komma åt när sommaren inte är som man har tänkt sig.

Tanken på hösten gör mig något besvärad. Det känns grått. Som öststaterna förr i världen. Alla vet att det alltid var höst där. Sen höst. Inte den tidiga hösten med rödgula löv på träden, utan sen höst. Helt utan löv och helt utan färg. Bruna löv som ligger fuktskadade längs gatorna. Bilar som pumpar ut avgaser och krockar med varandra. Frustrerade människor som skriker och tutar. Någon fimpar en cigarett på en annan. En lastbilschaufför somnar och kör på en stackars dam som håller på att korsa vägen med sin hemmagjorda rullator. Det sista hon hör är ett lastbilshorn. Det sista hon ser är två spruckna strålkastare som kastar en sista strimma av ljus över henne. Sen är allt över. Lastbilschauffören som vaknat i sista sekunden och slängt sig på hornet minns hur den gamla gummans skeva tänder hade visat ett sista leende. Ett leende som berättade att hon var nöjd. Hur hon under den sista avgörande sekunden hade kommit fram till att hon nu var nöjd. Inte alls belåten. Nöjd. Hon hade tackat för sig och sagt farväl till den eviga hösten.

Men man får inte glömma bort den viktiga delen av hösten. Den tidiga delen. Då när dom levande bladen blir till löv. Löv som inte helt utan anledning låter som ett fult uttal av engelskans "Love". Luften blir frisk och det är skönt att befinna sig utomhus. Det är vackert. Sommarens gröna färg är vacker, men höstens färger är måhända ännu vackrare. Det finns ingen årstid som ger samma intryck av förändring som hösten. På hösten lägger man märke till varje blad som skiftar färg. Man ser hur sommaren försvinner stegvis dag för dag. Men man är ändå glad. När man först tänker på hösten känner man att sommaren gått alldeles för fort. Att man inte har hunnit med något alls. Men när man börjar se hur höstens händer tar ett grepp om världen. Då blir man plötsligt nöjd. Man känner sig genast mer nöjd och beredd på att vintern snart kommer. Sen fyller man år och då är det bara ett år kvar tills man får handla på Systembolaget. Alla vet att det gäller alla.

Kaffe och Breaking News

Dricker just nu kaffe ur min gamla, gamla Toy Story-mugg. Allt medan jag tittar på Breaking News med Filip och Fredrik. Jag tror inte dom är kapabla att göra dåliga program. Skulle programidén vara halvtaskig, skulle deras sköna spontana samtal och deras förmåga att se det komiska i små detaljer, lyfta programmet upp i skyarna ändå. Strax måste jag ta tag i grannens gräsmatta igen. Jag hoppas det går bättre denna gången. Sen tar jag nog en sväng på vår egen gräsmatta också.