Lars Winnerbäck 110917

Jag hade den enorma turen att vinna två biljetter till en utsåld konsert med Lars Winnerbäck igår. Till den tog jag med mig Clara. Vi har pratat om att gå på en konsert i evigheter. Just Lars Winnerbäck har varit i fokus och det var ju helt perfekt att jag vann två biljetter då. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Vi var tvungna att ta oss ända till Göteborg. Tåg fanns ju, men det gick inget hem så sent på kvällen. Och vi var ju en klunga som bestod av en arbetslös och en studerande, så boende blev plötsligt också ett problem. Så vi hyrde en bil. För att åka till Göteborg över en dag. Jag kan inte ens köra i Växjö utan att kollidera med fordon av alla dess slag. Så det var verkligen bland det absolut knäppaste, sjukaste, mest galna jag någonsin har gjort och det var verkligen värt det. För konserten var i en klass för sig.

Turnén bygger på att Lasse ska komma närmare publiken. Det beskrivs som mer intima spelningar i mindre konserthus. Så jag måste börja med att säga att det var speciellt att sitta ner på hans konsert. Jag har sett honom fyra gånger förut, vilket jag nyss räknade ut. Efter samtliga av dessa konserter har jag haft fruktansvärt ont i fötterna efter att ha stått upp i timmar och hoppat och bara gungat. Men nu satt vi alltså ner. Nedsjunkna i bekväma fåtöljer skulle man väl kunna säga. Kan det bli bättre? Vi kom in i Stora Salen i Konserthuset i Göteborg och letade fram våra platser. Det slog oss att vi satt ungefär hur bra som helst. Vi satt nästan lika bra som Lasse är bäst.

Lars Winnerbäck upphör aldrig att förvåna mig. Det spelar ingen roll om han kommer med en hel symfoniorkester eller om han står ensam på scen med en akustisk gitarr. Han skulle kunna stå med en triangel och ändå skapa trycket av 30 000 olika skrikande hockeyklacker. Fast nu är han inte ute efter det och därmed får vi aldrig bevittna detta. Det jag vill säga är att det är exakt lika rysligt triggande att lyssna på en Winnerbäck ensam med gitarr, som en Winnerbäck med stort kompband. Igår hade han med sig tre stycken till. En som spelade piano och gitarr. En på trumpet och slagverk. En på cello. Hade alla dessa instrument kunnat spelas samtidigt, hade inte konsertens tryckkänsla varit så konstig. Men nu spelade dom på ett instrument i taget, och ändå ville man hoppa. Inte hoppa som i metal, utan hoppa som i jag älskar det här.

Få artister kan förmedla samma kärlek till sin publik som Lasse kan. Kanske är det därför man helt sonika börjat kalla honom för just Lasse. För att man känner honom. Han och hans musik får en stor betydelse i mångas liv. Samtidigt som man tycks känna en besvarad kärlek från Lasses sida. Bara sättet han svarar på när han lyckas urskilja något som skriks från någon i publiken. Det finns en kärlek där. Eller sättet han pratar på mellan låtarna. När han kan förklara varför han skrev en låt. Hur han på ett så lugnt och sansat sätt kan vara så rolig att lyssna på. Han skulle vara en baddare på att hålla föredrag.

Det finns ett spänningsmoment på konserter. Man känner till dom flesta låtarna väldigt väl, men ändå hör man ibland inte vad det är för låt som kommer spelas. Hans olika live-versioner som han hela tiden lyckas variera gör faktiskt varje konsert till en ny upplevelse. Det är kanske därför det aldrig blir tråkigt. Eller så är det helt enkelt för att man älskar musiken. För är det något killen lyckas med så är det att skriva texter man antingen kan sätta sig in i och förstå, antingen se som vackra historier eller till och med se sig själv i. Och detta gör han samtidigt som han sätter högklassiga toner till bokstäverna.

Trots att dagen som började med den galna idén att hyra en bil och sedan avslutades med en fantastisk konsert, var en underbar dag, så finns det en sak jag faktiskt stör mig på. Det är att det känns som att jag inte tog vara på det. Det har gått över ett dygn sedan konserten började och jag har fortfarande inte insett att jag var där. Jag lyckas inte ta in det och därför känns det som att jag missade en känsla som skulle varit fantastisk. Just känslan att jag lyssnar på Lars Winnerbäck som spelar musik enbart för oss just nu. Den känslan lyckades jag aldrig få in. Och jag fattar det fortfarande inte. Känslan av att ha gått miste om något är den värsta känslan jag vet. Men i det stora hela var dagen underbar. Fantastisk. Nästan perfekt. Så mycket större kan det inte bli.