Dumma danskar

Var på min praktik idag. På KontorsSpecial. Skulle hjälpa en kund att ta ut lite grejer till sin bil och sen leda tillbaka vagnen. Så vi gick där och pratade lite. Lite kallprat så där. Om att det var väldigt vackert väder, men ändå så konstigt kallt. När vi kom till dörren var det en man som höll upp den åt oss. Han sa något om att han fixade det där, på danska. Plötsligt utbrast då den jag hjälpte något i stil med: "Er du dansk"? Jag blev förvånad, förstås. Men den andre mannen svarade på danska. Och sen följde en lång och snabb dialog på danska. Jag hängde inte med. De skrattade och berättade för varandra om sitt gemensamma hemland. Men jag stod där ensam och övergiven.

Så jag la armarna i kors och muttrade för mig själv. "Jeg er go!"

Den irrelevanta Astrid Lindgren

Facebook är jättebra, det tycker jag med. Det är så smidigt. Frågar någon om man vet vem någon är så är det bara att söka upp namnet på facebook och kolla upp det. Visst, alla har väl inte facebook, men de flesta har det. Och en del har låsta sidor, men dom tycker vi inte om!

Något som jag verkligen har börjat störa mig på är dock när en gilla-sida lägger upp en totalt meningslös och irrelevant status. Om man gillar en sida som heter "Mat" så vill man ju bli uppdaterad om goda maträtter, eller något gott att dricka till. Kanske någon bra restaurang.

Men när sidan "Astrid Lindgren", som jag gillar för att hon är kung, eller drottning då, lägger upp det här på facebook så blir jag lite trött:

Tydligen råkar Astrid Lindgren ut för det här ibland. För det senaste exemplet jag har handlar också om henne. Då var det en sida som heter "IKEAs perversa möbel som inte fick säljas!" som uppmanade folk att gilla om fallet var som så att Astrid Lindgren hade förgyllt deras barndom.

Om en lyckad släktträff

Det har pågått i över tio år nu så man kanske skulle kunna kalla det en tradition, även om det bara har ägt rum två gånger. För andra gången var det i alla fall dags för en stor släktträff igår. Hela min farmors sida. Alla hennes syskon, hon själv, deras barn, barnbarn och barnbarns barn. Det blev med andra ord en del folk. En bit över 100-talet.

De flesta har jag inte träffat på tio år, då var jag nio år gammal. Och innan dess hade jag inte träffat någon av dem en enda gång. Så jag får väl erkänna att jag hade lite problem med att placera allihopa. Vi var där hyfsat tidigt och slapp en pinsam promenad längs en stig av händer att skaka. Det hade kunnat se ut som i Grotesco:

Det var många ansikten att känna igen på en och samma gång. Och jag var hela tiden väldigt rädd att jag skulle hälsa på någon två gånger. Min bror, Johan, sa fel namn en gång. Men det är lugnt, jag lovar, han sa inte "Hej Conny!" till en kille som hette Kjell. Han sa sitt eget namn fel. Han sa mitt namn. Han sa: "Hej, Filip... NEJ! Johan heter jag ju!"

Mer då? Jo, jag spelade ju lite också. Satt med i "Rövarbandet" på scenen. Spelade gitarr till olika allsånger. Det gick bra emellanåt, men när jag själv var i centrum var det inte så mycket som gick rätt. Jag och en kille som heter Johan. Inte min bror, men min syssling, tror jag. Vi skulle spela Hallelujah. Så han drog igång. Jag tyckte att min gitarr lät fruktansvärt fel. Så jag satt en stund helt panisk innan jag insåg att jag hade capo på. Så jag slängde iväg det lite diskret. Tydligen knastrade det i högtalarna när jag sjöng också. Kul!

Sen skulle jag spela själv också. Håkan, som höll i det, hade gått ut och sagt att jag skrev egna låtar och så. Så jag valde att spela en egen låt. "Som Mobergs vision i en längre version" heter den. Den innehåller munspel, vilket jag kom in helt fel på. Sen skulle jag börja sjunga första versen, då var munspelet i vägen. Jag fick sluta spela på gitarren och ta bort det för hand. Allt gick väl ganska bra efter det, tills jag skulle avsluta med munspel och var tvungen att trycka upp det till munnen igen. Det var en upplevelse. Men förhoppningsvis får jag vara kvar i min trevliga släkt ändå.

So Long, Farewell, auf Wiedersehen, Goodbye

Jag har bestämt mig för att strunta i den här bloggen ett tag. Ni kan ju själva se att jag har varit allt annat än aktiv den senaste tiden. Om jag själv fick bestämma så skulle jag vara inspirerad att skriva flera gånger om dagen. Det skulle inte spela någon roll om det gällde stora världsomfattande händelser eller bara om jag tappat bort en strumpa. Men som det är nu känner jag mig inte särskilt inspirerad till att skriva nånting som skulle kunna passa in här.

Jag har blivit en twittrare. Som en fågel fast med större ben, fler tår och mer hår. På Twitter är jag betydligt mer aktiv. Det har visat sig vara en kanal där jag kan förmedla mina tankar på ett enklare och smidigare sätt utan att behöva sätta mig ner och skriva en längre text.

Det är klart att ibland, när jag hamnar i långa köer och på tåg och sånt, så kommer jag sakna den här bloggen. Det är därför jag inte tänker radera den. Jag tänker helt enkelt bara lägga den på is ett tag. Tills jag känner mig motiverad att fortsätta tänka, skapa, skriva, roa och underhålla. Det har åtminstone alltid varit mitt mål med den här bloggen. Jag vet att många tycker det är roligt att läsa den. Vissa tycker att jag är konstig, men ni förstår inte mina skämt. Jag har inte velat säga det innan, men, ni är trögare än andra människor och jag känner ingen lust att vistas i er närhet.

Fast snart syns vi kanske igen. Ha det så bra till dess. Och tjena, nu höll jag på att glömma det viktigaste. Ni ska ju följa mig på Twitter. Där heter jag @filipborglin

Svårare än så är det inte.

https://twitter.com/#!/filipborglin

Bankomatförbannelsen

Igår när jag tog ut pengar så kom jag att tänka på alla hemska saker som kan hända när man gör det. Man kan ju till exempel bli rånad, eller så har någon satt en list över sedeluttaget så att pengarna inte kommer ut. Eller om man har riktig otur så kommer det fram en tant som ser så himla snäll ut, men rätt vad det är sprutar hon kaviar i ansiktet på en. Det finns då folk till allt.

Sommaren 2010 begav jag mig, tillsammans med Mattias och Simon, till Stockholm. Vi hade tänkt se Muse på stadion, men dom hade fått för sig att ställa in på grund av privata skäl. En kväll skulle jag ta ut 200 kronor. Jag slog in siffrorna. Men bankomaten var inte så snabb. Jag hade tryckt två gånger på nollan, men det hade bara dykt upp en på skärmen. Så jag tryckte en gång till, lite hårdare och då kom det upp en till nolla. Så jag tryckte på "klar" och till min förskräckelse såg jag då hur en till nolla, plötsligt, från ingenstans, blinkade sig fram på skärmen. Jag hade tagit ut 2 000 kronor i kontanter och pappa hade dragit så många rånarhistorier för mig att jag blivit paranoid. Jag gömde pengarna i skon.

Förra året däremot, åkte vi till Cypern. Då fick jag inte ut nånting alls. Det var en jävla dramatik. Jag skrev i min kod och jag skrev i hur mycket pengar jag ville ha. Sen skulle jag ta ut mitt kort i vanlig ordning. Det började glida ut, hackigt och långsamt och det pep från maskinen som av en backande lastbil. Men det gick så långsamt. Precis när kortet hade glidit ut så långt att jag kände att jag över huvud taget kunde få ett grepp om det, så sögs det in igen! Med en väldig fart. Jag hade inte en chans att ta det. Så det började glida ut igen. Men samma sak hände igen. En text kom fram på skärmen. Tiden för att ta ut kortet hade gått ut. Jag var tvungen att kontakta banken. Men det var så sent på kvällen att jag var tvungen att vänta till dagen efter. Det var en av dom mer obekväma känslorna jag har känt i mitt liv.

Melodifestivalen

Loreen vann alltså sen. Fast det var väl ganska väntat. Enligt Aftonbladet var hon ju i alla fall storfavorit. Och oftast är det ju så att storfavoriten vinner, för att flest folk har gett sken av att gilla den låten. Så om flest folk gillar den, så borde den ju vinna. Man kunde ju nästan ha skippat finalen. Hörde ni jublet när det var dags för "Euphoria"? Hela Globen var ju med henne.

Personligen tror jag att det var den bästa låten som vann. Det är en riktigt bra låt, om än inte riktigt min musikstil. Men den är bra, det tycker jag. Och jag tror framför allt att den kan komma bra till i Eurovision Song Contest. Har aldrig haft en så positiv känsla för något av Sveriges tidigare bidrag. Jag tror den kan vinna! Ballt. Det blir säkert jättebra.

Utanför Zonen

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra nu. Jag vet bara att jag skulle vara på fritidsgården Zonen vid två. Så nu står jag här utanför. Har precis fått reda på att min kompanjon, chefen, blir en kvart sen. Men innan dess gick jag fram och försökte gå in. Men det var visst låst.

Innanför dörren satt en tjej i soffan. Hon tittade avslaget mot mig. Som om jag var en surrande fluga i andra änden av rummet. Sådär långt bort att hon inte behövde oroa sig för att jag skulle flyga fram och gå på hennes armar med en kittlande känsla, men tillräckligt nära för att hon skulle höra surret från mig. Så suckade hon och vände sig åter mot teven. Här står jag i snön.

Drömmen om Göteborg

Det slog mig just att jag inte var i Göteborg på hela förra året. Eller, jag var på Liseberg tre gånger, men inte så där i staden. Jag älskar ju den staden. Sommardagar och kvällar i Göteborg. En konsert också, kom jag på. Med Lasse. Då gick vi runt en stund upp och ner längs avenyn. Men det var ju i september. Det regnade lite och jag hade jacka. Har man jacka är man inte i Göteborg. För det är en sommarstad. Så länge jag har på mig jackan är jag kvar i Vetlanda.

I sommar måste jag dit. Eftersom jag inte var där på hela förra året så har jag inte varit där sen jag fyllde 18. Jag har inte kunnat sätta mig på Götas Bar & Kök och beställa en Eriksberg med mina vänner. Fint, mysigt ställe. Vi var alltid där minst en kväll med familjen och Bengt när vi var i Göteborg på somrarna. Så det är sommar för mig. Efter det gick vi ner till Röda Sten. Sen satt vi där och tittade på alla båtar som kom in. Pappa och Bengt köpte sig varsin öl. Vi andra drack Pepsi ur glasflaska med sugrör. Det var alltid så smala sugrör där. Tror jag. Antingen smala och färgglada, eller vanliga svarta. Något annat ställe försöker uppenbarligen blanda sig in i mitt minne.

Sen dess har det alltid varit lite av ett sommarmål för mig. När jag är stor ska jag åka till Göteborg med några härliga vänner och bo där några nätter. Någon kväll ska vi äta underbar pizza på Götas och sen gå vidare till Röda Sten. Nu är jag ju stor. Eller, inte jobbstor uppenbarligen, enligt förra inlägget. Men jag får gå ut och ta en öl i Göteborg. I höst får jag gå ut och ta en öl på Systemet. Mot betalning, förstås. Och i utbyte mot att jag inte dricker den där inne. Nästa sommar kan jag handla på Systemet i Göteborg.

En gång var jag i Göteborg med pappa och Mattias. Mitt på ljusa dagen gick vi runt på några trånga, folktomma gator och stötte på en ganska berusad man. Han var uppenbarligen från Göteborg. Väldigt tydlig dialekt. När vi mötte honom frågade han lite aggressivt: "Är ni tre finare typer än mig eller?!"
Jag skakade på huvudet och pappa sa något i stil med "nejnej". Efteråt pratade jag med Mattias om det lite obehagliga som hade hänt. Mattias förstod inte varför vi hade sagt nej. Jag förstod inte vad han menade, det hade väl varit elakt och aningen onödigt av oss att säga att vi var finare typer än honom.

Då visade det sig att Mattias trodde att mannen hade sagt: "Är ni tre goa gubbar eller?"

När jag blir stor

När jag blir stor kanske jag jobbar på Elitfönster. Sökte jobb där idag. Att jag fyller 20 i år är ganska stressande. Jag ska ju ha ett jobb nu. Jag ska redan vara stor. Det finns folk som är yngre än jag som är etablerade artister eller idrottare. Killar som är yngre än jag var med och vann JVM-guld i ishockey i Kanada. Jag har aldrig varit i Kanada. Jag har aldrig ens spelat hockey i lag. Dom har sitt jobb klart för sig. Dom kommer spela hockey. Och dom kommer förmodligen tjäna mer än jag.

Jag ska göra galet mycket väsen av mig och bli känd. Sen ska jag få pengar för att bara vara. Folk ska betala för att få göra intervjuer med mig om just ingenting. Dom ska fråga varför jag är känd. Men jag ska inte kunna svara. Jag bara är det. Vissa kommer älska mig, för vissa älskar alla, bara dom är kända. Medan vissa kommer hata mig. Dom kommer ställa frågan: "Vad fan är han känd för?" Jag ska bli känd för att vara känd för ingenting. Jag ska vara rikare än Wayne Gretzky.

Jag kan gå vid Times Square och alla ska skrika efter mig. Dom få som inte känner igen mig frågar sina kompisar vem jag är. Men deras kompisar är så upptagna med att försöka få en glimt av mig att dom först inte hör. Den undrande kompisen börjar dra den vetande kompisen i tröjarmen, fråga snabbt om och om igen. Till slut får han ett surt svar: "Han är svensk". Då frågar han: "Är han känd för att han är svensk?" och får svaret "Jag vet inte."

Dålig på att hata

Ibland känner jag mig kränkt. Jag är så känslig. Det krävs inte mycket för att jag ska hata någon. Det tar inte heller så lång tid innan jag kommer på att jag inte orkar hata mer. Jag är inte riktigt en hatare. Folk behöver bete sig rätt illa innan jag börjar hata på allvar.
För några år sen, när Sverige förlorade mot Holland och åkte ur EM. Tror det var 2004, efter straffar i kvarten. Då hatade jag Edwin van der Sar. Jag skrev hans namn på ett papper, fäste det på en darttavla, sen satte jag mig ute på garageuppfarten på en solstol med ett glas apelsinjuice på ett bord bredvid mig och kastade pil. Hoppades att han fick riktigt ont.

På min praktik skulle jag bära upp en bänk till övervåningen och därefter fråga en dam var den skulle stå. Hennes kontor var längst ner i korridoren och när jag frågade henne, sa hon att den skulle stå längre ner i korridoren. Eftersom det fortfarande fanns en bit kvar att flytta ner bänken, lydde jag hennes order. Då sa hon till mig att den skulle stå längs med korridoren, så jag ställde den med långsidan mot långsidan av korridoren. Då blev hon frustrerad och irriterad och kom ut och tog tag i bänken och satte den mitt i korridoren, i mitten, längre upp. Jag förstod inte hur jag skulle förstå det av det hon just hade sagt. Så jag kände mig kränkt av hennes reaktion. Men det gick över sen. Hyser inget agg.

Ikväll var det musik där också. En kvartett som spelade skickligt på sina instrument. Jazz. Inte min stil, men jag uppskattar hur duktiga de var. Satt uppe och pratade med dem en stund innan. De var ett sånt där skönt gäng som verkade ha kul tillsammans. Skrattade och skojade med varandra. Jag försökte komma in med nån halvkul kommentar ibland, men ingen fattade att jag var oseriös. Varje gång jag sa något, tittade de allvarligt på mig som om jag var dum i huvudet. Jag kände mig kränkt då. I början av konserten var jag lite tveksam till att låta mig själv bli underhållen. Men det släppte också sen.

Tant i gungstol

När jag var liten ville jag plötsligt bli konstnär. Att måla for a living, det är ju ett barns dröm. Så jag satte mig ute i solen med mina vattenfärger. Jag trodde att man målade på gipsskivor, så det var vad jag gjorde. Började med att måla ett hus. Ett rött hus på landet. Sen sålde jag den tavlan till min pappas kompis. Tror jag fick 200 kronor för den kanske.

Sen målade jag av okänd anledning en tant i en gungstol. Den är visst inte riktigt klar. Jag tycker hon verkar ha tråkigt. Brunt golv, blå vägg och en rosa OnePiece. Inget mer. Men det kanske är en tv längre fram i rummet. Eller en stor mekanisk bok. Alla tanter gillar att läsa.

Älskade speakers

Vi var på hockey ikväll. Boro vann. Men en vinst till krävs för vidare avancemang. Tyringe hade med sig ett helt gäng supportrar. En liten klack skulle man väl kunna kalla det. Dom väsnades och hade sig. Skrek och trummade. Det var bara ett problem. Dom täckte hela gången för att man skulle kunna komma fram. Så rätt vad det var ropade speakern ut i högtalarna och bad dom att flytta upp längre på läktaren och lämna gången fri. Det följdes av buande från Tyringe-supportrarna. Rätt vad det var sa speakern; "Jag kan också peka finger." Tycker det var så skönt. Är inte dom artiga behöver man väl inte vara artig tillbaka? Gyllene regeln.

Jag råkade själv ut för det en gång när Vetlanda körde SM-final i speedway borta mot Västervik 2005. Eller, inte jag personligen. Jag var ju bara 12 år och deltog inte i allt det där dåliga. Jag tror det var att en Vetlanda-förare blev utesluten. Då började Vetlandas supportrar kasta in ölburkar och skräp in på banan. Rätt vad det var så speakern; "Vetlandas supportrar kanske vill bli ihågkomna som dåliga förlorare?" Det tog hårt på mig. Tyckte det var onödigt sagt. Men så här i efterhand var det ju så jävla rätt av honom. Sen fick vi ju revansch året efter ändå, så nu är det lugnt. Inga hard feelings. Ingen som behöver slita tag i mig medan jag slänger mig för att slå ner den jäveln.

Vetlandas egen speaker är också skön. Han harklar sig hela tiden. Hostar i mikrofonen. Säger fel. Ibland hör man hur han mumlar med dom andra inne i speaker-tornet. Man undrar varför han inte har stängt av micken. Men den roligaste tabben var när han fick nys om att det var utländska supportrar på plats som gärna ville veta resultatet i 50/50-lotteriet. Han talade flytande svengelska. "The winning lott is pink lott, serie K(svenskt K) som i Kent, nummer 1408."

Älskade speakers.

Korv stroganoff och min generation

Jag är ledsen, det blir inte så mycket skrivet här. Just nu har jag väl så kallad skrivkramp då. Är hela dagarna på ett museum och fixar inför utställningar. Det är vernissage på lördag. Mycket jobb. Är jag konstintresserad då? Skulle kunna säga nej, för att jag är ung och man inte ses som världens coolaste kille om man gillar konst då. Men jag skulle nog mer säga att det är helt okej. Vissa grejer tycker jag är riktigt häftiga. Men vissa grejer är ju väldigt tråkiga. Det är väl såna grejer dagens ungdomar tänker på. Drar allt över en kant. Fy skäms.

Nu står jag här och lagar mat för resten av veckan iallafall. Det blir korv stroganoff. Jag har fattat tycke för det. Och så är det lätt att göra. På tal om falukorv så minns jag en gång för många är sedan. Jag gick på lågstadiet i okänd årskurs. Vi sjöng mycket i skolan då. Höll på att öva på "Blommig falukorv", vilket farmor uppmärksammade. Så en dag när jag kom hem från skolan så hade hon gjort falukorv och lagt dit blommor. Såna man kan äta. Ringblommor kanske det heter. Det var en fin gest tycker jag allt!

Tankar på tåget hem igen

Nu sitter jag här och filosoferar. Tänker på lite allt möjligt, försöker få tiden att gå. Om två och en halv timme byter jag tåg igen. Nyss ringde Johan och jag försökte utveckla påringningen till ett riktigt samtal. Tio minuter höll han ut.

Det satt en asiatisk kille snett emot mig innan. Han stirrade på mig. Jag blev lite skärrad. Han satt där med slips. Fast han såg ung ut. Det kunde lika gärna ha varit en skoluniform. Jag kan inte rå för att jag då direkt börjar tänka på The Grudge. Men jag hoppas inte hans ansikte dyker upp när jag tittar ut genom rutan nu.

Jag vill vara hemma nu. Är sugen på att se Captain America. Bra huvudrollsinnehavare och allt. Verkar spännande. Det är ju en hjälte som aldrig blivit lika uppmärksammad i Europa, eller åtminstone Sverige, som Spiderman eller Stålmannen. Jag ska se den och jag ska tycka om den.

Jag hade förövrigt en konstig dialog med konduktören här på tåget. Jag visade upp min biljett och hon frågade om jag skulle vidare efter Mjölby. Då sa jag att jag skulle till Nässjö som jag skulle. Varpå hon svarade "Ja, tack!"

Vilket konstigt svar. Hon sa det inte på ett sånt där sätt som "bra, då vet jag" utan hon sa det som om jag hade erbjudit henne kaffe. Jättegott kaffe. Kanske erbjudit henne en dejt med Fabio. Jag vet inte jag. Tycker det var ett konstigt svar. Det var en stund sen nu. Nästa gång hon går förbi ska jag säga "lugnt..."

Tankar på bussen

Jag sitter på bussen mellan Sälen och Borlänge. Ska sitta här i några timmar till. Mina ögon fastnade vid lampan utanpå bussen, som ni kan se på bilden. Den är vattenfylld. Det är nog så mycket action jag får under denna resan.

Poppe, eller PK, som han heter här uppe i Dalarna, jobbar idag så han kunde inte köra mig till hållplatsen. Så jag gick. Hur lång tid kan det ta liksom, tänkte jag. Det visade sig att det kunde ta väldigt lång tid. Framför allt när man var osäker på vart man skulle gå. Så efter en stund ringde jag efter en taxi, annars hade jag inte hunnit.

Taxichauffören klagade på att dom hade plogat dåligt. Hon sa att dom hade ju inte haft så mycket att göra denna vintern, så lite kunde dom väl jobba? Så efter en stund av klagande på snön så sa jag något i stil med "Ja, ska man jobba med att ploga uppe i Sälen får man kanske anpassa sig lite och tänka på att det snöar mycket här." Men hon verkade tro att jag sa något i stil med "JA, MEN SKA DU ENVISAS MED ATT KÖRA TAXI UPPE I SÄLEN SÅ FÅR DU VÄL FÖR FA-AN FATTA ATT DET KOMMER FINNAS SNÖ?!!"

Nu åker jag iallafall med rätt buss. Fast det är en massa köer på vägen av okänd anledning som gör att det går väldigt sakta kombinerat med ännu långsammare. Jag hoppas verkligen jag hinner med tåget i Borlänge sen. Annars blir det jobbigt. Jobbigt är inte så kul.

Äger

Det förra inlägget skrevs igårkväll, men jag lyckades inte ladda upp det förrän nu. Förlåt för det. Den här bilden tog jag när jag hade ramlat.

Häng i Sälen

Jag reste en bit i onsdags, som ni säkert märkte. På söndag åker jag hem igen och då blir det nog lite mer iakttagelser, klagande och framlyftningar. Även en del tankar som bara dyker upp i huvudet på mig. Resan tar nämligen ungefär 10 timmar.

Nu hänger jag alltså här. Jag har aldrig åkt skidor innan. Inte en enda gång under hela mitt, snart 20-åriga liv, har jag stått med ett par pjäxor på ett par skidor. Om man inte räknar längdskidor då. Det gick ganska bra ändå. Ramlade bara en gång. Fast det var kanske mer en blandning av att tappa balansen och att slänga sig som i en nödåtgärd.

Första åket var lite gungigt i en liten barnbacke. Plogade mig ner. Sen åkte jag i samma backe igen och lyckades stanna utan problem den gången, pluspoäng. Jag fick en guldstjärna av tjejen vid liften för att jag var duktig. Sen blev jag bara bättre och bättre. Började svänga lite plogande och klarade barnbackarna utan problem. Det låter väl inte så bra för en vuxen man, men hej, det var faktiskt första gången jag åkte, någonsin.

Vi åkte mest vid Högfjället, men det var när vi skulle åka tillbaka till Lindvallen som olyckan inträffade. Vi åkte på en ganska naturromantisk transportled. Men sen började den korsa branta backar. Jag skulle vilja kalla det stup, men vissa av er är så känsliga att jag väljer att låta bli. Var rädd att jag skulle hamna snett och börja glida neråt med full fart, men jag lyckades hålla mig kvar.

Till slut kom vi till en backe där jag skulle va tvungen att ta mig ner, för att komma hem liksom. Så planen var att svänga nästan lite överdrivet mycket och åka så tvärt som möjligt. Det funkade ett tag. Men sen var det nästan som en liten snöhög mitt i backen så att min ena skida plötsligt gled långsammare. Sen försökte jag återfå kontrollen och svänga, men allt gick utför.

Jag började störta neråt. Kunde inte stanna. Plötsligt fanns där en ny liten hög av pudersnö och hastigheten sänktes så att jag höll på att ramla. Sen återfick jag inte balansen och ramlade. Allt blev vitt ( av snö, inte himmel). Sen satte jag klorna i snön, gled 100 meter! Eller kanske 10, innan jag stannade. Poppe hade blivit rädd, han trodde jag skulle dö. Först störtade jag, sen såg han bara ett gigantiskt vitt snömoln.

Men allt gick bra. Det var skönt att ramla. Riktigt kul faktiskt. Fast den backen var inte så härlig första dagen kanske. Så jag vägrade åka. Började vandra neråt med pjucksen. Efter ett tag kom det en tjej på en skoter. Jag behöver ju inte nämna att hon såg bra ut. Men hon var skitsnygg. Så, nu var det sagt. Och det gjorde väl inte det hela mindre pinsamt. Sen åkte vi ner till en lite mer plan yta innan resten av backen var av nivå blå. Därifrån åkte jag själv. Spännande. Jag undrade varför det var så svårt helt plötsligt. Det visade sig att en skida bromsade sig själv. Kul.

Fler tankar på tåget

Nu vände tåget, mig lurar ingen! Har suttit en stund i Hallsberg och visste väl nånstans att jag skulle få en belöning. Med tåget vände lyckan, brukar jag ju säga. Eller brukar jag det? Nu är ni lite förvirrade va?

Mannen framför mig pratar en sån extrem stockholmska att man nästan tror att han skämtar. Hade det inte varit för dom seriösa affärssamtalen i telefonen så hade jag nästan fnissat åt det hela. Han ser ut som en blandning av Woody Allen och Lasse Brandeby. Tänk er en man med det utseendet och en röst som Kim Sulocki. Fast mer extrem stockholmska. Då har ni min tågkompis framför er.

Om jag ändå ska berätta om mannen framför mig kan jag väl passa på att berätta om kvinnan bakom mig. Jag hatar henne. Hon smackar högt utan att äta något. När hon kom in flåsade hon fruktansvärt högt och höll på att slå sönder tåget.  Sen när jag inte trodde att hon kunde irritera mig mer så hände det värsta. Jag lyssnade på rösten i tåget. Ville vara helt säker på att tåget stannar i Borlänge. Då, när rösten räknade upp resans olika stopp, så ringer det på kvinnans telefon. Hon tar upp den och SKRIKER i luren! "ÄR GÖSTA DÄR?! Inte? SÄG TILL MIG NÄR HAN ÄR INNE DÅ!" Hon hade världens mest häxliknande, öronbedövande röst. Jag hade hellre lyssnat på det ihållande tjutandet från vår avfuktare i tvättstugan, eller pipet från en lastbil som backar, under resten av resan.

Tankar på tåget

Sitter på ett tåg mellan Mjölby och Borlänge. Läste på stationen på en stor affisch att det finns ett tåg till Borlänge som heter Mando Diao. Så jag blev hoppfull. Jag skulle inte bara spendera 25 minuter i Mando Diaos hemstad Borlänge, jag skulle även, om jag hade tur, få åka med ett tåg som heter Mando Diao. Så blev det dock inte. Det här tåget heter Charlie Norman. Men jag blev rätt glad ändå. Fast det var för att jag blandade ihop namnet med komikern Lennie Norman. Efter lite background check har jag dock kommit fram till att Lennie Norman verkar vara Charlie Normans son.

Jag blev lurad av det här tågets placering när jag gick ombord. Ni förstår, tågen har ju vänstertrafik i Sverige. Tåget stod på så sätt vid perrongen att jag satte mig på vänster sida, för att få åka framåt. Men givetvis rullade tåget iväg bakåt. Ett till spår dök upp på min vänstra sida och nu sitter jag här. Ensam, lurad, helt bortgjord.

Konduktören på det förra tåget, mellan Nässjö och Mjölby, var en ung kille. Så blond att håret nästan var lika gult som Kalles Kaviar-Kalles. Han var så solbränd. Så där solbränd som man skulle vilja vara på sommaren. Fast mer solariebrun, vilket kanske inte är så positivt. Han förstod knappt vart jag skulle ens när han såg mina biljetter och han lät exakt som Danny Saucedo när han pratade. Jag kom fram till att det inte är naturligt att vara sådär solbränd på vintern. Framför allt inte på det där solarie-sättet. Det såg ungefär lika illa ut som vita byxor när det är snö. Vita byxor i allmänhet.

För er nya läsare. Det här är ingen modeblogg. Jag brukar inte skriva om kläder eller smink. Inte heller om recept för god mat eller delikata drinkar. Jag är inte homosexuell, men det där om hans hy och om vita byxor. Det var bara tvunget att tas upp.

Det är så här jag vill att YouTube ska vara

Jag blir så glad. Det är inte ofta man hittar sånt här. Chatroulette Love Song har jag ju sett innan, men jag älskar den lika mycket för det. Det är så härligt, så underbart att vissa människor är så här kreativa. En helt underbar idé. Tänk vad fint för en glad tjej att råka ut för det här på Chatroulette, istället för att bara behöva sitta och disconnecta massa tjocka, onanerande killar.



Men nu fick jag se den här tack vare Schulman Show. Jag blir lycklig. Hör hur lycklig tjejen på restaurangen blir. Kan inte alla beställa sin mat på det här sättet? Helt fantastiskt. Det är så här jag vill att YouTube ska vara. En webbplats där man hittar klipp filmade av underbart kreativa människor.

Kebabchips

I fredags fick jag äntligen tag i mina kebabchips. Jag letade efter dom under den så kallade Mysmatchen, men jag lyckades aldrig hitta några. Jag trodde inte att den här smaken vann. Ni kan läsa om hela historien HÄR.

Men i fredags efter hockeyn gick vi alltså in på Statoil och jag såg hur dom här påsarna lyste framför mina ögon. Så som jag hade väntat. Jag kom hem, åt mat, tittade på Vänner. Sen öppnade jag en påse kebabchips. Eller Kebabdrömmen som dom heter. Dom var inte så goda. Smakade inte alls som jag hade tänkt mig. Jag kommer nog aldrig köpa dom igen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag har fått en nykick in i mitt hat mot den förra Mysmatchen-kampanjen. Hur kunda Vilda Västern vinna över pizzachipsen? Vilda Västern smakade ju exakt som pepparchipsen, som redan fanns. Kanske hade vart bra med nåt nytt istället för en dublett. Hallå? Mänskligheten?

Bowling

Vi bowlar. Tänkte att det var längesen. Framför allt discobowling. Det var väldigt längesen. Med andra ord kan man säga att det var en lång tid sedan vi slog ner käglor med rullande klot. Tänka sig. Vi hamnade precis på banan bredvid min bror.

Mitt roligaste "bowlingminne" är nog när vi hade bowlat med fritids under ett skollov. När vi sen var tillbaka och skulle äta mellanmål så sa min gamle vän Claes till en fröken, eller en förskolelärare, jag vet inte vad man säger. Det var ju inte förskolan. Jag vill inte förvirra er. Allt blir bara så fel! Han sa i alla fall: "Jag fick ingen strike." Då svarade hon: "Nej, men det är väl klart? Du kan ju inte kasta lika hårt som dom andra barnen."

Låt inte livet gå till spillo

Nu är nog den här tiden över snart. Det har gått ganska bra. Ett problem förra veckan var att lära 40 femteklassare att spela gitarr med en styck gitarr. Men den här veckan hade jag två gitarrer. Jag hoppas att eleverna har tyckt om mig. Kanske borde ta reda på det innan jag bestämmer mig för att bli lärare. För jag vet nämligen fortfarande inte vad det ska bli av mig. Jag vet bara att jag fötts med en gåva.

Piano

Som musiklärare känns det som att man borde kunna spela piano. Så i en vecka har jag suttit och klinkat lite på pianot i musiksalen om jag haft en längre rast. Det är kul. Men jag är ingen kung direkt. Jag vet inte varför jag gör detta, men jag tänkte ladda upp en grej jag spelade in. Det är min deppiga låt. Den som jag skrev för att den skulle vara så sorgsen som möjligt. Den handlar om självmord typ. Men var snälla mot mig. Jag har bara spelat piano en vecka, så ibland stannar jag upp och tänker på var jag ska ha fingrarna. Och i slutet vet jag inte vad jag gör. Jag glömde en textrad.

Får ändå visa leg när jag köper energidryck

Ibland under min uppväxt har jag väl tänkt att det vore coolt att se lite äldre ut. Typ 21 år gammal eller något. Det är bra, då får man göra typ vad man vill medan man fortfarande inte är så himla gammal. Idag frågade några elever mig hur gammal jag var. Jag svarade att jag var 19. Då skrek dom nästan. Dom blev ursinniga. Förbannade. "VA, ÄR DU BARA 19?!" skrek dom. "DU SER UT SOM TYP 30!"

Tankar i kön till Arbetsförmedlingen

Det här tar sån tid. Jag har stått här i en halvtimme och ändå har bara ett nummer på den digitala räknaren försvunnit förbi. Ett enda nummer! Jag vill hem och äta. Helst så att jag hinner tillbaka till skolan sen också. Barnen behöver sin lärare!

Jag såg nyss ett par. Det var en svensk man och en thailändsk kvinna. Tänka sig. Ibland syns det verkligen att mannen hade en enda plan när han reste dit. Men det är väl där jag hamnar om jag fortsätter hänga på arbetsförmedlingen.

En man kom in. Han påminde mycket om mannen som sjöng den där trololo-låten. Spännande. Fast det var nog inte han. Det fanns vissa olikheter. Till exempel nationalitet. Den här mannen talar flytande svenska. Herrn som sjunger talar nog bara ryska. Såg en intervju med honom en gång. Det är nog faktiskt bara ryska som gäller för honom. Inte ens engelska.

Plötsligt utbrast tanten vid försäkringskassan, i telefon, skithögt, "JAHA JA JA, JAJA JA, AHAHA JAAJA!" Jag vaknade till med ett våldsamt ryck likt Karl-Bertil Jonssons far framför julottan på juldagsmorgonen.

Det står förövrigt fortfarande kvar på samma nummer. Jag måste snart gå om jag ska hinna äta. Bra arbetsförmedlingen. Tack för er snabba, härliga service. Jag älskar köer. Framför allt köer när man inte på något sätt känner att man kommer framåt.

Killen med kollen

Läget är som så att jag har väldigt dålig koll på den kommande veckan. Jag vet att jag ska vikariera som musiklärare. Med andra ord vet jag att jag ska lära ut. Jag vet dock inte vad jag ska lära ut. Och jag är ganska så säker på att jag själv inte riktigt kan det jag ska lära ut. Men det löser sig nog.

Fel av mig

Ungefär en timme efter att jag skrev det där om att vara arbetslös så ringde det på telefonen. Jag ska visst vara musiklärare en vecka till. Spännande. Tjejen som hade sökt och fått jobbet hade tackat nej. Även det spännande. Den roligaste lektionen idag var med årskurs 4. Den bestod av fakta om Carl Michael Bellman och sen avslutades den med en massa Bellman-historier. 

Jag inser att jag gled ifrån ämnet där det sista. Jag ber om ursäkt för det och ska försöka låta bli att göra det i fortsättningen. Ha en fortsatt fredag och kör försiktigt på vägarna. Det är halt! Och kallt. Bitande kyla mot ens kinder. Mitt ansikte har torkat ut på grund av det. Så jag tog lite rakvatten. Återfuktande för känslig hud. Halvmanligt. Jag ber än en gång om ursäkt för min ämnesifrånglidning. Det ska inte hända igen. 

Arbetslös på en fredag

Nu har jag jobbat min sista dag för den här gången. Åter till arbetslösheten. För första gången på länge har jag dock en sån där äkta fredagskänsla. Den där känslan av att helgen börjar. Veckan är slut. Jag har alltid älskat fredagar. Det är alltid någon sorts laddning inför helgen i skolan, även om man inte direkt göra något annat än alla andra skoldagar. Men man känner ändå att en helg väntar. Det är skönt. Lördagar är inte samma sak. Då är det mer givet att man är ledig. Och så vet man att det är söndag dagen efter och då är allt tyst och regnigt och tråkigt och dystert. Låten om fredagar som alla älskar så mycket kommer här!

Livet som lärarvikarie

Idag när jag satt i personalrummet, frågade en lärare vem jag var idag. Jag svarade "David". Då var det en annan som undrade om jag var schizofren. Jag tänkte för en stund och insåg att hon blandade ihop schizofreni med dissociativ identitetsstörning, vilket jag inte lider av, så sant som att jag heter Glenn och inte för mitt liv skulle missa någon av Örgrytes matcher!

Jag fick faktiskt höra något bra också. Det var en lärare där inne som frågade om jag hade särskoleklassen i musik igår, vilket jag hade, så jag svarade ja. Hon berättade då att dom hade varit så nöjda med lektionen och tyckt det var så kul att lära sig spela gitarr. Dom hade varit så imponerade av mig som hade skrivit en egen låt. Assistenten som var med under lektionen hade även sagt att jag var så bra med eleverna.

Det här läraryrket kanske är något för mig ändå?

Misslyckanden

Jag skämtar mycket. Det är en del av mitt sociala liv. Jag är inte så seriös med folk jag inte känner så väl. Känner jag människor kan jag vara känsligare än många andra. Men första gången jag möter någon så är jag en skämtare som inte tas på allt för stort allvar. Därför slutar det ofta med att jag förblir en skämtare.

Som lärare är jag ofta sarkastisk. Inte när jag lär ut, men när någon säger något som inte har med ämnet att göra, så kan jag svara något sarkastiskt. Det hände bland annat idag. Det lät bra i mitt huvud. Tills jag sa det. Då insåg jag att ingen tyckte det var kul. Jag insåg att inte ens jag tyckte det var kul. Förstod inte alls hur filtret mellan tanke och talan inte kunde ha silat bort dessa ord.

Vi såg en film på fyra minuter. Om förtecken vid noter. Efter att filmen hade slutat och jag tände lamporna i klassrummet, så sa en elev sarkastiskt att; "Det var ju spännande!" Då valde jag att spela vidare på det här spåret. Så jag yttrade mig. Jag sa: "Ah, fast jag fattade verkligen inte slutet. Gjorde ni?" Det följdes - naturligtvis - upp av pinsam tystnad. Varpå jag fortsatte med att säga: "Antar att det var ett sånt slut när man måste tänka efter själv."

Ibland har jag såna dagar. Dagar när jag har dålig humor. När jag inte kan förstå att det jag säger inte är roligt. Riktigt misslyckade dagar. Ett annat exempel på en sån dag är när vi var ett gäng och fikade på Cecil. Mattias hade fått en chokladkula med en lapp, inbakad i sin semla. Det stod att han vunnit en plats på chokladprovning för fyra personer. En servitris kom fram och gratulerade och förklarade vad som skulle hända nu. Sen sa hon: "Så nu grabbar, får ni börja smöra ordentligt!" Jag svarade: "Nej, choklada!"

Helvetets Telefonsvarare

Ursäkta att jag skrivit så lite. Jag känner mig upptagen med att själv lära mig det jag lär ut. Så jag kan ju passa på att skriva om något jag inte heller fattar. Det var nämligen nästan omöjligt att ändra min telefonsvarare. Den där inspelade telefontanten som guidade mig mellan menyerna ville verkligen inte göra det lätt för mig.

Sen flera år tillbaka har jag haft en sån där löjlig telefonsvarare när jag svarar rätt normalt. Sen efter några sekunder så säger jag: "Jag kan inte svara just nu osv." Hon på skolan som sköter det där med att ringa vikarier hade blivit galen på den. Hon hade blivit lurad. Vilket jag väl inte riktigt förstår för att jag lät så mycket yngre.

Dessutom har det här meddelandet följts upp av att den där telefontanten säger: "Det går inte att lämna ett meddelande. Hejdå!" Vilket lät otroligt kaxigt. Trots att jag skrattade hysteriskt första gången jag själv hörde det så måste jag säga att jag kände stark avsky mot den där telefontanten.

Jag tog i alla fall tag i det och ändrade min telefonsvarare. Man kunde välja ett meddelande för alla samtal, ett för upptaget, ett när det inte blev något svar och ett vid längre frånvaro. Tydligen har det på något sätt blivit inställt på längre frånvaro. Nu var jag tvungen att avaktivera alla olika meddelanden i menyn innan det ens gick att aktivera för alla samtal, som jag ville ha. Det var kul. Nej.

Hela nästa vecka

Jag fick ett samtal tidigare idag som gällde måndag nästa vecka. Det var från Withalaskolan. Dom ville att jag skulle vara musiklärare på måndag också. Härligt, tänkte jag. Då har jag jobb en dag till. Sen gick jag upp med gitarren och låtsades vara en rockstjärna framför den stora hallspegeln. Då hörde jag hur det ringde på min telefon nere i mitt rum. Så jag sprang ner men missade samtalet precis. Svarade på något nyinkommet SMS istället. Då ringde det igen. Jag svarade. Hon sa att jag skulle vara musiklärare hela nästa vecka. Alltså måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag.

Dessutom kom jag på mig själv med att, precis när jag svarade i telefonen, omedvetet trycka upp anteckningar på datorn. Det är väl ändå åtminstone ett (1) vuxenpoäng bara idag? Först ett för att vara lärare, sen ett minuspoäng för att leka rockstjärna framför spegeln och sen ett poäng för att omedvetet trycka upp anteckningar på datorn när det ringer.

Konsten att lära ut sånt man inte riktigt kan

Idag fick jag drömjobbet för en dag. Eller åtminstone ur min synvinkel i min nuvarande situation. Det är ju så att jag har lämnat in en intresseanmälan för att vara vikarie i skolan om någon lärare är sjuk. Så ibland får jag chansen. Idag hade jag riktig tur. Min dröm när jag fyllde i det där pappret var att få vara musiklärare någon dag. Idag fick jag vara det. På min gamla högstadieskola. Världens bästa skola. Ibland saknar jag att gå där faktiskt. Så bra hade vi där. Dom tre åren var dom roligaste åren i mitt liv.

Jag fick ge en klass läxa i musik idag. Jag kommer ihåg när jag själv hade exakt samma läxa. Man ska skriva upp hur en låt är uppbyggd och vilka instrument som är med. Alla instrument har en egen vågrät linje och alla delar av låten har en egen lodrät linje. Sen fyller man i med pennan på pappret var man hör dom olika instrumenten. Eller var det sjungs. Tyckte det var rätt kul när jag hade det. Tyckte det mesta inom ämnet musik var kul. Kommer bland annat ihåg att jag gjorde den uppgiften till Lars Winnerbäcks låt "Elden". Bäddar in den här nedanför.

Annars lärde jag ut musikteori. Berättade om olika noter och sånt. Inte för att jag kan någon teori alls, men jag hade ju åtminstone papper att gå efter. Blandade ihop noter. Fick hjälp av några snälla sjuor som kunde noterna. Så det löste sig. Samma sjuor har jag faktiskt haft tidigare i skolan. När dom gick i trean och jag gick i nian. Jag praktiserade på min gamla lågstadieskola. Dom kom ihåg mig. Det var trevligt!

Sen berättade jag för niorna om bluesens historia. Efter det fick dom i uppgift att skriva en kort blues-text på tre rader. Jag fick sitta och spela gitarr till detta. Ett enkelt blues-komp. Satt där och spelade samma sak om och om igen. Kände mig så oerhört löjlig. Skrattade åt mig själv. Sa till eleverna att det var okej att skratta åt det också. 

Jag luktar inget

Kom precis att tänka på en konstig grej som hände i torsdags när jag fick hoppa in och vikariera på skolan i Landsbro. Jag och en kille som hette Mohammed gick runt och hjälpte eleverna med olika NO-problem. Plötsligt, när jag står vid några, är det en fjärdeklassare som tittar upp mot mig och utbrister:

"Du luktar inget. Alla vikarier brukar lukta."

Jag vet inte alls hur jag ska tolka detta. Är det bra eller dåligt? Naturligtvis är det dåligt att inte lukta någonting alls. Man vill ju ha en karaktäristiskt god lukt. Dock är det ju bra mycket bättre att inte lukta alls än att lukta äckligt. Av erfarenhet, sen jag var barn, minns jag ju dock att vikarier och vissa lärare ibland kunde lukta rätt unket. Det kanske är det han menade. Att jag inte luktade speciellt unket. I så fall är det ju bra. Eller?

Skrivkramp

Jag har väl egentligen inget att skriva om, men jag tänkte att jag tar upp något jag tänkt på dom senaste dagarna. För i söndags var vi nämligen på hockey i Landsbro. Det var Osby som var på besök och spelade mot Boro. Då såg jag en supporter. En ensam äldre man i 60-årsåldern som stod där med Osby-tröja. Jag har sett honom innan när Boro har spelat mot Osby.

Den här mannen verkar resa runt för att se sitt lag spela lite överallt. Han visar med händerna hur oroad eller glad han är. Vi satt på motsatt sida och såg hur inne i matchen han var. När han stod där och höll händerna för ansiktet och såg sorgsen ut över matchbilden och tabelläget. Vid ett tillfälle när Osby gjorde mål satte han händerna bakom huvudet och såg nästan lite kaxig ut, men det kan mycket väl ha varit lättnad. Förra gången jag såg honom så satte han sig ner på knä med ryggen mot rinken och vilade huvudet mot läktaren raden över. 

När matchen var slut och Boro stod som segrare, så skulle vi gå. Vi gick då förbi honom där han stod och höll händerna för ansiktet. Han såg så ledsen ut. Som att han precis förlorat någon han älskade. Jag tyckte synd om honom. Det tyckte vi alla. Jag funderade nästan på att gå fram till honom och klappa honom på axeln. Säga att det säkert går bättre nästa gång. Sista tåget har inte gått, vet du väl? Han såg så sorgsen ut.

Jag förstör för alla när jag håller på så här

Jag har förstört för hela kvarteret. Tack vare mig och att jag ställt bilen där så har dom inte kommit åt att ploga där och lite vid cykelvägen. Alla hatar mig. Grannarna tittar på mig med onda ögon, viskar något till varandra och spottar sedan hårt mot marken.

Så nu ska jag flytta upp bilen på garageuppfarten. Men först ska jag köra en sväng. Ni ser, jag har precis skaffat mig en ny fobi. Jag är livrädd att bilen inte ska starta varje gång jag sätter mig i den. Med tanke på att det nyss har hänt. Då hade jag tur att ha en vän som Oscar som hjälpte mig att ladda batteriet. Så har jag väl startat bilen måste jag köra en sväng för att låta generatorn göra sitt. Sån är jag.

Svårt

Med den här bilden vill vi visa att vi båda har klippt oss idag tydligen, samt att På Spåret var rätt svårt ikväll. Jag ser ut att ha väldigt lång hals. Som att jag borde öva på balansen annars trillar huvudet av.

Bra dag

Idag har det varit en väldigt bra dag. Jag har fått mycket gjort, känns det som. Jag har hunnit vikariera på Landsbro Skola. Alltså lite jobb. Kommit upp i bra tid i och med det. Sen har jag fixat praktikplats också så att jag har något att göra på dagarna. Mest för att man måste göra någon aktivitet för att få pengar. Men det ska bli trevligt!

Sen bokade jag tid för klippning imorgon. Det ska bli skönt att bli av med mitt hår som inte går att hantera. Jag har kört på mössa den senaste tiden för att håret ändå inte ville samma sak som jag. Men jag kan ju inte ha mössa när jag är lärare. Det blir så fel att ha mössa själv medan man ryter åt barn att slänga av sig sina mössor.

Kort sagt, jag är nöjd med dagen. Dagen har varit riktigt bra. Har den där känslan av att jag har uträttat något. Att jag har kommit nånstans. Ungefär motsatsen till vad jag kände igår. Jag hoppas att dagen imorgon är lika aktiv. Fast jag vill inte bli bortskämd med det. Till slut är jag väl så aktiv om dagarna att jag måste börja ge mig ut på äventyr för att stilla mina behov av att uträtta saker.

Handlingsförlamad

Jag får panik av att jag inte har något att göra på dagarna. Jag hatar att jag är så otroligt handlingsförlamad. Det är bara ibland jag lyckas ta tag i saker och faktiskt känna mig nöjd med dagen. Det är värdelöst just nu. Man får inga jobb. En vän berättade hur han var på Montico och dom skrattade åt läget. Sa att han hade tur som hade jobb, för dom som vill ha det nu kan glömma sina chanser. Det känns bra. Jag vill bara sova. Fast jag är för pigg för att göra det. Det är därför jag inte kommer i säng och därför jag aldrig lyckas vända tillbaka dygnet. Det är väldigt dåligt av mig. Ska ta mig i skinnet. Äta något. Lägga mig tidigt.

Många svenska pengar i växel

Jag gick nyss igenom mitt rum och såg den här... skålen. Gjorde den själv i träslöjden och jag vet att den är fin, så ni behöver inte kommentera det. Jag insåg plötsligt att jag har samlat på mig alldeles för mycket pengar. "Många svenska pengar", tänkte jag. Så kom jag att tänka på var jag har hört det innan. Sen kom jag på det. Jag har ett klart minne från Pressbyrån utanför Liseberg i Göteborg.

Jag var ganska liten. Vi var med familjen i Göteborg. Det var under tiden som Gothia Cup var, för vi var alltid där den veckan. Efter att vi hade varit på Liseberg så ville jag ha något att dricka. Därför gick vi in på Pressbyrån. Där stod det några killar med träningsoveraller på sig. Uppenbarligen spelade dom i ett fotbollslag som var på besök i Göteborg under Gothia Cup. Dom såg utländska ut, laget verkade helt enkelt inte svenskt. Men så till kruxet. Jag kommer ihåg en konversation.

"Jag vet inte om jag har råd."
"Hur många svenska pengar har du?"
"Jag har 5 svenska pengar, hur många har du?"

Jag ställer mig nu en fråga. Har min hjärna byggt på det här med åren? Eftersom jag förstod vad dessa herrar sa så talade dom uppenbarligen svenska. Jag minns en brytning, men absolut inget fel med språket. Av det räknar jag ut att dom måste ha levt i Sverige ett tag. För ni vet, det svenska språket är inte så lätt, speciellt inte meningsuppbyggnaden. Men det finns väl ändå ingen som har levt tillräckligt länge i Sverige för att kunna språket ordentligt som ändå säger "svenska pengar"? Man säger ju "spänn" eller "kronor". Är man riktigt lycklig säger man ju "laxar". Men "svenska pengar". Nej. Sen kom jag på att jag nyss mumlade det för mig själv.

Det var inget.

Bästa paketet nånsin

Igår fick jag hem det. Det bästa paketet nånsin. Tio säsonger av Vänner och sex avsnitt av Morden i Midsomer. Har jag nämnt att jag älskar Vänner? Världens bästa serie. Jag har hela tiden tänkt att det är svårt för mig att bestämma vilken serie jag tycker är bäst av How I Met Your Mother och Vänner. Men efter att jag har börjat se Vänner igen så vet jag nog. Känslan jag får av Vänner är samma som jag får av Beatles. Jag älskar det och njuter varje sekund, men när jag börjar tänka så blir jag nere. Varför var det tvunget att ta slut?

Kaffeproblem

Jag har mina problem som jag har. Det gäller kaffe. Jag minns en gång efter en repning när vi skulle dricka lite kaffe. Jag satte igång några koppar och vi satte oss till bords. Efter ett tag sköts kannan ut från bryggaren. Den är silvrig och alltså inte genomskinlig. Mattias skulle hälla upp kaffe och sa att, du, det ser ganska svagt ut! Så hällde han upp en kopp. Det var bara vatten. Jag hade alltså glömt kaffet i kaffet.

Nästa gång vi skulle repa så skulle jag också göra kaffe. Jag var så koncentrerad på att inte glömma kaffet. Så jag hävde i så mycket kaffe som skulle behövas innan jag satte igång bryggaren. Det gick fort. Alldeles för fort. Jag hade glömt vatten. Jag hade glömt att göra kaffet till en dryck.

Sen har vi mig här idag. Jag hävde i några skopor med kaffepulver. Hällde i så mycket vatten som behövdes. Jag gick ner och tittade på ett avsnitt av Vänner innan jag fick för mig att gå upp och hämta kaffe. Kannan hade inte skjutits ut från bryggaren. Något var fel. Hade jag glömt sätta igång den? Jag funderade en stund. Försökte hitta felet. Upptäckte sen att sladden inte var i kontakten.

Högstadiets roliga dagar

Jag har tänkt på att spela in något kul nu ett tag. Det var så längesen. I slutet av nian höll vi på att spela in små filmer hela tiden. Sen slutade vi ganska snart efter att vi hade börjat gymnasiet. Men filmerna finns ju alltid kvar och påminner mig om hur kul vi faktiskt hade. Måste också säga att jag tycker filmerna är kul. Dom har fått så positiv kritik. Sen finns det ju alltid vissa scener man tycker är löjliga och sämre, så jag klippte bort dom.

Lägger här och nu upp "SAMBOENDET 2.0" inspelad i slutet av nian tror jag. Gick inte att använda Windows Movie Maker, så jag hittade något på internet. Det är därför det står något mitt i bilden. För att visa att jag inte har aktiverat programmet. Jag lät det stå kvar för att protestera mot det extremt höga inköpspriset för programmet i fråga.

Årskrönika 2011 | November & december

Dags för sista delen. Dom sista bilderna som beskriver året 2011 för mig. Bilder som jag har tagit. Coolt va? Tio dagar försent egentligen kanske. Jag försöker sätta ihop något för dom två sista månaderna nu, november och december. Spänn fast er och läs och titta.

5 november 2011 köpte jag årets chokladkalender. Köpte två faktiskt, men jag lyckades äta upp dom inom två dagar och sen fick jag aldrig för mig att köpa någon ny förrän det var försent. Det har varit så dom senaste åren. Men lika glad för det är jag, för jag fick öppna 48 luckor när jag ville.

19 november 2011 var den där kvällen hemma hos Ludvig när han bjöd på mat men ingen av oss åt där för vi åt hemma innan. Sen satte vi på kaffe men glömde att vi hade gjort det så vi drack inget kaffe sen ändå. Det var även kvällen då jag lade märke till att alla, verkligen alla, hade iPhone. Och dom visade det, tydligt. Där satt jag ensam vid bordsgaveln och tittade på.

26 november 2011 var den där kvällen när vi bakade pepparkakor hemma hos Linn. Dom bakades som vanliga grisar, hjärtan och klumpar av tjock deg. När vi hade börjat äta märkte vi dock det fruktansvärda. Det var hår där. I varenda pepparkaka. Man tog ett bett och sen hängde ett hårstrå ut där. Man såg en pepparkaka som såg "ren" ut. Sen tog man ett bett och sa: "Nej, hår." Sen avslutade vi kvällen med att se på Justin Biebers dokumentär.

4 december 2011 var vi på julbord på Asa Herrgård. Det var där dom hade den stora koppen som var liten på insidan. Det var även där dom hade tre olika klockor ifall man skulle vilja veta vad klockan var i en annan tidszon. Till exempel som i Växjö, eller i Lammhult. Ni skulle sett hur jag höjde på ögonbrynen när jag upptäckte att klockan var exakt lika mycket där.

5 december 2011 eller kanske mer natten till den 6 december, så tog jag denna bilden. Väldigt konstig bild.  Den första riktiga snön hade ju kommit. Så där försöker jag se så där lycklig ut. Så om ni ser mig så där på stan någon gång så kan ni tänka att jag är riktigt lycklig. Då ska ni veta att inget kan bryta ned mig just då.

13 december 2011 var det som alla andra år Lucia. Eftersom jag var på stan och fikade med Simon och Salome så frågade Mattias om inte jag kunde gå in till biblioteket och hämta biljetter till Lucian. Dom var slut. Jag tog den här bilden som ett bevis på det och sen sa jag åt honom att han fick försöka hitta en livestream istället.

14 december 2011 tog jag den här bilden på den här skuggan. Sen jag var liten har jag alltid tyckt att den skuggan påminner om en hockeymålvakt, med benskydden på sig. Så står han konstigt framåtböjd, som att han kanske är väldigt kissnödig eller bara har problem med att knäppa byxorna. På huvudet har han ett plommonstop.

15 december 2011 tog jag den här bilden på Simon och Arvid inne i Anton Kulls studio. Där spelade vi in en ny dansbandslåt. Det var trevligt. Vi var lite lata kanske. Övergången mellan första refrängen och andra versen är inte så bra. Riktigt dålig faktiskt, men vi orkade inte ändra så vi lät det vara så. Sitter och lyssnar på låten nu. Riktigt medryckande och äcklig.

26 december 2011, på annandag jul, så var jag och Mattias i Jönköping och Kinnarps Arena för att se HV71 ta emot Växjö Lakers. Smålandsderby alltså. Det sög. Inte en enda gång fick vi jubla. Växjö vann med 0-2. Men vi hade i alla fall bra platser, enligt mig. Såg allt som om vi var med själva. Träffade pucken glaset så hoppade vi till. Alla ansiktsuttryck på spelarna sågs av våra ögon. Tacklingar mot sargen hade varit kul att se, med näsan sådär upptryckt mot glaset.

31 december 2011, nyårsafton. Året avslutades hemma hos Per. På bilden ser ni Rasmus, Mikael och Mattias. Där satt vi och hade det trevligt. Det lagades mat och sen åts det mat. Vi lyssnade på Eddie Meduza och sjöng med. Sen sjöng vi till Håkan. Det var en väldigt bra nyårsafton. Sen stack vi ner till torget och hälsade alla vi kände gott nytt år. Så ja, gott nytt år, tio dagar försent!

En julklapp

Kvällen innan julafton var jag ute och spatserade med mina glada vänner Freddy och Mikael. Vi gick en vända ner till stan. Tog lite kaffe vid bullvagnen medan dom pratade med en herre om sina jobb ute i Pauliström.

En äldre dam inne i vagnen ville ge oss varsin julklapp. Spända och förväntansfulla som vi var, klarade vi inte att vänta på att det skulle bli julafton. Vi ville se vad det var i direkt! Så vi slet upp pappret och såg den här skivan. Vi hade alla fått samma. Georgio "Jojje" Croce heter han tydligen. Omslaget är fyllt av diverse bibelcitat. Det är bara en sak jag inte kan förstå. Han har tidernas artistnamn. Georgio Croce. GEORGIO CROCE! Varför väljer han då att kalla sig för "Jojje"? Det förbryllar mig.

Årskrönika 2011 | September & oktober

Då var det dags för ännu en del av den här så kallade årskrönikan. Det börjar närma sig slutet nu, vilket är rätt skönt, då vi redan har hunnit in en vecka i 2012. September och oktober kommer här i alla fall. För att jag vill.

8 september 2011 precis i början av dygnet så tog jag denna bilden. Det är utanför Sapa Arena. Så står jag där och tittar in. Jag var ute och gick och tänkte att jag kan ju gå bort dit och se om dom har kommit framåt. Det hade dom ju. Så jag tyckte det var trevligt och tog ett kort. Inte mer med det. Kände en gnutta stolthet över att Vetlanda fick en arena. Sen kom jag på att det mest är en hall och inte direkt Madison Square Garden.

10 september 2011 tog jag denna bilden hemma hos Robin i Linköping. Det var den enda bilden jag tog och det är nog därför jag lägger upp denna bilden. Det var trevligt. Tyckte bilden var häftig, döhäftig. Häftig så att man dör. Man ser verkligen var den kalla drycken befinner sig i flaskan, inte sant?

12 september 2011 tog jag den här bilden på mitt livs mest hatade gräsklippare. Jag har ju klippt gräset mycket i år. Väldigt mycket. Både hemma och åt min granne. Grannens gräs växer som smör i solen. Nej, som smör smälter i solen, så mycket växer det. Och den där jävla uppsamlaren, jag blir galen på den. Den vill lossna hela tiden. Så fort man rör sig framåt med gräsklipparen så sliter den sig loss och så blir man dränkt av gräs.

16 september 2011 tog jag den här bilden på den där hyrbilen vi hade ett tag. För jag tyckte den var snygg och dyr. Vi har nämligen en rätt gammal bil. Vår garageport är mer värd än vår bil just nu. Jag var ute och klippte gräset hos min granne som så många andra gånger, när pappa kom förbirullande i den här bilen. Jag har aldrig sett någon framföra ett fordon så försiktigt. Vår granne frågade mig med glittrande ögon om pappa hade bytt bil. Så var ju dock inte fallet. Nu har vi vår lilablå Ford Focus igen.

Samma dag som den tidigare bilden togs åkte vi även till Huskvarna, jag och ett gäng. Inget kriminellt gäng dock. Inga tjocka knuttar var med. Det var inga såna där alls faktiskt. Vi såg Zackarias. Dom var väldigt bra! Vi ville ju se dom på Midsommarfestivalen 2010, men när vi väl var där visade det sig att dom hade vart tvungna att ställa in på grund av något som vi inte vet något om. Ruskigt bra var dom verkligen när vi väl fick se dom. Så otroligt samspelta både med instrumenten och framför allt med sången.

17 september 2011 var vi och såg Lars Winnerbäck i Göteborg. Jag hade sånt otroligt flyt. Jag såg att United Stage hade en tävling där dom lottade ut två biljetter till "utsålda" spelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det enda jag behövde göra var att skriva mitt namn och min e-postadress. Sen vann jag. Av ren impuls hyrde vi en bil på Statoil och körde iväg till Göteborg. Lasse är en smula bäst live.

28 september 2011 tog jag den här bilden på bilnycklarna. Jag hade nyligen fått hem en bil. Farmors gamla bil som Johan hade haft ett tag. Nu hade jag äntligen en bil som jag kunde ta mig till platser med. Plötsligt fanns det många fler jobb att söka. Utan den bilden hade jag inte kunnat ta mig till Myresjö och vara frilansmagister i tre dagar. Nu har dessvärre batteriet dött, men det får vi förhoppningsvis liv i snart. Jag har ju mina kontakter.

30 september 2011 var vi ute och firade Mattias som fyllde 20 år. Se så glad han var. Vi köpte honom en blomma och en cigarr. Jag minns att jag stod utanför hans hus under natten när han fyllde år. Tog en bild och laddade upp på Twitter. Skrev att "Där inne bor inte en enda jävel under 20." Skrev även en inlägg åt honom här. HÄR får ni en länk, läs den typ.

4 oktober 2011 inhandlade jag äntligen en ny teve. Den gamla pep när den var på och det var ju inte så kul att titta på den när den var avstängd. Den här teven har gjort mig glad. Nu kan jag titta på film med värdighet och hörseln i behåll. Det var ett väldigt högfrekvent pip den gamla apparaten gav ifrån sig.

7 oktober 2011 var vi på Withalaskolan och förberedde för Stefan & Kims show. Så vi var där och hjälpte till att bära lite bord och sånt inför den stora festen. Det visade sig dagen efter att Stefan & Kim var sinnessjukt bra. Så otroligt skickliga. Verkligen kul att ha sett. Bilden visar hur Withalaskolan mixar elektricitet med vatten.

20 oktober 2011 skulle Robin komma hem från Linköping. Jag skulle hämta honom på stationen i Nässjö. Han uppmanade mig på facebook att möta upp mig med röda rosor och choklad. Jag köpte en röd ros och Lindor-choklad. Den är ju god, och han heter Lindor i efternamn. Så många gånger som vi har skrattat åt reklamen för den chokladen.

Bas och duktiga sångerskor

Så här medan ruset efter segern i JVM-finalen ännu inte riktigt har släppt så sitter jag och lär mig några låtar på bas tills imorgon. Det handlar om "Burning Love" av Elvis, "The Story" av Brandi Carlile och "Om du säger att du älskar mig" av något dansband.

Det jag egentligen vill komma till är att "The Story" är en fruktansvärt bra låt. Bra text och bra musik och en härlig sångröst. Inte minst i Grey's Anatomy där karaktären Dr. Callie Torres sjunger den. Sara Ramirez, som spelar Callie, har en helt otrolig röst. Jag har den på repeat om och om igen för att lära mig den och jag blir lika imponerad varje gång hon börjar ta i.

Årskrönika 2011 | Juni, juli & Augusti

Ännu en fortsättning på årskrönikan. Nu ska jag drömma mig tillbaka till i somras, för att jag kan och vill och så. Tog tydligen inte så mycket bilder. Kör en gammal Gyllene Tider-klassiker bara för det. Juni, juli, augusti. Dessa tre månader ska jag ta!

1 juni 2011 offrade Claes sitt brösthår i studentkampen. Så där såg det ut när han hade vaxat en bit där. Som ni ser hade han även piercat bröstvårtan av samma anledning. Något man inte ser på bilden är hans tatuering. Den gjorde han också för studentkampen. Han skulle nog ha varit en bra kamikazepilot.

2 juni 2011 tog vi vårt pick och pack och for till Liseberg i Göteborg. Om den förra bilden var vidrig och motbjudande så är väl den här ändå rätt fin? Sommar! Bra dag. Freddy hade med sin kamera som han hade köpt på Erikshjälpen. Han tog kort utan att veta ifall det blev några kort. Men när han lämnade in filmen för framkallning så visade det sig att bilden vi på Liseberg talade om som "världens bästa bild", faktiskt var världens bästa bild. Det var dock inte denna bilden, för den har jag inte i min ägo.

10 juni 2011 var det dags. Det var dagen då vi tog studenten. Alla var finklädda. Killarna hade kostym och tjejerna hade tjejkläder. Jag hade ju mina skavsårsskor som jag tidigare nämnt. Hemska minnen. Fast bara av skorna då. Resten av studenten och allt med den var underbart. David hade kört på stort till det fina tillfället. Röda Converse!

12 juni 2011 stack jag och Mattias iväg till hans sommarstuga. Vi brukar försöka göra det några gånger varje sommar. Som jag älskar den platsen. Det finns inget ställe man mår lika bra på. Man bara sitter där och tittar och tänker och ser på tv på kvällarna. Vi brukar försöka tima/tajma/timea in tisdagar så vi kan se Morden i Midsomer. Det är viktigt där ute!

5 juli 2011 åkte jag med Carl och Cilla till Motala för att se Piraterna - Elit Vetlanda. Det gick väl så där. Åtminstone bättre än vad det gick i semifinalen senare under hösten. Carl hade köpt Ahlgrens Bilar. Dom var större än vanligt. Gigantiska. Bilden visar inte hur stora dom egentligen var. Vi kunde ha åkt hem i en sån sen. Flinta-style.

19 juli 2011 tog jag äntligen körkort efter att ha varit lite för lat för att komma igång med det. Men sen när jag väl började så gick det ju galant. Jag var trött. Sov inte en blund den natten. Led av otrolig frustration över att jag inte lyckades somna. Nattbloggade om det här och här.

21 juli 2011 tog jag den här otroligt konstiga bilden på Per. Den påminner egentligen inte om någonting. Jag bara såg den nu och tyckte att den var så fruktansvärt konstig. Han ser riktigt läskig ut. Påminner om någon clown. Nej, en docka. En sån där ond docka i någon skräckfilm jag sett. Han påminner om den där dockan i Dead Silence! Den HÄR menar jag.

31 juli 2011 åkte jag med Per till Växjö för att vara hundvakt. Väl där träffade vi Poppe så gick vi ut och tog en öl. Ja, en (1) öl. Sen stängde dom visst. Vi råkade visst gå ut lite för sent. Det var en hemsk helg. Jag lyckades krocka, men det var en nyttig erfarenhet. Är livrädd nu så jag kommer inte göra om det misstaget. Sen fick jag punktering två gånger under samma helg. Det är mystiskt!

8 augusti 2011 kom Robin hem till mig vid klockan fyra ungefär, på eftermiddagen. Vi hälsade på varandra och han slog sig ner. Sen sa han plötsligt: "Ska vi dra till Jönköping?" Jag funderade en sekund sen sa jag: "Varför inte." Så vi satte oss på våra hästar och red ner till stationen i full fart. Hann fram till en buss, men dom tog inte kort, så vi sprang till en bankomat och sen sprang vi tillbaka. Lyckades hinna med den trots allt. Fick SMS från Mattias, som tydligen satt inne på arbetsförmedlingen då. "Vad håller ni på med egentligen? Springer runt som ett par yra höns!"

12 augusti 2011 bjöd Oscar hem oss till honom för lite festligheter med grillad mat och sånt fint. Så sköt vi lite med luftgeväret. Manligt och så. Oscar började dock må lite dåligt senare mot kvällen så vi fick glatt packa ihop och bege oss in till stan igen. Så jag tejpade en cykel på hans vägg.

27 augusti 2011 bestämde jag mig för att inviga hamburgerpressen jag fick av Mattias föräldrar i studentpresent. Den funkade ju finfint. Kul grej. När grillsäsongen drar igång igen ska jag skaffa mig en handväska enbart för att kunna ha med mig denna hela tiden. Man vet aldrig när det är dags att pressa en hamburgare!