Lokomotiv Jaroslavl i flygolycka

Idag har ett helt ryskt hockeylag omkommit i en flygkrasch. Vad jag har förstått så var olyckan framme strax efter att planet hade lyft. Ombord på planet var bland annat Stefan Liv. Sedan jag var liten har jag alltid gillat Stefan Liv. Han var målvakten alla vi HV71-fans älskade. Han var den som alltid tände till extra när det verkligen gällde. Jag har inte så bra koll, men jag har för mig att han höll nollan i samtliga segrar i finalserien 2004. Jag kommer ihåg att Stefan tog över efter Kari Takko och att han var en ny stjärna. Man har så många fina minnen som involverar Stefan Liv. Bland annat fick jag hans autograf när han var i Vetlanda och tittade på speedway. Det var stort.

Det finns många som respektlöst säger att dom inte bryr sig idag. Att det dör tusentals människor i Afrika varje dag, till exempel. Men för att ett hockeylag inte är dom enda som har dött, är det väl ingen anledning att inte bry sig om dom också? Stefan Liv var en stjärna och är det fortfarande. Trots att man tycker det är hemskt att folk lider i Afrika, måste man medge att Stefan Liv var mer bekant i många människors liv. Därför är det inte så konstigt att hans död får mer uppmärksamhet. Det handlar om känslor för någon man sett upp till och älskat hela sitt liv.

Det är vid sådana här tillfällen jag upptäcker hur hårt ordet "bekräftat" kan slå till mot en. Många har suttit och följt nyhetsrapporteringarna om händelsen och många har hoppats att Stefan inte skulle ha varit ombord på planet. Sen har man fått bekräftat att han stod med på passagerarlistan. Sen har man läst att det nu är bekräftat att han är en av dom omkomna. Just ordet "bekräfta" har en så stor del i det hela. Det visar på något sätt att man har haft hopp in i det sista. Hur alla anhöriga till alla spelare, ledare och besättningsmän som var med på planet har kastats mellan hopp och förtvivlan. Alla mina tankar går till dom just nu.

På något sätt känns det så tomt när något sådant här händer. En flygkrasch är alltid hemsk. Människor som nyss satt glada och förväntansfulla för att komma hem eller komma bort. Sen är allt plötsligt slut. Oftast handlar det om enskilda personer som förloras. Idag handlade det om en stor grupp personer som alla hade något gemensamt. En grupp som älskades av många människor. Hela den gruppen försvann. Det är så hemskt att tänka på. Det är många familjer som måste få det dystra beskedet och jag lider med dom alla.