Det hände sig så en gång att jag och min gode vän Freddy var ute och gick. Rätt som det var gick vi förbi ett hus. Det var ett sådant där typiskt tvåfamiljshus. Lite kubformat möjligen, men ändå med lutande tak. Freddy förklarade att Eminem bodde där inne. Sen satte han igång Pluras version av "Logiskt", Petters låt, på Spotify. Jag försökte övertyga honom om att det faktiskt var Petter som gjort låten. Och att det förmodligen var så att det var Petter som bodde i huset, inte Eminem. Men Freddy trodde bestämt att det var Eminem som bodde i det babygröna tvåfamiljshuset. Så vi stod där ett tag och bevakade övervåningen från marken. Då fick vi syn på Petter, givetvis klädd som Eminem, men det var Petter. Han vinkade åt oss. Vi vinkade tillbaka och kände att vi just erfarit något häftigt.
Plötsligt kom det två skumma typer gående. Båda hade svarta shorts och vinröd t-shirt på sig. Killarna gick in till Petter och vi kunde se hur dom samtalade inne i lägenheten. Efter en stund kom båda ut. Den ene hade en glasflaska i handen. En grön sådan, utan etikett. Men hans kompis gick till en container precis utanför huset och hämtade två flaskor. Sen gick dom iväg.
Efter en stund kom jag och Freddy på att vi stod kvar på samma ställe som vi gjort i evigheter och bestämde oss för att vi kanske borde gå. För att vi var obehagliga och så. Vi vände oss om och började gå, men då mötte vi dom två skumma typerna igen. Dom gick fram till oss och hoppade som passiva fotbollsbackar. Ni vet, som man tänkte om Mikael Nilsson i EM 2004? I dom mest frustrerande stunderna när man bara ville att han skulle försöka rensa. Så stod dom och hoppade. Dom krossade sina glasflaskor och riktade dom mot oss. Sen sa dom att vi skulle ge dom alla våra pengar.
Freddy som då inte var Freddy längre, utan helt plötsligt var Mattias, på något sätt, gick då fram till den mindre killen. Det var killen med två glasflaskor. Så tog han ett hårt tag om honom. Som en kram, fast inte så snäll. Så sa Mattias att: "Nu låter du mig för helvete va." Han sa det med en sådan oberörd ton i rösten. Sen släppte han taget om honom. Då tappade killen flaskorna i marken och sprang iväg med ett skrik.
Den andre killen studsade fram till mig. Han var något biffigare, skäggigare och mer tatuerad. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag skulle behöva tampas med honom. Men det var väl något dom hade kommit överens om. För att den mindre killen inte skulle behöva slåss mot mig. Det tatuerade monstret vrålade mot mig i alla fall. Han hade en krossad glasflaska i den ena handen och en gigantisk nyckelknippa i den andra, som han skakade av okänd anledning. Men jag stod helt stilla och oberörd. Så sa jag: "Stick, din jävel." Med betoning på "din jävel". Med ett ganska mäktigt harklande i rösten. Då skrek han som en liten flicka. Sen sprang han iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar