Jag har klippt min grannes gräsmatta igen. Det gick mycket bättre denna gången. Fast gräsklipparen är fortfarande irriterande. Jag har fått det intrycket av den nu. Det spelar nog ingen roll hur roliga skämt den drar. Jag kommer bara tycka att den är irriterande medan alla mina vänner frågar vad fan jag har emot den. Allt. Det kommer vara mitt svar. Den är för långsam på jämn mark och för snabb utför. Så är det. Den driver med mig. Folk säger åt mig att den är mer rädd för mig än vad jag är rädd för den. Men det är fan inte sant.
Det är även så att jag fått en tid att klippa mitt hår idag. Som jag hatar att klippa mig. Den ovana känslan efteråt är inte att leka med. Men framför allt hatar jag hur ful man är i spegeln. Precis när dom sköljt igenom håret och man får gå ut och sätta sig. Då kammar dom upp en frisyr som påminner om allt hemskt här i världen. Sen sitter man där och har ångest. Jag tror det kan vara ett knep för att man ska känna sig mer nöjd när man är klar. Så att det känns som man gjort ett riktigt klipp. Där fick jag till det. Fast nej.
Dessutom får jag andningssvårigheter. Vet ni varför? Det är för att när det blir tyst så börjar jag tänka på om jag andas för högt och då tappar jag min andningsrytm helt och hållet. Så sitter jag där och tar korta andetag som är motsatsen till djupa. Grunda. Förstår ni lättnaden när hon tar fram hårfönen? När det börjar låta. Då kan jag andas ut. Där fick jag till det igen. Fast nej. Det fick jag inte. Men jag kan andas nästan hur högt jag vill då. Ta ett djupt andetag. Andas in, sen ut. Så mår jag bättre en stund. Då tänker ni att jag borde prata med frisören istället. Kallprata lite, liksom. Om vädret och sånt. Det är klart jag gör det. Men samtalen dör ju ut efter en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar