Jag har just gått ombord på tåget mot Linköping. Men vi står fortfarande kvar i Nässjö. Dom hade flyttat tåget till spår nio istället för åtta, sades det i högtalarna. Jag som är så snäll gick fram till en man med hörlurar och förklarade att så var fallet. Han tackade mig hjärtligt och förklarade att om inte jag hade sagt det, hade han aldrig hört det. Sen köpte han en bingolott till mig och förklarade att han och hans fru gärna ville bjuda på middag om jag råkade ha vägarna förbi Nässjö någon mer gång. Som tack, liksom.
Okej, jag tänkte gå fram och säga det till honom, så att han kom med på tåget. Men en annan kille hann före och fick allt beröm. Där stod jag kvar, otackad och ouppskattad. Förnedringen drog mig i håret och släpade mig uppför trappan. Sen släppte den ner mig med en duns mot spår nio. Nu sitter jag här på tåget, alldeles ensam och övergiven. Dock ser det ut som Molly Sandén som står och väntar utanför toaletten en bit bort. Det är inte hon. Men det är ju tanken som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar